Oro över min dotters könsuppfattning

Hej
jag vill inleda mitt inlägg med att be de som eventuellt vill skriva något elakt eller kränkande att låta bli. Det här ämnet är oerhört känsligt för mig och jag skriver just här för att försöka finna stöd/pepp och råd.

Min dotter är 7 år. Hon har sedan ca 3 års ålder emellanåt uttryckt att hon vill vara kille. Hon klär sig som en kille, leker ffa med killar (men har flera tjejkompisar också), hon klipper håret som en kille och när andra misstar henne för en kille blir hon väldigt nöjd. Hon älskar att spela fotboll, cykla, måla och leka ?action-lekar?. Hon har typ aldrig lekt med dockor även om hon leker med dockskåpet emellanåt. Hon skulle aldrig sätta på sig kjol eller klänning och hon vägrar att ha tofs eller hårspänne. Hon är en väldigt glad, energifylld och trygg liten person. Hon kan säga t ex ?Vi tjejer mamma?, men de sista dagarna har hon flera gånger sagt att hon vill vara en ?hen?. 

Vi låter henne göra sina val och respekterar dem, men inuti mig gnager en oro om vart det här ska ta vägen. Oavsett vem hon är och vad hon är så kommer vi givetvis att älska henne oändligt, vara gränslöst stolta över henne och stötta henne på alla sätt vi kan. Men om det går hela vägen till att hon kommer avsky sina bröst, avsky sin snippa och vilja operera sig?då har hon en väldigt tuff resa framför sig och oron för hennes framtida mående kan ibland kännas fysiskt smärtsam för mig. Finns det fler föräldrar där ute som befinner sig i samma situation och som kan dela med sig av sina tankar? Finns det föräldrar som HAR varit i denna situation och som kan berätta hur det utvecklade sig för era barn? 

När jag var liten var jag en ?röjartjej? som älskade att leka i skogen, bygga kojor, köra lådbilar, smyga in i ödehus och jag avgudade killar. Jag hade dock aldrig någon tanke på att jag skulle vilja vara kille. Ibland funderar jag på om min dotters önskan att vara kille snarare är ett uttryck för att hon vill göra det killar gör (generellt) och för att  liksom ?ta avstånd från? dockor, rosa, enhörningar och tyll? Vad tror ni??

Jag vore oerhört tacksam för att få ta del av era tankar och berättelser och igen: får du lust att skriva något nedlåtande om mig, mina tankar/känslor eller om min dotter, så snälla: låt bli. 

Tack på förhand.
/mamma som ofta ligger sömnlös av oro