Kan ej träffa barnbarnen

TS, jag tror att din son blir stressad av att umgås med dig. Jag gissar att din svärdotter inte vill umgås med dig och att din son i dagsläget inte tycker att det är värt att ta striden med sin fru om att träffa dig.

Du verkar vara bitter över mycket i livet och även om du själv anstränger dig för att vara trevlig så tror jag din son, svärdotter och övrig släkt känner av det. För att kunna släppa på den bitterheten behöver du prata med någon, förslagsvis en kurator på vårdcentralen. När du bearbetat alla upplevda oförrätter kan du förhoppningsvis få förnyad kontakt med sonen och barnbarnen. 

Till #20
Tyvärr kan jag inte rå för att du inte kan se någon röd tråd i vad jag skriver. Det krävs en hel del livserfarenhet för att förstå sig på sånt här.
Vad jag tycker är väldigt märkligt är att sonens pappa med sin kvinna splittrade vår familj, gjorde så att mina söner och givetvis även jag, mådde otroligt dåligt pga deras pappas och hans nya tjejs svek i en fruktansvärt sorglig situation med sjukdom och dödsfall. De är hjärtligt välkomna att fira barnbarnen men inte jag. Jag som fött barnen och varit på väg att dö ett par gånger innan. Jag har inte fött barn för att en barnlös bedragerska ska leva med mina barn och träffa barnbarnen. Varför skulle jag unna henne den glädjen? Är det verkligen svårt att förstå? Jag bar mina barn, födde dom och gjorde grovjobbet med barnen och sen kommer denna ?kvinna? och ska leva med mina barn?
Hur är det möjligt att min son och hans tjej tycker det är helt självklart att de ska träffa barnbarnen, men inte jag?
Jag tror inte att någon som inte varit i en sådan här situation kan någonsin förstå. 
Och sen att saker jag av kärlek köpt till min svärdotter och barnbarnen behandlas som nåt slags skräp. 

Skriv inte att jag ska prata med någon kurator eller psykolog. Det har jag gjort, men de kan inte hjälpa mig med att få träffa min son och mina barnbarn. 
Mina söners pappa har också sagt att svärdottens familj tagit över allt, vilket dom gjort. Det går inte att komma in där. De är som en sekt.
Jag varken orkar eller har lust att skriva allt. 
Nu är det som det är och det är bara att acceptera. Det är deras förlust och farmödrar växer inte på trän precis. Alla barn har varken far- eller morföräldrar, vilket är otroligt sorgligt. 

Alla människor gör val här i livet och det är tämligen uppenbart att du inbillar dig att du har rätt till att träffa dina barnbarn och att det "inte finns någon anledning" till att du inte har kontakt med dem.

Tyvärr har du inte insett att andra ju ser på situationen på annat sätt än dig och gör andra tolkningar av situationen. Det är tämligen uppenbart att du har massor av tankar om situationen som gör att såväl din son, som hans hustru snappar upp hur du känner och tänker.

Barnen vi eventuellt får gör som de vill och hur mycket du än vill något annat så gör de sina val. 

Till #24
Den största anledningen till varför jag inte kan träffa barnbarnen är att svärdotterns familj ända från början la beslag på barnbarnen. Svärdotterns mamma var med på båda förlossningarna, hade nyckel hem till dom, rände där stup i kvarten med sin mamma och syster och svärdotterns pappa dök upp titt som tätt. Jag kunde nästan aldrig få träffa mitt/mina barnbarn för mig själv. 
Och barnen var inte planerade. Mamman älskade att sitta och titta på Teenage Mom på TV och var besatt av att få barn tidigt. Sen märkte man ju att hon behövde himla mycket hjälp av sin mamma pga att hon var lite för ung när hon fick barnen. Jag var glad när de fick barn men blev mer och mer ledsen med tiden, när jag inte fick plats där. Känns inte kul. Jag kommer från en stor familj med många syskon och syskonbarn, så jag har mycket erfarenhet av barn.

Det finns naturligtvis förklaringar till att det blivit som det blivit, men jag köper inte riktigt att det bara handlar om moderns familj.

Det låter ju som att du är tämligen dömande, och att du faktiskt inte riktigt klarar av situationen. Allt är någon annans fel och du verkar inte missa en chans att försöka döma någon.

Det finns ingen plats för människor som osar bitterhet hos familjer som vill ha något annat. 

Jag är helt uppriktig när jag talar om att jag inte vet varför det är på det här sättet. Min son sa senast vi sågs för några månader sen att det är bara att komma över, jag kan vara med barnbarnen och deras hund. Sen när jag frågar när det skulle passa är det bara helt knäpptyst och jag får inget svar. Om jag föreslagit dag är de alltid upptagna.
Så - nej jag köper inte att det skulle vara mitt fel att inte vi ses. Har frågat varför de beter sig som de gör, men får inget svar. Jag är ingen tankeläsare. 

Det är just därför som du behöver ändra ditt sätt att vara runt sonen om du vill ha kontakt. Den enda du kan ändra på är dig själv. Men om du inte vill ändra på dig så behöver du som sagt inte ha någon kontakt med barnbarnen. Men det känns som att ditt liv är fattigare utan dem. 

Dina inlägg ger intrycket att du är väldigt självcentrerad och dessutom har en ganska rejäl offerkofta på dig. Du återkommer till sveket från din exman, som egentligen inte alls har med nuet och relationen med dina barn att göra. Och det att du inte vill träffa dina barns pappa, det är säkerligen förståeligt utifrån din synvinkel, men visar återigen att du fokuserar först och främst på dina egna behov, och att barnen ska tillgodose dem genom att ordna träffa med dig när pappan inte är där osv. 

Och dessutom går du på om hur synd det är om dig för att du inte ges tillgång till barn och barnbarn som du ser som en rättighet. Du har ingen rättighet till andra människor eller deras liv, du kan bara göra ditt bästa för att vara en person de vill ha i sitt liv.

Det är kanske här du har förklaringen till varför dina barn inte vill träffa dig så ofta?

Dessutom, det du skriver om ADHD, och dina tankar kring det. Såklart lyser det igenom både i ditt inlägg och säkert i verkliga livet också att du tycker att det är ett problem. Och det påverkar såklart deras lust att ha dig omkring sig. Och att du anser att din son är omogen och oförståndig som inte vill umgås med dig - det är kanske just därför han inte vill umgås med dig, för att du tycker så om honom och hans val i livet.  

Till #29

Det är tröttsamt att lyssna på människor som troligtvis definitivt inte varit med om den situation jag varit med om. Eller har du det? Bli övergiven av sin partner när ens mamma ligger för döden i cancer, blir utslängd ut ur huset efter detta, pappan till barnen bryr sig inte ett dugg om var hans barn skulle bo efter detta, en ny kvinna flyttar in med mina barn. De som bedrog mig och splittade familjen. Och sen väljer ändå sonen att umgås med pappan och hans nya, de som förstört nåt helt otroligt.
Om du varit med om liknande skulle jag nog lyssna mer på dina råd. Och jag säger dig att vi har ALDRIG pratat om de här sakerna när vi umgåtts. Vi har alltid haft det trevligt när vi umgåtts, förutom när barnens pappas tjej betett sig väldigt klumpigt, okänsligt och egoistiskt. Och det är inte bara jag som tycker det. Det är inte ok att komma och rycka barnet ur min sons famn när vi satt med henne efter dopet och hade det mysigt. Otroligt fräckt gjort.
Hur i helsike skulle du fråga eller göra om du ville träffa ditt barn och barnbarn? Man kan väl för helvete inte göra fel om man frågar helt normalt när vi kunde ses och ger förslag på dag. Och - ja, det känns inte kul att mina barns pappa och hans tjej träffar barnen med tanke på vad de gjort. Jag kommer ALDRIG förlåta dom för på vilket sätt de splittrade familjen på. Kom igen om du varit med om något liknande själv. Då hade det varit intressant att höra hur du hade upplevt allting. Människor som känner mig och vet hur allt gick till tycker det är för djävligt, så jag är inte den enda att tycka det. 
Jag känner ingen som varit med om liknande, dvs blivit bedragen och övergiven av sina barns pappa när man mist sina föräldrar.