Erfarenheter av kemisk graviditet, hur gick det till för er?

Japp du är inte ensam, och absolut att de kan ge symptom, jag hade flera under de två gånger jag haft kemisk(mars och juni), det är så himla trist. Men sen ömma bröst är också ett vanligt symptom av PMS så svårt att säga var de kommer från. 

Jag beklagar sorgen, kemisk graviditet är svinjobbigt. Det enda positiva jag kan se med det är väl att man typ kan bli gravid iaf, det är inte helt kört för en befruktning har ju skett det är bara stegen efter som inte funkat. Ska också vara typ supervanligt, man hör bara inte så mycket om det då det nog missas många gånger som bara en lite sen mens. 

Min förra cykel hade jag en kemisk graviditet. Hade en del symtom. Testade två olika test som var svagt positiva. Blev så lycklig. Sen började jag blöda mycket mer än vanligt och "klumpar" typ. Sen var testerna negativa. Känner mig förkrossad. Fortfarande. Det är tungt och svårt. 

denna cykel är jag nästan rädd för att testa ifall det sker igen. Man får försöka trösta sig med att kemiska graviditeter är så otroligt vanliga men oftast märker kvinnor dem inte mer än att mensen blir senare eller kraftigare. Förutsätter ju oftast att man tagit ett tidigt test. men det betyder åtminstone att kroppen lyckats med en befuktning! 

du är absolut inte ensam 

Tusen tack för att ni tog er tid att svara! Det tröstade iallafall lite. 

Ja; alltså fruktansvärt har det varit. Man blir så himla himla lycklig och sen lika snabbt blir man så himla himla ledsen. 

Nu vill jag bara att mensen ska ta slut så vi kan försöka igen, samtidigt som jag också är jätte rädd att bli besviken igen. 

Hur länge har ni försökt bli med barn? Om det är en ok fråga att ställa. Behöver ej svara

Ja, vi inleder försök 3 nu då efter denna mensperiod. jag vet ju att det är vanligaste är att det tar tid, men känner precis likadant. Det är så mycket väntan och väntan och väntan också. Omöjligt att inte tänka på det KONSTANT. 

Vi får trösta oss med att det är helt normalt att det tar längre tid än vad man kanske har tålamod med. 

jagr testnarkoman oxå och testar konstant och det gör inte saken lättare. Man blir ju konstant besviken. Det enda jag tänker på är ägglossning och graviditetstest. jag vill ju inget hellre än att bli gravid. Jag vet att vi bara försökt 4 gånger men man hinner redan måla upp tankar om att något inte är
som de ska med en... 

precis vi får jobba med tålamodet...

STOR kram till dig <3 jag har gått igenom samma sak min första graviditet. Hade tydliga symptom. I vecka 7 kom lite brunt blod och jag gick då till läkare som sade att livmodern var helt sopren. Dagen efter började jag blöda lätt i tre dagar och sedan var det "klart". Jag råder dig att ta ett ultraljud så att de ser att det inte finns rester kvar <3

Det är lätt att sjunka ned i sorgen och det ska man få göra, det är inte fel att vara ledsen. Men jag försökte tänka att jag var tacksam över att min kropp tar hand om mig och ser till att det barn som inte skulle ha mått bra får vandra vidare.

Det kommer att gå vägen <3