Lider av att jag aldrig haft en partner trots att jag inte ens kan skaffa vänner längre

Jag är en 25-årig kille som sedan gymnasiet haft det väldigt jobbigt socialt. Mina vänskapsrelationer har runnit ut i sanden och jag har fortfarande aldrig haft en kärleksrelation. Efter att gymnasiet tog slut så har mitt psyke dalat extremt mycket och senaste månaderna har det varit så illa att jag luggit inne på slutenvården för ett suicidförsök. Jag hade mycket vänner förr men något hände när jag var runt 17-18 år, det var som att jag stannade av i mognaden socialt. Det blev tufft för mig att delta i sociala sammanhang och fester och efter gymnasiet så klarade jag inte heller av att hålla nere ett jobb längre än ett par månader. Jag fick för ett år sedan en autismdiagnos vilket till viss del ger svar till varför det blivit som det blivit men som inte hjälper mig så mycket egentligen. Jag försökte börja plugga på universitet förra året och en stor anledning var att försöka bygga upp ett socialt liv igen men det gick mycket dåligt, jag klarade inte av att vara på nollningen mer än ett par timmar och det var sedan väldigt tufft för mig att ta kontakt med folk i klassen. Jag kan maska min autism väldigt väl, det är inget man ser på utsidan men det subtila sociala spelet (konstigt uttryck kanske) är något jag inte klarar av och jag vet inte vad jag ska ta mig till. 

Jag är inte desperat att skaffa en partner så snart som möjligt men det känns som att jag halkat efter i livet väldigt mycket under dessa åren då andra börjar bygga sina liv. Jag har ingen utbildning, inga besparingar, ingen bostad och inga vänner/kontaktnät. Jag har dessutom blivit mer stel av att ha varit så isolerad. Jag börjar få känslan av att jag kommer sitta ensam i min lägenhet och må såhär resten av livet. Jag vill inte bli en bitter ensam man och det gör ont att tänka att det kan bli så. Jag vill inte tycka synd om mig själv och jag vill göra något åt saken. Min dröm är att hitta ett stabilt jobb (kanske via utbildning) och efter detta förhoppningsvis hitta en flickvän och bilda familj. Jag vet inte om det är realistiskt och något säger mig att jag skulle må bättre av att kalibrera mina förväntningar på livet med tanke på min diagnos och situation. Jag tror inte jag klarar av att leva i den här ovissheten speciellt länge till, jag känner mig mycket rädd att saker inte kommer bli bättre och det gör det svårt att motivera sig till att göra något. Om någon varit i liknande situation eller hört om någon i samma situation som mig skulle jag uppskatta input.