Hur hanterar vi barnens motstånd mot vår relation?

Min sambo och jag har varit tillsammans i snart 5 år och flyttade ihop för ett halvt år sedan. Min sambo är 15 år äldre än jag. Det finns inga ekonomiska aspekter inblandade, och det handlar inte om pengar eftersom jag tjänar mer än min sambo, och vi träffades på jobbet.

Vi har båda barn från tidigare relationer. Han har tre barn - två döttrar i åldrarna 23 och 25 samt en son som är 20 år gammal. Hans barn bor hos sin mamma. Jag har en 12-årig son som bor hos oss varannan vecka.

Min sambos barn verkar vara besvikna och har svårt att acceptera att deras pappa har träffat någon ny. Sedan vi började vår relation har hans döttrar i princip vägrat att umgås med oss som ett par. De anser att deras pappa prioriterade oss framför dem och skapade en ny familj. Tidigare försökte jag att nå ut till hans barn genom att bjuda in dem på fika och middagar, samt skicka vänliga sms. Tyvärr verkar detta ha förvärrat deras ilska, och de har tydligt sagt att de inte är intresserade av att lära känna mig.

Vi har sedan dess inte försökt tvinga på dem vår närvaro utan har bara varit öppna för att umgås om de så önskar. Under en tid var vi särbo. Min sambo har också försökt att få kontakt med sina barn individuellt, men hans döttrar är så arga och besvikna att de inte svarar när han ringer eller skickar sms. Det har varit en gåta för mig hur det har kunnat bli så här, och jag tror inte att det handlar om mig personligen. Jag har även noterat att min sambo och hans barn har obearbetade problem som sträcker sig tillbaka till tiden före min ankomst. Min sambo och hans ex separerade sex år innan vi träffades. Så i sex år levde han ensam med barnen varannan vecka innan jag kom in i bilden. Hans barn upplevde att han inte brydde sig om dem under deras uppväxt, att han var oengagerad och frånvarande, tills jag dök upp och gav honom en ny start.

Första gången jag träffade hans ena dotter, som då var 20 år gammal, satt min sambo och jag och tittade på TV hemma hos honom. När hans dotter kom in och vi hälsade på varandra, sprang hon genast ut och grät. Min sambo följde efter henne. Sedan dess har jag sällan sett henne vara i balans när vi träffas. Jag förstår att det kan vara mycket jobbigt för barn när en förälder träffar någon ny och skapar en ny familjesituation. Men vi tog det mycket långsamt i början, mest med hänsyn till min son som då bara var 7 år gammal. Förvånansvärt nog har min son anpassat sig mycket bra till situationen. Nu är det bara min sambos barn som säger saker som 'Vi vill lära känna vår pappa innan vi lär känna hans sambo' eller 'Vi vill inte ha en relation med pappas sambo'.

Det är också värt att nämna att på senare tid har hans barn valt att bo hos sin mamma istället för att vara hos oss. Tyvärr har barnens mamma inte varit särskilt stöttande i denna situation eftersom hon är missnöjd med min sambo och vår relation. Detta har ytterligare komplicerat vårt försök att bygga en positiv dynamik.

Hans barn verkar inte vilja ha mig i deras liv oavsett vad vi försöker. De är knappt intresserade av att umgås med sin far. Det är nu ett dilemma för oss, eftersom jag inte har stängt dörren för möjligheten att skaffa ett gemensamt barn. Min son längtar mycket efter ett syskon och trivs bra med min sambo. Men hur kan vi skaffa ett barn till när min sambo i stort sett har förlorat all kontakt med sina barn?

Ibland känns det som om det enda sättet för min sambos barn att sluta vara arga och besvikna är om han gör slut med mig. Just nu mår min sambo dåligt och jag mår dåligt. Hans dåliga samvete blir starkare ju lyckligare vi är tillsammans. Jag tycker att det är en mycket tråkig situation. Hur kan vi leva ett lyckligt liv tillsammans när hans barn inte verkar kunna acceptera vår relation?

hamster87

Tue 19 Sep 2023 20:49

#9

Anonym (66:a) skrev 2023-09-19 20:38:28 följande:

Har du syskon som är 25 år äldre?
Har dina kollegor barn med 20 + år mellan sig?

Jag förstår att det kan finnas farhågor kring att bli förälder vid 50, med tanke på ens livslängd och sådant. Samtidigt handlar föräldraskap om så mycket mer än bara ålder. Det handlar om hur man är som förälder, den kärlek och omsorg man ger, och det engagemang man har för sina barn. Åldern är en faktor, men den är inte den enda som definierar en bra förälder, tror jag...

Jag håller med Anonym (Old) att det jag kanske ska fundera på är vilken sorts pappa min sambo kommer vara om vi skaffar barn.

När det gäller stor åldersskillnad mellan syskon så tycker jag inte att det spelar så stor roll. De kommer inte växa upp tillsammans; de blir mest som kusiner, typ...

hamster87

Wed 20 Sep 2023 13:38

#23

Anonym (om) skrev 2023-09-20 09:41:17 följande:

Om han har misskött relationen med sina barn under deras uppväxt så kan inte du komma och fixa den nu för att du har behov av att leka familj. De här barnen känner sig inte som familj ens med sin pappa, och än mindre med dig.

Och när det då är du som bjuder in och ska försöka få ihop låtsasfamiljen så blir det bara ännu mer irritation, varför gör inte pappan det istället? är han inte intresserad av att reparera relation med sina barn?

Om han vill reparera relationen med sina barn så bör han göra det utan att du är med. Ni sitter inte ihop vid höften antar jag, så det måste vara fullt möjligt för pappan att umgås och skapa relation med sina vuxna barn utan att du hänger med som ett bihang.

Nytt barn ska du nog inte räkna med att hans barn är så intresserade av och de kommer troligen inte att se barnet som familj heller. Eventuellt skulle jag kanske tveka att skaffa barn med en man som inte lyckats ha en bra relation med sina äldre barn, men å andra sidan finns det gott om män som klarar att vara fina pappor till nya barn, eller tom styvbarn, medan han struntar blankt i sina äldre barn. Det brukar främst vara kopplat till hur viktig kvinnan som är mamma till barnen är för honom, och där kommer du ju att ligga i framkant.

Jag ser din poäng och det är absolut inga problem att de reparerar relationen ifred och jag måste inte vara med.

Men samtidigt så känner jag att det är tråkigt att hans barn är så fientliga. Hans barn behöver inte se mig som familj men kan åtminstone behandlar mig som vem som helst, bekant eller en vanlig människa.

Sen är det också vad det innebär för mig och vad jag får ut av relationen också. Det är 3 månader till jul och jag börjar fundera. Hans barn kommer inte vilja fira jul om jag är med. Så mitt bästa val är att låta dem fira jul ifred....Ska jag fira jul själv med min son i år? och vad blir nästa år och året efter? Så jag kan absolut erkänna att jag har varit orolig och ängslig om det.

Jag har fattat att jag borde ta ett steg tillbaka och inte lägga mig i eftersom att det kan backfire på mig. På senare tiden känns som att min sambo börjar ifrågasätta att vi har blivit sambo var kanske fel. Att han kanske borde har varit singel istället...att jag är i vägen för honom att reparera relationen med sina barn.

Så jag vet inte. Men att hålla tyst och inte lägga mig i är nog det bästa.

Men vad händer om det har gått några år till och jag börjar bli för gammal att skaffa barn (är redan gammal)? vad gör jag då och vad gör jag nu?

Min sambo vill nog inte skaffa ett till för att förvärra situationen. Han tvekar mycket. Det är jag som vill ha ett till.

hamster87

Wed 20 Sep 2023 14:16

#25

Anonym (om) skrev 2023-09-20 13:46:34 följande:

Det har inte med dig att göra, och du har inte med det att göra. Du kan tycka vad du vill, och de får känna som de gör.

Om pappan struntat i dem under deras uppväxt, men nu ägnar tid och engagemang åt en ny partner, ditt barn och eventuellt ett nytt barn, så river ju det i såren han åsamkat dem genom sitt dåliga föräldraskap. Du blir symbolen för att han visst kan visa omsorg och engagemang när han vill, men inte tänker göra det gentemot dem, bara mot andra. Och sen är det inte ens han som försöker reparera relationen, nu när du kommit in i bilden, utan du! Jättemärkligt.

De vill ju inte ens umgås med honom, varför skulle de då vilja umgås med dig? Kopplingen till deras egen pappa är så svag pga hur han betett sig under deras uppväxt. Kopplingen till dig är ju då obefintlig. Den finns ju bara i din fantasi om att ni ska vara familj.

Han bör göra vad han kan för att återknyta kontakt med sina barn, och det bör han göra på egen hand, bara han och barnen. Sen kan han leva sitt liv med dig, det har inget med saken att göra. Men relationen behöver han reparera utan att u är med som nåt slags förkläde. Du är inte ett dugg relevant i situationen.

Och julen, ja. Brukar han fira jul med sina barn? Annars kanske de inte vill fira med honom oavsett vad du gör. Men om han gör vad han kan för att reparera skadan han åsamkat så kanske jul tillsammans i framtiden finns på kartan.

Jo det fattar jag att de ska reparera relationen ifred. Det har jag inga problem med.

Bara undrar om jag får fira jul med min sambo i år eller inte. :(
och känner lite sorgsen om det. Med det sagt betyder inte att jag hindrar dem att reparera. Det har jag inte gjort, tvärtomt faktsikt. Jag har alltid uppmuntrat min sambo att ta kontakt, åka någonstans och träffa dem på tu man hand. och det har de gjort lite då och då trota motsånd.

Men hans vuxna barn är alltid så ilska ändå när vi träffas de få gångerna (typ 5ggr eller sånt) under de här 5 åren.

hamster87

Wed 20 Sep 2023 18:59

#29

nihka skrev 2023-09-20 18:15:26 följande:

Han firar två jular, en med sina barn och en med dig och ditt barn och de du/ni vill ha med. Så får ju ofta barn med separerade föräldrar göra, dela på sig alltså. En jul på fm/dagen och en på em/kvällen.

Fortsätt att uppmuntra och stötta din sambo att träffa dem, men de är hans huvudvärk. Unna dig att slippa dem. Vem vill ha ilskna och fientliga människor runt sig, jul eller annars?

Klokt, tack :)

hamster87

Wed 20 Sep 2023 19:05

#30

Anonym (XXX) skrev 2023-09-20 18:57:03 följande:

Men - hans barn är ju vuxna! Och bor inte ens hos er! Tänk om de hade varit tio år yngre och bott huvudsakligen hos er - DÅ hade du haft problem!!!

Hans barn är så gamla nu, att de snart kommer att ha egna partners och sambos och så småningom familjer, och då kommer pappa inte att vara så viktig längre. Hur eller hur så är det inte ditt fel (om det inte är något du inte har berättat här). Det var ju inte så att du stal deras pappa ifrån deras mamma. Och deras pappa måste ju också någon gång få ha en ny relation. Särskilt som de som sagt är vuxna, och snart kommer att ha sina egna liv - vilket de redan borde ha för den delen, i normala fall.

Tack, det är sant :)

Nej, jag tog inte deras pappa ifrån deras mamma. De separerade 6 år innan jag kom in i bilden.

Hur hanterar vi barnens motstånd mot vår relation?

INNEHÅLL