Sörjer att jag inte får några barnbarn

Jag kan förstå din sorg även om jag har en helt annan situation. Jag har själv tre barn och sju barnbarn. Alla har sin personlighet och umgås mer än gärna med allihopa. Vi har tagit alla sju med oss på utflykter (3-13) men just det blir lite för mycket för oss.

Sorgen är att av mina tre barn är två kopior av min man, inte bara i utseende utan i sättet också. Deras barn har också mest lika min man, inte lika mycket till utseende men till sättet, till tankar och funderingar och förmågor.

Ett av barnen är likt mig. Kanske inte så mycket utseende mässigt men i sättet. Vi är logiskt styrda inte känslomässigt som de andra. Jag har varit högpresterande innan väggen stod där. Mitt barn har haft olika chefsposter från 24 år ålder.

Deras barn är adopterade så vad jag kan sörja är att jag känner det som att det är just mina gener som inte kommer att föras vidare. Visst vet jag logiskt att alla barn har lika mycket gener från mig som från min man men känslan finns där ändå.