Jag har fyra döttrar, han en son. Han säger ofta att han älskar mina flickor som om de vore hans egna, vilket såklart känns jättefint... men idag ifrågasatte han varför jag aldrig säger att jag älskar hans son... visste inte vad jag skulle svara, blev så ställd... jag tycker jättebra om grabben, men jag kan inte säga att jag älskar honom... kanske om han hade varit yngre när jag kom in i bilden, men han var 18, nästan 19... nu är sambon ledsen...
Då svarar man att, han är en underbar kille och det är fantastiskt roligt att ha fått en son att tycka om.
Jag ljuger inte. Jag säger inte att jag älskar någon om jag faktiskt inte gör det. Han är en fin kille, men jag har inte alls den relationen till honom. Han har aldrig bott under samma tak som jag annat än om han varit på besök. Sambon har på sistone påstått att sonen ser mig som en bonusmamma, att han älskar mig etc etc. Jag har ingen aning om det stämmer, men det ändrar inte mina känslor. Jag tycker väldigt bra om honom, men jag älskar inte honom och ser honom inte som min son.