Inatt blir jag pappa

Vi vart oplanerat gravida för 9 månader sedan. Det kom som en chock, efter samtal med barnmorska, par terapi och släkt så bestämde vi oss att behålla. 

Min sambo var helt med på det, men jag kände mig inte redo. Jag är inte klar med "ungdomslivet", festande, hobbys osv. Men jag vill inte att min sambo ska utsätta sig för abort, och i slutändan så vill jag ha barn, nångång, med just henne. Dumt att riskera allt, göra abort för att vara fri ett par år till.

Aja, vi fortsatte i par terapi hela graviditeten och pratade om allt. Det kändes okej till slut. 

Vattnet har gått, vi har varit på undersökning och är nu hemma och sover ut. Snart ska vi in igen för att stanna. Nu kom ångesten för min del.. Känns som det är dom sista timmarna man är fri nu. Har börjat tänka på allt negativt. "Sista gången man kan sova ut", "Sista gången jag stänger av TVn, nästa gång jag startar den har jag unge" osv. Nästan så man ångrar allt nu, de har känts så långt borta hela tiden, men nu är det dags på riktigt. 

Jag måste sansa mig och försöka vara positiv för att inte påverka min sambo negativt, och för att kunna peppa henne ordentligt nu. 

Har inte fått några pappa känslor än. Tydligen vanligt att de kommer först när barnet är fött. 

Hur tror ni det kommer bli? Kommer jag känna annorlunda när ungen kommer? Eller kommer jag känna att jag gjort bort mig? Vad kan jag göra för att tänka mer positivt kring detta? 

Ts, du kan festa ändå även om du får barn. Det är bara att du lämnar över ansvaret till mamman, så kan du festa med dina kompisar. 

varför jämfört du att gå ut med sina kompisar en kväll med att adoptera bort barnet? En sådan mening kan lägga väldigt mkt skuld på en osäker småbarnsförälder som redan är orolig.

till TS, är kvinna och gravid med andra barnet. Är inte ung på något sätt, och jag har under flera gånger under graviditeten undrat om jag blivit galen som skaffar barn igen. Jag vill inte vara vaken på nätterna eller torka kräks igen, eller ha det totala ansvaret över en liten Minimänniska. Men dagen efter kan jag känna något helt annat igen. Att få barn är En av de största omställningarna vi gör. Även fast det är det mest naturliga. Det väcker så klart en miljard olika känslor så ge dig själv tid, om du behöver, att växa in i det. ingen gör alla rätt med bebisar (jo, väldigt många anonyma människor här inne gör aldrig ett fel men det kan du ta med en nypa salt), inte ens vårdpersonal som jobbar dagligen med bebisar. Be om hjälp när du funderar över något. BVC finns till för både mammor och pappor och jag är sjukt imponerad över att du så öppet skrivit om dina känslor här, lycka till nu och hoppas bebis kommit ut och att ni mår bra!