Delad familj!

Träffas utomhus 

Men han blir väl snart frisk? Och han är med pappa eller farmor, så han är väl omhändertagen. Inget kommer att hända, de har massor av tid att få en bra relation. Så här är livet, barn blir sjuka. Det klarar man av utan att relationer blir förstörda. 

Sedan är det olyckligt naturligtvis, men ingen katastrof. Ta det lugnt och mys och vila med den nyfödda. 

Tror knappast det ger ett trauma, se det som att storebror är på semester med pappa istället - inte sjutton skulle det ge ett trauma? Det är bara dina hormoner.

Tack för svar! 

Ett problem i detta är att min mamma blev själv bortskickar när hon fick syskon. Hon var avundsjuk och hennes Föräldrar valde att skicka henne till sina farföräldrar i en annan stad. Jag gör ju inte detta för att jag vill. Hans pappa bor med honom och jag är också orolig för vår relation men känner att riskerna är för stora. 

Min pappa var också på mig om hur storebror mår och att han måste vara viktig. Så min oro bara ökar och jag tänker ifall vi har gjort rätt. Även om sjukvården stödjer oss så kan min papp säga att det säger dom säkert bara ifall att något skulle hända. 

Men storebror är ju viktig. Han får ju pappa 100%. Lillebror får pappa 0%.

Jag har fö liknande sits. Pga kejsarsnitt får jag inte lyfta storebror. Risk att slita sönder operationssåret. Ska jag ha skuldkänslor att jag bär lillebror men inte storebror en månad då, tänker du? När storebror ber mig lyfta och gråter när jag bara kan sätta mig med honom?  Eller tänka att det är en begränsad tid, storebror får leka med pappa mkt mer än lillebror får, och att vi sen kommer kunna vara som vanligt igen? Och att det är för att minska risken att saker blir värre.

Hej,

Skriver väldigt sällan här, men var tvungen att svara på denna!

Mitt andra barn föddes prematur under pandemin. Jag och lillebror fick vara på sjukhuset i nästan 6 veckor innan vi fick komma hem. Kvar hemma var pappa och storebror. På grund av pandemin fick de inte komma och hälsa på, utan vi fick träffas utomhus korta stunder ett par gånger i veckan. Det dröjde dock 10 dagar innan vi träffades första gången.

Jag hade precis de där tankarna som du har nu och hela situationen var såklart jättetuff! Storebror blev påverkad av situationen efter några veckor men nu 3 år senare är det inget som märks.

Det kommer bli bra!

Jag vet logiskt att det inte är något att ha dåligt samvete för men man önskar ju att man kunde ändra situationen. Den är ju jobbig även om man gör det så bra man kan. 

Vi får väl bara hoppas att kopporna försvinner snabbt och att bebis inte har blivit smittad. Men man är väl alltid rädd och orolig för sina barn. 

Jag tänker att om några år blir detta som en liten saga du kan berätta för lillebror och storebror. Hur de så gärna ville träffas och hur alla i familjen längtade efter varandra. 

Min mamma blev sjuk efter förlossning med mig på 60?talet. Innan vab och pappaledighet. Min mamma låg på sjukhus i 10 veckor och min pappa fick lämna mig hos farmor 40 mil bort. Farmor hade mig en mangelkorg för min pappa hade glömt ta med alla babygrejor. Jag är nästan helt säker att det inte påverkat mig det minsta och mangelkorgen har jag kvar för jag älskade att höra historien om mina första 10 veckor.