Känns som om jag förlorat mitt barn
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet inte ens varför jag skriver det här. Kanske för några fina ord? Eller bara för att det känns bra att andra får ta del av min skit.
För 1,5 år sedan träffade jag av en slump på min första kärlek. Han hade fått barn 6 månader tidigare, men mamman till barnet hade lämnat barnet med pappan. barnet var en hoppsan, hon klarade inte av trycket helt enkelt. Min första kärlek bodde hos sin mor för att få avlastning och stöttning.
Från början träffades vi bara som 2 vänner, blast from the past helt enkelt. Hans mamma har alltid gillat mig, så vi umgicks mycket allihopa. Med tiden connectade jag mer och mer med hans son. Från början var jag bara med sonen kortare stunder när pappan och farmodern hade svårt att få ihop tiden. Men med tiden började jag känna mer och mer för pojken. Jag vet inte om jag och exet blev tillsammans för att han såg hur jag och hans barn connectade eller om vi hade funnit tillbaks till varandra ändå, men vi blev ett par ganska fort.
Jag vaknade med pojken, matade honom, tog honom till lekgrupper, han tog sina första steg med mig, han sa sina första ord med mig, vi sov tillsammans varje natt. Jag har aldrig känt såhär stark för någon innan, jag trodde inte ens jag ville ha barn. Vi var som en familj, hans farmor lärde honom att kalla mig för mamma. Jag har satt min utbildning på paus för att pojken tyckte det var jobbigt med förskola och pappan hade inte möjlighet att vara hemma längre. Jag har offrat allt för det här barnet, jag skulle göra det varje dag om och om igen om det så krävdes.
När sonen är 2 år och tre månader kommer hans biologiska mamma tillbaka. Helt plötsligt vill hon vara en del av hans liv nu, trots att pappan till och med har fått Ensam vårdnad. Jag var den första som stöttade det här. Mitt ego tyckte det var jobbigt, jag hade väl någonstans tagit på mig mammarollen för mycket. Jag grät så fort jag var ensam. Men som sagt, jag vill pojkens bästa och jag ville inte missunna honom en relation med sin biologiska mamma.
För tre veckor sedan lämnade mitt ex mig, han vill ge mamman en chans igen och ge barnet en kärnfamilj. Farmodern kastade ut sin son, hon säger att hon inte kan förlåta honom för att han tar mig ifrån sonen. Jag bor kvar hos henne, jag håller på att leta annat boende men hon pushar mig att stanna kvar här.
Jag vill dö. Det gör så ont i mig, det känns som om mitt eget barn har blivit bestulet och jag kan inte ens göra nånting åt saken. Jag har träffat pojken en gång efter och han grät när dom skulle åka härifrån. Jag var sjukskriven i 2 veckor, men var tvungen att gå tillbaka till jobbet idag. Jag gråter varenda stund, när jag inte är upptagen med nått annat. Jag gråter mellan varven på jobbet. min f.d svärmor hjälper mig med allt, hon gråter med mig, stöttar mig. Men det är den enda supporten jag har. Jag har flyttat långt ifrån min egen familj. Jag har inga framtidsplaner längre och det enda jag vill är att försvinna.
Förlåt om det blev luddigt, jag gråter när jag skriver det här.