• Anonym (Nyfiken)

    Vad avgör om ett barn vill avancera inom sport?

    Jag undrar om det finns några saker en förälder kan göra som styr att ens barn blir målmedvetet och tävlingsinriktat inom sport eller är det bara genetiskt/slumpen?

    För min del har tåget gått för mina barn är för gamla nu, men jag är ändå nyfiken om en förälder kan påverka. Jag har två barn och dom har under sin uppväxt fått prova på en mängd olika sporter. Dom har alltid fått skjuts till träningar och vi har även tränat extra med dom på fritiden om dom velat men ingen av dom har haft det där riktiga mördardrivet och båda slutade sporta vid 14-15 årsåldern. Kan det bero på att ingen av dom var jätteduktig tidigt och var sen inte envisa nog att träna sig till toppen?

    Min sons tränare hade sin egen son i laget (Kalle). Kalle hade så höga krav på sig att prestera och se till att laget vann att han mådde illa och t o m spydde ibland innan matcher då han varbi tidiga tonåren. Den killen misstänker jag kommer spela i högsta ligan om några år.

    Har en kompis vars dotter är ganska duktig inom sin sport. Dottern kommer mest troligt aldrig nå riktiga SM/VM/OS med tanke på dom resultat hon presterar men hon lever ändå på drömmen och fortsätter harva på. Jag trorninte hennes föräldrar satt nån jättepress på henne.

    Så vad tror ni andra? Hur mycket kan man som förälder styra/uppmuntra sitt barn att bli riktigt duktig inom idrott? Inte alls? Delvis? 

  • Svar på tråden Vad avgör om ett barn vill avancera inom sport?
  • Anonym (Genom att vara alldeles för engagerad)

    De flesta jag känner som lyckats bättre i idrott har haft föräldrar som vart alldeles för engagerade och pushiga. Sådana föräldrar som var skitjobbiga på matcher, skrek på domaren och blev vansinniga vid tillfällen där alla får Diplom eller medalj istället för bara topp 3.

    Det låter tragiskt, men vill man att sitt barn skall bli en atlet så verkar det hjälpa om man är ett riktigt arsle. Helst både mamma och pappa skall vara riktiga arslen och ha en önskan om att rätta till sina egna misslyckade idrottskarriärer genom sitt barn.

    Ett fåtal undantag givetvis, men generellt sådär.

  • Tow2Mater

    Låta dem prova olika, supporta och stödja det de vill. Drivet måste komma inifrån dem själva. Bra coacher hjälper. Men känner de sig inte tillräckligt duktiga, eller inte ges chansen att avancera och kunna bli bättre, finns ju risken de tappar intresset. Tävlingsinstinkt måste väl finnas, där är ju alla olika.

  • Anonym (K)

    Föräldrar kan stötta sina barn men kan inte göra dem riktigt riktigt bra bara genom detta. För det krävs massor av talang, även om allt annat finns på plats.
    De kan hjälpa sina barn att bli sitt bästa inom sporten. Vilket kan vara en god medelmåtta och barnet kan i genom livet ha massor av nytta av det. 

  • Anonym (My)

    Jag har två barn varav den ena håller på med sin sport på hög nivå och den andra har testat allt men slutat med allt när han var 14. Den äldsta fastnade för en sport, han hade stor talang och är väldigt atletisk. Han hade lätt att bli bra. Samtidigt har han ett stort driv och stor tävlingsinstinkt. Han tränar mycket och fokuserat. Han tränar även fast han inte känner för det. All tid på lov och helger läggs på extra träning. 


    Den yngsta har provat typ alla sporter utan att fastna för någon. Han var heller aldrig särskilt atletisk och hade inte så lätt för att bli bra. Noll tävlingsinstinkt och dåligt fokus, tänker ofta på annat. Tränar absolut inte om han inte känner för det och kämpar sällan på utan slutar när det blir jobbigt. Att träna på sin sport utanför träningarna hände inte. Att kolla youtube på sin sport var helt ointressant medan äldsta lagt
    många timmar på att studera de bästa spelarna  


    Jag har varit lika engagerad i båda, eller mer i yngsta egentligen eftersom han saknar eget driv. Skjutsat till träningar, matcher osv. Underlättat så att det ska bli enkelt för dem att träna. Jag har dock inte varit den där jobbiga föräldern som skriker och kräver. känner faktiskt inte alls igen det från äldstas sport, det hör kanske mer till fotbollsföräldrar? 

    När man kollar på äldstas vänner som oxå tränar/tävla på högsta/näst högsta nivån så är de likadana som honom. Man såg tidigt vilka i laget som skulle bli bäst. 


    Jag tror inte att man som förälder kan påverka jättemycket. Man får ge dem chansen att prova på, sen måste de själva ha drivet om de ska bli riktigt bra. 

  • Drottningen1970

    Jag har ett barn som är oerhört driven och satsar högt. träningar och matcher nästan varje dag, och utöver det som han gör på egen hand. Själv är jag inte helt övertygad om att stämningen i laget är jättesunt. Tränare som skriker och gapar på ungarna, och ungar som trycker ned varandra. Pressen på oss föräldrar är också jättestor, och jag har fan ingen fritid kvar, då det ska skjutsas säljas, jobbas och fan hans mormor. Hatar sport. Ibland önskar jag mig i smyg en rejäl stukning så vi får vila ett tag. Men med det sagt så håller jag god min (typ) jag stöttar och ger upp min fritid för att sporten är mitt barns liv. Han är duktig och har avancerat fort inom sporten trots att han började relativt sent. Men jag räknar väl inte med att han ska kunna försörja sig på det viset framöver. Hursomhelst så kommer drivet från honom själv.

  • Anonym (ttt)

    Jag arbetar på ett idrottsgymnasium där vi har olika idrotter. 

    Dels beror det på vilken familj man föds in i. Vissa idrotter som hockey, ridning osv, kräver att föräldrar hjälper till när man är yngre. Andra idrotter kan vara lite enklare att sköta själv när man är yngre, bara man får skjuts till träningen. Då tänker jag på friidrott, löpning och sånt. 
    Fotboll kräver ofta engagerade föräldrar eftersom föreningarna behöver stöd med att sälja bingolotter, serva vid matcher tex stå i kiosken etc. Så är det även i en del andra idrotter. 

    Allt det där runtom när barnen är små kräver en hel del av de vuxna. Om barnen börjar bli tonåringar är det så att många slutar (finns rätt mycket forskning och rapporter om varför, främst tjejer som slutar).
    En del fortsätter av inre driv och det är väl det som är det bästa. En del fortsätter tyvärr p.g.a av de tror att de måste, eftersom mamma och pappa satsat så mycket av sin tid för deras idrott (jag har hört detta alltför ofta av elever som inte velat fortsätta). Jag har mött elever där hela familjen är engagerad i tex en fotbollsförening och alla barnen har spelat fotboll medan de växte upp. Det kan vara lite svårt då att vara den förste som säger att den vill sluta, speciellt om det är föräldern som är tränaren. 

    Jag tänker också att det kan vara lite skillnad i mentalitet på de personer som väljer lagsport eller individuella sporter. Jag upplever att t.ex. våra ryttare är mycket envisa individer, de älskar hästar och familjerna äger hästar. Det är en livsstil och de kör på och tävlar, på den nivå de är. Orienterare är också ofta egensinniga, kör sitt race.  
    Duplantis sägs ha varit oerhört målmedveten med sin träning redan från det han var väldigt liten. Han har fått frågan om det är han eller föräldrarna som styrt, men svaret var att han har syskon och alla hoppade hemma i trädgården som små, men han var den enda som fortsatte. När han så envist visade att han ville det, ställde föräldrarna upp. 

    De flesta elever vi har där jag jobbar ägnar sig åt lagsporter. Då handlar det inte enbart om idrotten utan mycket om lagkänslan, att man är en i gänget och vissa kanske inte vill släppa den delen även om de inte är superbra på idrotten. Så länge man är under en viss ålder är det ok, men uppåt gymnasieålder så blir konkurrensen i lagen tuffare. Inom exempelvis hockeyn är det oerhört stor press på juniorspelarna när de närmar sig 16-18 års ålder och ska börja försöka ta en plats med de äldre spelarna. De ska alltid vara redo att inställa sig till spel, de kan få veta kvällen innan, att imorgon ska du vara med och spela med det äldre laget. De lever ett ovisst liv på det sättet och då krävs det att du har inre motivation att fortsätta. 

    Forskning visar också att om ett barn har fått ägna sig åt olika idrotter så får de större chans att hitta något de vill fortsätta med, men också förhoppningsvis en annan syn på idrottandet, lite mer sund inställning. 

    Mina egna ungdomar har testat olika idrotter när de var yngre men ingen av dem har kört något i mer än en termin. De har inte fortsatt med idrotter sedan de blev tonåringar. Jag var själv likadan som barn. idag som vuxen motionerar jag men det finns inget tävlingsinriktat i det, utan jag tränar bara för att hålla mig frisk. 

  • Limajo
    Anonym (Nyfiken) skrev 2023-09-03 00:12:02 följande:
    Vad avgör om ett barn vill avancera inom sport?

    Jag undrar om det finns några saker en förälder kan göra som styr att ens barn blir målmedvetet och tävlingsinriktat inom sport eller är det bara genetiskt/slumpen?

    För min del har tåget gått för mina barn är för gamla nu, men jag är ändå nyfiken om en förälder kan påverka. Jag har två barn och dom har under sin uppväxt fått prova på en mängd olika sporter. Dom har alltid fått skjuts till träningar och vi har även tränat extra med dom på fritiden om dom velat men ingen av dom har haft det där riktiga mördardrivet och båda slutade sporta vid 14-15 årsåldern. Kan det bero på att ingen av dom var jätteduktig tidigt och var sen inte envisa nog att träna sig till toppen?

    Min sons tränare hade sin egen son i laget (Kalle). Kalle hade så höga krav på sig att prestera och se till att laget vann att han mådde illa och t o m spydde ibland innan matcher då han varbi tidiga tonåren. Den killen misstänker jag kommer spela i högsta ligan om några år.

    Har en kompis vars dotter är ganska duktig inom sin sport. Dottern kommer mest troligt aldrig nå riktiga SM/VM/OS med tanke på dom resultat hon presterar men hon lever ändå på drömmen och fortsätter harva på. Jag trorninte hennes föräldrar satt nån jättepress på henne.

    Så vad tror ni andra? Hur mycket kan man som förälder styra/uppmuntra sitt barn att bli riktigt duktig inom idrott? Inte alls? Delvis? 


    Du skriver det fetade som om det var något positivt. 


    Min spontana reaktion till ditt inlägg är varför skulle jag vilja pusha mitt barn att bli framgångsrik inom en sport om inte intresset och drivet redan finns hos barnet?

  • Anonym (Nyfiken)
    Limajo skrev 2023-09-03 08:16:28 följande:

    Du skriver det fetade som om det var något positivt. 


    Min spontana reaktion till ditt inlägg är varför skulle jag vilja pusha mitt barn att bli framgångsrik inom en sport om inte intresset och drivet redan finns hos barnet?


    Det är ingenting värdeladdat i det fetade. Sen tycker jag så klart att man inte ska må fysiskt illa när man ska prestera. Det var mest ett konstaterande att utav alla min son spelade lagsport med så är det mest troligt att det är just den här killen som kommer nå längst med tanke på var han befinner sig idag jämfört med dom andra i laget. Den killen går numera gymnasium med inriktning på sin sport. Killen som var näst bäst har lämnat och gått till ett bättre lag men lär inte gå lika långt och resten av kreti och pleti är kvar i samma klubb som tidigare och spelar mest för kul för ingen av dom är nån jättetalang.

    Mitt inlägg las in för att diskutera vad det är som avgör varför vissa barn satsar på idrott och dom flesta inte. Frågan är inte varför man skulle göra det eller inte om man faktiskt kan påverka.

    Sen måste jag faktiskt hålla med det tidigare inlägget, om att just dom två killar som var bäst i sonens lag och den tjej som var bäst när min dotter spelade hade föräldrar (pappor) som var rätt stora arslen så det kanske är ett vinnande koncept för att få högpresterande barn.
  • Anonym (Mx)

    Alla är olika, men jag tror att en grund till framgång är en sportsligt riktigt engagerad förälder och där den andra föräldern tar någon slags roll som har distans till idrotten. Så att barnet har både och inom räckhåll.

  • Limajo
    Anonym (Nyfiken) skrev 2023-09-03 10:16:10 följande:
    Det är ingenting värdeladdat i det fetade. Sen tycker jag så klart att man inte ska må fysiskt illa när man ska prestera. Det var mest ett konstaterande att utav alla min son spelade lagsport med så är det mest troligt att det är just den här killen som kommer nå längst med tanke på var han befinner sig idag jämfört med dom andra i laget. Den killen går numera gymnasium med inriktning på sin sport. Killen som var näst bäst har lämnat och gått till ett bättre lag men lär inte gå lika långt och resten av kreti och pleti är kvar i samma klubb som tidigare och spelar mest för kul för ingen av dom är nån jättetalang.

    Mitt inlägg las in för att diskutera vad det är som avgör varför vissa barn satsar på idrott och dom flesta inte. Frågan är inte varför man skulle göra det eller inte om man faktiskt kan påverka.

    Sen måste jag faktiskt hålla med det tidigare inlägget, om att just dom två killar som var bäst i sonens lag och den tjej som var bäst när min dotter spelade hade föräldrar (pappor) som var rätt stora arslen så det kanske är ett vinnande koncept för att få högpresterande barn.

    Du skriver att du inte lägger in värderingar men ändå är inläggen du skriver fulla av värdeladdade ord. 


    Jag tror också att dåligt föräldraskap är en bakomliggande orsak. Man får barnen att tro att hela deras egenvärde ligger i de sportsliga prestationerna. Sen finns det nog också barn som både har driv och talang medfött och det är kanske de som når längst. De där drivet bärs av föräldrarna brukar nog börja streta emot när de kommer upp en bit i tonåren. Vilket är rätt och hälsosamt!

  • EpicF

    I princip alltid krävs att att barnet också har intresse av sporten och vilja att prestera och bli bättre. Vilja att vilja nå högre. 

    Hjälper inte om föräldrarna vill att barnet ska nå högt om barnet själv inte är intresserad. 

  • Anonym (Loke)
    Anonym (Nyfiken) skrev 2023-09-03 00:12:02 följande:
    Vad avgör om ett barn vill avancera inom sport?

    Jag undrar om det finns några saker en förälder kan göra som styr att ens barn blir målmedvetet och tävlingsinriktat inom sport eller är det bara genetiskt/slumpen?

    För min del har tåget gått för mina barn är för gamla nu, men jag är ändå nyfiken om en förälder kan påverka. Jag har två barn och dom har under sin uppväxt fått prova på en mängd olika sporter. Dom har alltid fått skjuts till träningar och vi har även tränat extra med dom på fritiden om dom velat men ingen av dom har haft det där riktiga mördardrivet och båda slutade sporta vid 14-15 årsåldern. Kan det bero på att ingen av dom var jätteduktig tidigt och var sen inte envisa nog att träna sig till toppen?

    Min sons tränare hade sin egen son i laget (Kalle). Kalle hade så höga krav på sig att prestera och se till att laget vann att han mådde illa och t o m spydde ibland innan matcher då han varbi tidiga tonåren. Den killen misstänker jag kommer spela i högsta ligan om några år.

    Har en kompis vars dotter är ganska duktig inom sin sport. Dottern kommer mest troligt aldrig nå riktiga SM/VM/OS med tanke på dom resultat hon presterar men hon lever ändå på drömmen och fortsätter harva på. Jag trorninte hennes föräldrar satt nån jättepress på henne.

    Så vad tror ni andra? Hur mycket kan man som förälder styra/uppmuntra sitt barn att bli riktigt duktig inom idrott? Inte alls? Delvis? 


    Finns givetvis genetisk komponent men annars för att öka chanserna för elitidrott:

    1) Börja tidigt. Earl Woods började träna Tiger i golf i vaggan.
    2) Pusha
    3) Att påtala att talang är sekundärt, nästan allt handlar om arbetsinsats.
    4) Kräva disciplin
    5) Agera själv på samma sätt.

    Man måste till viss del indoktrinera sitt barn på ett inte smått ohälsosamt sätt. Enligt min åsikt är elitidrott i allmänhet inget man ska pusha fram, utan det är för den då drivet kommer inifrån individen själv. Zlatan är ett exempel på den kategorin. Hans föräldrar stöttade knappt honom med fotbollen över huvud taget.

    Det är så viktigt att man hittar sig själv som människa och med en dominant förälder som förvisso ökar chanserna för elitidrott minskar chanserna att hitta sig själv.

    Så som förälder tycker jag att man ska vara stöttande utan att pusha. Värdet sitter i individen, inte i vad han presterar.
  • Anonym (Mamman)

    Jag tror att det är både en slump och en medveten handling när ett barn blir en talang,eller vad man nu ska kalla det.
    Ibland visar sig en talang i tidig ålder och det kan faktist visa sig vara något annat än sport också tänker jag.
    Jag tror att de vi kallar talanger på elitnivå ( antingen inom sport eller något annat ) att intresset och drivet mer eller mindre finns i generna.
    Vad det sedan blir när man upptäcker att ens barn har en viss talang och stort intresse för något specifikt handlar då om vilket stöd och resurser det finns hemifrån för att utveckla det.
    Jag har sett och upplevt tidiga talanger på nära håll och det främsta anledningen till att barnen nått stora framgångar är ett EGET starkt genuint intresse där det helt enkelt är som luften man andas! Det man får energi från! Det bästa man vet helt enkelt.

  • Tow2Mater

    Föräldrar som skriker och beter sig som ärslen är väl ändå bara ett fåtal. Hos oss är det inte tillåtet och alla påminns om det innan varje match. Domaren ger gult kort om det ändå händer. Två ggr har jag sett en förälder bli utslängd. Om dessa fall var relaterade till högpresterande barn vet jag inte. 
    Att som förälder hålla sig till givna regler är ju viktigt; för eget barn som hela teamet. Domare vill inte ha dem som skriker, och skrikiga och otrevliga föräldrar/lag kommer inte få de bättre domarna för de vill inte döma där, och sämre domare skapar irritation och uppgivenhet ibland bland spelarna, och försvårar för coacherna. Allt hänger ihop. Sonen spelar i skollaget i år, och den positiva lagkänslan som finns är underbar. Coachens mål är att först och främst ska ungdomarna utvecklas till och bli bra unga män, på andra plats kommer att de ska bli bra spelare. Det hänger också ihop. 

  • Anonym (Kanske)

    Efter ett liv där jag och mina  barn och barnbarn idrottat på olika nivåer så tror jag mig se att framgång kräver mer än genetisk fallenhet för en sport, det krävs en speciell personlighet som nästan nuddar det autistiska, 
    Dessutom krävs det av en vinnarskalle att man kan förlora. Om man inte kan ta ett nederlag som tändvätska finns inte förutsättningen för att utvecklas och bli bättre.

    De flesta, varav jag är ett exempel, nöjer oss med att komma upptill en viss nivå där vi känner oss hemma och uppskattar gemenskapen i föreningen. Andra som min äldste son tex gav inte upp förrän kroppen sa nej. Hans barn i sin tur verkar vara samma vinnarskallar som han varit

Svar på tråden Vad avgör om ett barn vill avancera inom sport?