Sörjer att jag inte får några barnbarn

Jag är en kvinna i 65-årsåldern. Är änka sedan några år tillbaka. Mina tre barn är mellan 38 och 44 år. Ingen av dem har barn, och alla säger att de inte kommer att skaffa några. Detta är en stor sorg för mig. Dels att inte få bli mormor/farmor och uppleva barnbarn, men också tanken på att släktträdet dör ut med mina barn.

Det känns som ett misslyckande av mig att inget av mina tre barn själva vill bilda familj. Att det betyder att jag och deras far har varit dåliga föräldrar som gjort dem avskräckta. Mina barn lovar dock att så absolut inte är fallet och att de hade en jättebra uppväxt. De vill bara ändå inte ha barn, av olika anledningar.

Jag är helt medveten om att jag måste respektera deras beslut. Men sorgen och besvikelsen över att inte få några barnbarn är svår att hantera. Jag känner mig väldigt ensam i detta och avundas mina vänner som får njuta av umgänget med sina barnbarn och se sina barn utvecklas som föräldrar. Visst kan jag vara med väninnorna när de träffar sina barnbarn, men det gör mig nästan bara ännu mer olycklig och avundsjuk.

Finns det andra här som är i samma sits och som kan ge råd?

Först och främst så ska du skaffa dig ett eget umgänge som är åldersspritt. Där du kan ha vänner att umgås med för din skull. Att vara änka och önska barnbarn kan bli ensamt. Detta för ditt eget välmående.

Sedan är det säkert så att dina barn är väldigt säkra på sin sak. Det kan mycket väl bli så som de säger också. Det kan också ändras. Min bror fick sitt första vid 47 års ålder - han träffade inte sin fru förren långt efter 40. Det var nog långt ifrån självklart att han ens skulle ha barn, idag är hans juveler helt självklara och han undrar lite varför det tog sådan tid att inse det. 

Arbetade med en kvinna för många år sedan. Hon var tämligen säker också. Hon hade haft ett förhållande som gick i kras ett par år efter 30 och bestämde sig för att vara singel och inte få några barn. Sprang på henne sedan efter ytterligare ett par år. Då visade det sig att hon ett par år innan 40 träffat mannen i sitt liv. Ett år efter de träffats var de gifta och hade ett barn, tror det blev 3 barn i den familjen till slut. 

Men, jo, det är en sorg för dig och du får tycka att det är så det är helt okej. 

Ett tips till är att ställa upp som extramormor/farmor i en familj som bor nära eller som du känner. Jag vet många där jag bor där det förvisso finns far- och morföräldrar men de bor ofta långt bort och träffas sällan. De hade uppskattat en extra äldre med tid som kunde ta hand om deras små telningar några timmar ibland, komma på fika osv. 

Det finns många vägar att gå!

Och så påstår folk att det inte är egoistiskt att skaffa barn.... Att dessutom skaffa barn för att själv få BARNBARN är väl snudd på inte helt friskt resonerat?? Skaffa hund eller nåt och var glad och stolt över att du uppfostrat friska, sunda, starka, självständiga människor, som följer sitt hjärta istället för att följa strömmen! Stötta dem i deras val och beslut istället för att försöka ge dem dåligt samvete! Att sen dessutom tro att det är p.g.a ditt föräldraskap som de väljer en annan väg i livet är också tecken på stor egoism! Tror du inte att dina barn kan tänka och känna själva, måste det bero på dig??
Mycket kan man sörja här i livet men att lägga ditt välmående i någon annans händer sådär är definitivt inte okej! Barn är ett ansvar för livet, ingen status-pryl eller accessoar att visa upp! Anser man att det inte är ett liv som passar så gör man ett mycket stort och moget val att avstå! Eller tycker du på riktigt att de faktiskt borde offra sig och skaffa barn mot sin vilja för DIN skull??