Aliona skrev 2023-09-06 15:46:49 följande:
Jag delar din upplevelse, Vissli. Min bebis föddes med andningsproblem och infektion. Vi var på neo/iva i nästan en vecka, då blev han sondmatad med ersättning medan vi försökte få igång amning paralellt. När vi kom hem fortsatte jag med delamning. Kände så stor press och förväntan att jag skulle klara av att helamma, det kändes som jag fuskade med flaskan, som jag inte tog mitt fulla ansvar. Amningen gick bra, men det slet på ryggen, jag hade huvudvärk konstant av att vara så stilla i soffa och säng. Bebisen gick inte upp som han skulle. Bvc och amningshjälpen föreslog intensivamning, och jag fick panik av bara tanken
på hur mycket sämre jag skulle må. Tack och lov hade jag båda en stödjande partner och bvc- sköterska som betygade att delamning är gott nog, att det är viktigare med en mamma som mår bra, som trivs med barnwt, som inte är stressad över amning. Aninytning och närhet får man på så många sätt, genom hud mot hud, ögonkontakt, gos? Jag är så glad att jag tog det med ro och släppte pressen på helamning.
Ja, intensivamning hjälpte inte mig - också troligen då vi inte hundra fick greppet i början och smärtan av det blev för mkt och sen var det en ond spiral. Men det funkade inte, och det får vara så. Jag tror inte att alla barn kan vara perfekta ammare.
När bebis blev större blev greppet bra, kunde bara lägga till bröstet och svopp så satt bebis där och ammade. Men då kunde jag inte helamma och orkade krasst sett inte DÅ med mer intensiva försök. En hel mamma var viktigare. Fick också fråga mig för vems skull jag höll på att gå från delamning till delamning plus, liksom.