Samma för mig. Två av mina tre barn mellan 10-15 är nästan alltid ensamma. Jag förstår det inte riktigt. jag hade alltid vänner i den åldern och deras pappa också. Jag har vänt ut och in på mig själv för att försöka förstå och erbjuda roliga saker, gott fika etc. Jag tycker inte att de är konstiga. kanske lite blyga.
det gör ont i hjärtat.
Jag försöker påminna mig dagligen om att mina barn inte är jag. Det är så lätt att utgå från att de ska vara som jag var och vilja det jag ville. Nu tror jag iofs att de vill umgås med vänner men bara för att de är mer ensamma betyder inte det automatiskt att det är fel på dem för att de inte lever såsom jag förväntar mig. Det blir ju bara ännu tyngre om de känner min besvikelse också.
Jag försöker också tänka att det kan gå i perioder och kanske kommer de bättre till sin rätt vid en annan tid i livet.
så försöker jag också alltid uppmuntra om de vill göra något och underlätta detta i form av skjuts eller erbjuda att vara hos oss. Men mina två barn som har problem är 13 och 15 så det går inte längre att hjälpa dem kontakta vänner, bara stötta.
men, ovan sagt känner jag mig ledsen över detta minst någon gång per dag. Försöker att inte någonsin visa det för det gör det bara värre.