Missfall på missfall

Jag har inte haft fem missfall på raken, men likväl tre. Jag kände likadant som du, totalt likgiltig samtidigt som obotligt orolig när jag plussade för fjärde gången. Jag körde samma race som de tre första gångerna. Plussade med cb digital på BIM och testade därefter med en veckas mellanrum för att se att veckorna ökade ?som de skulle?, det gjorde de nämligen aldrig vid mina missfall/MA. När testerna ökade ?som de skulle? och dessutom nådde 3+ blev jag uppriktigt förvånad. Man kan tro att oron skulle ha slutat där, men givetvis hittade man nya saker att oroa sig för allt eftersom varje delmål uppfylldes med goda resultat.

Den sista tiden fram tills förlossningen fanns en bakomliggande oro att bebisen skulle dö i magen och att vi skulle åka hem med ett tomt babyskydd, så döm om min förvåning när jag fick upp den lilla människan på bröstet och han skrek. Först då förstod jag att vänta nu, har jag väntat en bebis hela den här tiden?? 

Jag kan verkligen relatera till dina känslor, och jag kan förstå att det säkert rusar massor med tankar hos dig. Stundom glädje för att man ändå vill hoppas, samtidigt som man i nästa sekund känner en obotlig oro för missfall - man vet ju inget annat. 

Min ?räddning? blev en bra barnmorska. Hon ordnade så att jag fick kolla att HCG steg som det skulle, hon ordnade tidiga ultraljud, hon guidade och tröstade. Hon fick mig aldrig att känna mig fånig, som vården ibland gör när de trivialiserar missfall, utan tvärtom. Försök hitta en sådan person, förklara din oro, dina tankar. Förhoppningsvis får du samma fantastiska bemötande som jag fick, och det hjälper - om än oron ändå kommer finnas med. Någonstans är oro något som kommer följa en hela livet som förälder, det börjar när bebis är i magen men oron blir på inget sätt lindrigare när bebis är på utsidan. Det gäller att lära sig hantera sin oro, och hitta knep och strategier för att leva jämns med sin oro. 

Jag håller ALLA tummar för att det är er tur nu! Jag skickar med dig de varmaste av kramar och rådet att våga ta hjälp! Först och främst med dina tankar och känslor, men även för det ni gått igenom tidigare. Om det skulle skita sig även denna gång har ni möjlighet att få hjälp. Kanske är det något som är tokigt men som är lätt att åtgärda? Jag hoppas dock ni aldrig hamnar där, utan att knodden stannar hela tiden ut! ❤️

Du behöver verkligen inte ursäkta dig, jag kände och tänkte exakt likadant när jag var i dina skor! Om än det var ett rent helvete att gå igenom missfallen, och att kämpa med alla tankar jag hade både då och under graviditeten som ledde till sonen, är en del av mig tacksam för all skit. Jag och min sambo har en bättre relation än någonsin och jag är betydligt mer ödmjukt inställd till detta med att ~skaffa barn~. 

Jag är faktiskt gravid igen, men med en riktig hoppsan. Jag har varit så arg över detta, och är det faktiskt än trots att mer än halva graviditeten passerat. Det känns som ett hån att ha genomgått det ena missfallet efter det andra när vi så längtade efter att bli föräldrar första gången, och nu när det inte öht fanns i tanke, plan eller ens önskan så blir vi gravida som ingenting. 

Jag hörde faktiskt av mig till BM tidigt alla graviditeter, kan inte ha varit mer än i vecka 5 när jag fick till ett första besök med provtagning. Kanske kan du få det också? Alternativt använda werlabs om inte VC välkomnar dig förena senare i graviditeten. Det inger ju ändå någon känsla av kontroll och något fast att ta på, om än oron gnager där ändå. 

Jag minns att jag fick höra detta när jag själv var i det där träsket: det är ju ändå positivt att ni kan bli gravida! Jag kände inte så då, utan önskade hellre att jag aldrig skulle plussa förens det faktiskt var på riktigt. Att inte kunna glädjas som ?alla andra? förtog en del av upplevelsen. Men jag kunde ju inte välja, och ja rent kroppsligt är det väl kanske positivt att man kan bli gravid - om än det inte går hela vägen. Jag väljer att tro det, och desto mer nu med er situation! ❤️