Någon som blivit förälskad i en annan men stannat kvar med sin partner?

Många blandar ihop förälskelse och kärlek men det är två olika saker. Vi behöver inte påpeka att det är ok att vara otrogen men det måste göras pga. alla egoister som tror något annat. Jag hävdar att man kan bli förälskad i vilken idiot som helst, tex: pga. komplimanger, pga. någon slags spänning, pga. uppmärksamhet, osv. En sådan förälskelse går snabbt över och utvecklas inte vidare till kärlek. Kärlek är ett val, när man väljer att stanna kvar trots att det ibland är jobbigt, trots att hen ibland är inte på bästa humör, trots att hen är inte alltid din drömpartner, men du vet att du kan lita på hen, du vet att hen är din bästa vän, du vet att hen är bästa förälder till dina barn och hen älskar dig. 

Otrogna personer bevisar genom otrohet att de inte är en person att lita på. Är de otrogna mot sin nuvarande partner så kommer de med största sannolikhet att vara otrogna även mot dig. De som är kapabla att ljuga, gå bakom ryggen på sin partner och förstöra sin familj bara för att få känna lite spänning är inte värda att satsa på.

Trygghet som man får genom kärlek, går inte ihop med spänning och passion som finns i förälskelse. Min erfarenhet är att passion och spänningen är kortvariga. Man helt enkelt inser så småningom att man idealiserat sin partner och att hen inte alls är så perfekt som man såg hen i början. Man börjar se alla dåliga sidor hos hen och passionen/förälskelse avtar och så småningom försvinner. Tristessen tar över. Så, är man ute bara efter känslan av förälskelse, att bli hög på passion och spänning så kommer man nog aldrig få det hos en och samma person under någon längre tid. Men en förälskelse kan även utvecklas till kärlek men det krävs att man är mogen för det, att man gör ett aktivt val att stanna kvar i förhållandet, att man är ärlig och respekterar varandra och att man vill bygga en framtid tillsammans med den andre. För det krävs att man förstår att livet inte är bara dans på rosor men att man är beredd att lösa alla problem, gråta tillsammans, skratta tillsammans, skaffa barn tillsammans och bilda en sund familj och bli stolta över det. Kärlek är när man även i de svåraste stunderna inte glömmer varför man älskar den andre. Alla vi hamnar då och då i situationer där man frestas av någon annan person, av en tanke "hur skulle det vara om..." men det är inte alla som väljer att agera på det och vara otrogna, för att man förstår att det man har hemma är bättre. Jag menar att det krävs en viss mogenhet för det, det krävs en vis dos av visdom för att förstå och känna kärlek.

Sedan finns det så klart undantag, att man verkligen valde helt fel person att leva med och man inser det, klart och tydligt. Men då ska man vara ärlig och avsluta den relationen innan man går vidare dvs innan man hittar någon annan. Då ska man verkligen ha tänkt igenom allt eftersom konsekvenserna kan bli oerhört stora både för dig, din partner och dina barn (om det finns några).

Beror ju på hur man är som person.

Är man ingen passionerad människa generellt så är trygghet och andra vardagstrevligheter good enough.

Är man en person som mår bra av åtrå, passionerat sex och attraktion - då är det svårare att nöja sig med en slentrian vardag.

Viktigast är att man är kompatibla som par och är någorlunda lika i vad man värdera i relationen.

Nu skriver du att ni har det bra. MEN din man har ju faktiskt varit otrogen här. Något har ju saknats i er relation från hans sida. Även om du tycker det är ok så behöver du ju faktiskt checka av med honom att han känner samma för er relation. Jag tänker att i en välfungerande relation så uppstår inte behovet av att söka lycka utanför.

 

Tyvärr är inte livet fiktion. Även om jag drogs med i känslorna när det var intensivt och slitsamt på hemmaplan så är jag verkligen glad att jag inte agerade den gången. I verkligheten hade det ju inte blivit så att jag hade åkt med den charmiga killen till ett härligt liv av äventyr utan jag hade fått fortsätta veckohandla, hämta och lämna, gå på föräldramöten men med oändliga komplikationer i form av bonusfamilj, arga ex, bittra familjerelationer, flytt osv. osv. stackars barn. Möjligen bättre sex i något år? Vi är en sammansvetsad familj och alla har fina relationer nu. Undrar hur många som blint litar på sina känslor som bittert kommer att ångra det när de är 80 år? Sedan kan man ju minnas fina relationer hela livet ändå även om man som tur är inte flängde iväg och lämnade allt för dem. En fin arbetsrelation med lite extra känslor kanske är finare att minnas än att plocka upp vederbörandes kalsonger på golvet i tjugo år framåt.

Och om man sätter sig på händerna och konstaterar att man minsann inte är felfri så kommer man heller aldrig bli bättre än så. Så ja ingen är felfri men vissa försöker iaf bli bättre än så, andra verkar nöja sig med att bara springa runt och fela och förväntar sig att andra ska acceptera deras brist.

Nej hormoner får inte folk att agera på ett visst sätt för då hade alla med samma hormoner agerat exakt likadant, och så är det ju bevisligen inte. Hormoner kan PÅVERKA hur du känner, men vad du sen gör av det beror till stor del hur du är som person och hur du förhåller dig till saker, tex hur förlåtande du är mot dina egna brister (ingen är felfri) och hur duktig du är på att rationalisera dina misstag och skylla dem på annat (hormoner).

Det låter som att du rationaliserar din mans betende för att godkänna ditt val att stanna kvar hos honom efter hans otrohet. 

Ja, ingen av oss är felfri, men det finns stora och det finns små fel. Fel som man göra som förstör familjer och äktenskap och barnens liv är MYCKET stora fel och dessa görs oftast av egoister. Man styrs inte av hormoner. Du har inte svarat på min fråga. Pedofiler kan sägas styrs också av hormoner och passion. Menar du att de inte har något val?

Nej, jag håller inte med. Det finns bara sådana människor som styrs av sitt ego, som har mycket lättare att hitta på olika ursäkter för att undvika ansvar och det finns sådana som har karaktär, som tar sitt ansvar och styrs av sina goda värderingar. Alla är vi människor och alla har vi hormoner men alla väljer inte att bete sig som djur.

Jag likställer inte pedofiler och otrogna utan tar ett exempel på hur galet det är om man tycker som du, att det är normalt att göra vad som helst och skylla på hormoner och passion. Var någonstans ska man dra gränsen när vi inte kan får skylla på hormoner och passion? 

Förlåt, men det är svårt att tro att din man älskar dig. Han respekterar dig inte heller. Annars hade han aldrig riskerat att såra dig, annars hade han inte ljugit för dig och inte gått bakom din rygg. Vi människor är bra på att inbilla oss saker för att må bättre. Bedragare skyller sin otrohet på andra, på sina hormoner och brukar säga "det bara hände" men så är det inte. 

Att antyda att man borde förlåta otrohet för att hålla ihop familjen är också fult, riktigt fult. Det är att lägga ansvaret på offret.

Om någon splittrar familjen, är det den som har varit otrogen.

Du måste ha missförstått mitt inlägg grovt. Det är inte fult att hålla ihop familjen. Men det ät fult att förvänta sig att en bedragen person ska göra det.

Det funkade kanske för dig. Det funkar inte för alla. Det är inte det minsta egoistiskt.

Den som är otrogen är den stora egoisten.

Du har helt rätt i det du skriver. Alla relationer är olika och man ska inte förvänta sig något alls. Själv tror jag inte att jag mentalt skulle klara av att fortsätta tillsammans efter en otrohet, men om det gått bra för dig så är ju det rätt, för just dig. Jag skulle inte klara en öppen relation heller för den delen. Är nog väldigt monogram och har heller aldrig agerat på mina crushes.

Nja, det där är ju en sanning med modifikation, du valde att leva med din man eftersom du trodde att din man var trogen, hade du trott att din man skulle bedra dig så hade du förmodligen inte valt att leva med honom.

Så det handlar ju inte bara om "sårad stolthet" det handlar ju mer om att din partner visat sig vara en annan person än du trodde och hur du ska hantera det. Om du inte ville ha en otrogen man när ni blev ihop, varför skulle inte det även gälla efter att ni varit ihop ett tag?
Fast nu är det ju inte synen på otrohet som fördöms utan handlingen i sig, dvs svek, lögner och manipulation. Vad folk tänker tror jag ingen bryr sig nämnvärt om så länge de inte agerar på det, hur folk BETER sig mot andra, dvs handlingar är däremot en helt annan sak. Är det bara tankar du inte anser får fördömas eller gäller det även handlingar?

Men alla dessa fina egenskaper visste du väl inte om redan när ni blev ihop utan något du upptäckte med åren?

Om du vänder på det, hade du blivit ihop med honom om du trott att han skulle bedra dig? Du säger ju att du är väldigt monogam...

På vilket sätt menar du att sveket inte var riktad mot dig när det var DIG han svek? Var det någon annan han svek menar du?

Oavsett om syftet inte var att såra dig så visste han ju mycket väl att det skulle såra dig och valde att göra det ändå. Det spelar liksom ingen roll vad syftet var, ett svek var det ju oavsett.

Fast nu frågade jag inte dig om du dömer personer utan om du dömer handlingar eftersom du blandar ihop tankar och handlingar. Dessutom, hur menar du att person och handling inte hänger ihop? Det är ju personen som utför handlingen?

Vad du gör av ditt liv är upp till dig det som ifrågasätts här är inte ditt liv utan dina argument.

Intressant att du när du tar upp dåliga handlingar så tar du upp "vara en svikare i andra sammanhang". Menar du att otrohet inte är ett svek?

Personligen tycker jag att om man ska förlåta någon så behöver man förlåta det personen gjort i dess VERKLIGA format, inte genom att minska ner det till något som man kan förmå sig själv att svälja. Jag menar om man gör om svek till godis så är det ju klart att det kommer vara jättelätt att acceptera men sen kan man ju fråga sig om det är rationellt, realistiskt och verklig förlåtelse.

Det finns en person i mitt liv som jag har haft sporadisk kontakt med under 23 års tid nu. Den personen är min kryptonit, min svaghet här i livet. Det finns ingen annan som påverkar mig på samma vis som hen. Nu lever jag i en relation sen 20 år tillbaks och det har inte funnits på kartan att följa de känslorna som hen ger mig. Älskar jag min sambo? Ja, på mitt vis. Hen är en trygghet, hen har varit ett lugn bland stormande känslor. Hen var allt som jag behövde då, när vi träffades. Hen var då den totalt raka motsatsen till kryptoniten som skapade kaos i känslorna och jag ogillar kaos i känslor. 

Nu är kryptoniten singel igen och fantasierna flödar. Skulle det ta slut mellan mig och sambon (eller något annat hända då hen har en odiagnostiserad sjukdom just nu) så skulle jag utan tveka agera på de känslor kryptoniten skapar. Sen att det skulle bli ett helsike att få ihop ett vettigt pussel (om det gick så långt) då kryptoniten har barn och även jag med aktiviteter etc är en annan sak. Men jag skulle göra ett ärligt försök. Nu är jag på en helt annan plats mentalt än för 23 år sedan när vi träffades. Nu skulle jag klara av att hantera känslokaoset.