• Anonym (XXX)

    Någon som blivit förälskad i en annan men stannat kvar med sin partner?

    Anonym (Hmmm ....) skrev 2023-09-21 09:46:37 följande:
    Tydligen var inte hennes förhållande kärlekslöst utan du var bara en tillfällig flirt.
    Inte nödvändigtvis. Men när man väl ska till att lämna sin partner och bryta upp sin familj, så kan det nog hända att verkligheten slår till med all kraft. Att man fattar vad man kommer att ställa till med för alla: barnen, partnern, svärföräldrarna och föräldrarna, övrig släkt och vänner, grannar, föreningar där man är delaktiga tillsammans i paret, i värsta fall en religiös församling till och med...

    Och även det matieriella: huset, sommarstugan, bilen... Hunden, katten, hur blir det med dem..?

    Efter ett långt äktenskap finns det ju en så stor "överbyggnad" runt de tu. Det är så många och så mycket som drabbas om en person lämnar. Det är inte bara att fotokopiera in en annan person, och tro att allt sedan ska fortsätta som förut. Jag tror att det kräver en OERHÖRT stor kärlek till den nya personen, för att kunna kompensera för allt detta (och det dåliga samvetet får man leva med). 
  • Anonym (XXX)
    Anonym (Think think) skrev 2023-09-22 12:34:01 följande:

    Det har hänt mig. Blev totalt förälskad i en annan man. Berättade allt för min partner som blev besviken. Jag ville ändå satsa på oss och försöka glömma den andra och vill höll ihop nåt halvår men gled ifrån varandra. Han kände sig så sviken och kunde inte komma över det. Mitt liv största misstag, förlorade en riktigt bra man så tänk dig för. Det kostar mer än det ger. Har inte kommit över honom än och det är snart 5 år sen.


    Ja, något sådant ska man aldrig berätta för sin partner, det var lite naivt gjort av dig. Man ska inte berätta något förrän man har bestämt sig för att lämna, för gör man det finns risken att ens partner tar beslutet ÅT en.
  • Anonym (XXX)
    Anonym (Saga) skrev 2023-09-22 13:22:17 följande:
    Vilken tråd/vilka trådar syftar du på?
    Finns många, men vid en snabb googling hittade jag den här:

    www.familjeliv.se/forum/thread/82185761-din-partner-arbetar-nara-annan-av-motsatt-kon/2

    Nästan alla som kommenterar är rörande överens om att otrohet aldrig börjar på grund av att män och kvinnor arbetar tillsammans, denna moderna företeelse i Västerlandet är inget problem, utan det är mycket troligare att en gift man t.ex. raggar upp en kassörska i affären där han handlar. "I så fall måste man låsa in honom helt och hållet."
  • Anonym (XXX)
    Anonym (WCH) skrev 2023-09-23 08:37:43 följande:
    Jag trodde att en yngre tjej på jobbet var intresserad. Vi jobbade nära varann. Hon hade ingen man hemma, hon var singel. På senaste jobbet så tror jag att en del unga tjejer kollade in mig.
    De flesta här säger att det är sånt som män inbillar sig.
    Men - MÅSTE du spamma alla trådar? Till och med när du är i helt fel ämne? Om du är så här tjatig även IRL så förstår jag om kvinnorna inte är intresserade...
  • Anonym (XXX)

    Det där är så svårt. Ett vanligt råd är att "om du är osäker på vad du ska göra, så ska du handla så som du skulle ha önskat att du hade handlat, när du blir 80 år gammal". Och det funkar nästan alltid - då ser man klart. Men inte när det gäller just det här, för man kan inte veta hur man kommer att se på det som 80-åring.

    Man kanske kommer att vara nöjd med att man stannade och aldrig var otrogen - att man alltid varit en moralisk och rättskaffens person - "till skillnad från alla de där slamporna!  *snörper på munnen* "

    Men OM man unnade sig ett äventyr med en man som - till skillnad från ens make - fick en att känna sig kvinnlig och uppskattad och levande... så kommer man kanske att se på de där stackars dagarna med värme när man är 80 år? Vara glad för att man fick i alla fall DEM - även om träbocken därhemma fick alla de andra dagarna. Och här fick jag upp scener i huvudet från "Broarna i Madison County" (JA jag fattar att det bara är fiction, men ändå).

    Den kvinnan stannade med sin träbock till man i stället för att följa med "Clint Eastwood" som hon blivit stormförälskad i - hon tyckte att hon inte kunde såra sin man ("han har aldrig gjort något ont") och ställa till det för sina tonårsbarn. Men hon sparade på saker från deras dagar tillsammans, som klänningen hon haft på sig, och hon hade dessa ting att hemligt gotta sig åt och minnas... under sina återstående år med träbocken. Hennes liv blev sammantaget lyckligare ändå när hon hade fått de dagarna. Och hon ångrade sig inte när hon var gammal och berättade för sin dotter - tvärtom.

    Så det är svårt!

  • Anonym (XXX)
    Anonym (erfarenheter) skrev 2023-09-25 12:28:51 följande:
    Så kan man säkert resonera som singel UTAN barn, men som förälder MED barn så kan man inte resonera så egoistiskt och omoget för då handlar det inte bara om vad man själv kommer känna när man är 80 utan även om vad man utsätter sina barn för och vad de kommer känna. Och jag tror faktiskt att få barn uppskattar att mamma eller pappa byter partner som en annan byter underkläder i evig jakt på förälskelsepirr.

    Det är oftast barn med föräldrar inte kan tänka längre än sina egna känslor och behov som det går illa för.
    Fast nu är det ju inte sådana människor - typ WT-kvinnor med fyra barn med olika män som de haft one night stands (eller näst intill lika korta förbindelser) med - som vi diskuterar i den här tråden. De HAR inga samvetsbetänkligheter, de skulle inte ens skriva i en sådan här tråd. 

    Nu pratar vi om människor med ett ordnat liv, som förälskar sig en eller ett par gånger i livet. Det var ju t.ex. en kvinna i tråden som skrev att hon blev förälskad första gången när hon var 25 år, innan hade hon inte vetat vad det var - och vid det laget var hon redan gift och hade barn.

    Det är svårt att safe-gardera sig mot något som man inte ens vet vad det är, eller om det ens finns. Om man aldrig har varit förälskad, så kan jag tänka mig att man tänker "det där finns inte, det är bara något som folk gör sig intressanta med, och som filmbolagen gör pengar på, därför är det lika bra att jag tar bästa möjliga man nu medan någon vill ha mig". ...och sedan händer det ändå! Ska man avstå från det då? Du säger "ja", jag säger: "jag vet inte". 

    ...sedan är det även så, att till skillnad från i filmen "Broarna i Madison County", som utspelades 1965 i USA, så betyder en skilsmässa år 2023 i Sverige inte att en mamma inte får träffa sina barn mera. Folk skiljer sig hela tiden, och många gifter om sig eller flyttar ihop med någon ny, eller träffar någon på sina barnfria veckor. Det blir inte så stort och tragiskt för barnen som du målar upp det. 

    Dessutom behöver det inte bara bli en kort passion och sedan sitter man där ensam i en 2:a i Rinkeby - det är många som beskriver att den stora passionen gav en bättre grund för det fortsatta förhållandet, även om passionen så småningom klingar av, än det tidigare resonemangspartiet med den tråkiga träbocken, som inte kunde väcka kärlek hos en kvinna. Det är nog alltid en gambling, oavsett av vilken anledning man gifter sig - kärlek eller resonemangsparti - hur bra det kommer att hålla i längden. Framtiden går inte att spå.
  • Anonym (XXX)
    Anonym (erfarenheter) skrev 2023-09-25 13:43:58 följande:
    Jag tror inte egoism bara existerar bland WT-människor utan i alla samhällsklasser med ordnat eller oordnat liv. I grunden handlar det väl om att man inte alltid vet hur man kommer reagera på en situation förrän man väl är där och det är då det visar sig hur bra/dåligt man hanterade det.

    Jag tror att en del av problemet är att sån egoistisk och omoget sätt att tänka romantiseras och idealiseras väldigt mycket i samhället där det bara skrivs om hur underbart det är att kändis X nu återigen för hundrafemtionde gången "hittat kärleken" och är såååå lycklig med sin nya flamma, att personen dragit med sig ungarna i alla dessa hundrafemetio experiment sägs det inte ett pip om...

    Ta bara den här tråden där folk sitter och bara snackar om hur fantastisk det är att vara kääääär och hur man kommer ångra att man inte agerade på det när man är 80 utan att ägna en tanke på vad det innebär för barnen? 

    En annan del av problemet är att när man bevisligen inte lyckas så bra så vill han inte gärna erkänna det för sig själv och ska med alla medel försöka rättfärdiga och försvara sitt agerande och då kommer man såklart 1) Inte fatta att man gör fel och då förmodligen fortsätta på samma spår 2) Inte lära sig något av sina misstag för man har ju övertygat sig själv om att man inte gjort något misstag och då finns ju inget att ånga och dra lärdom av.

    Och detta förstärks ju givetvis om alla klappar en på ryggen och säger det man vill höra, du har inte gjort något fel, det bara hände av självt, det kommer lösa sig (av sig självt?)...varför ska man då skärpa sig?
    Jag tycker också att det är fruktansvärt patetiskt, när tidningarna skriver om kändisarnas ständiga byten av karlar och kvinnor. Men nu var det FORTFARANDE inte dem jag diskuterade, utan personer som FÖRÄLSKAR SIG EN GÅNG I LIVET, och då tyvärr redan hunnit göra ett resonemangsparti, p.g.a. att de inte visste att förälskelse finns i verkligheten. Då är det inte lika självklart.

    Jag menar, om någon har klarat hela ungdomstiden fram till 25 utan att bli förälskad, och då blir det för första gången, så kommer detta förmodligen inte att avlösas av en lång rad förälskelser tills personen är 60. Utan det ligger närmare till hands att tro, att den kvinnan och den mannen faktiskt HAR någonting... att säga att de "var ämnade för varandra" låter för religiöst-mystiskt, men det kan ju vara så att de är ovanliga personligheter båda två, som äntligen träffar någon som de klickar med. Då ÄR det svårt att avstå, och sedan får du säga vad du vill. 

    Ensamma mammor som drar hem ett nytt ragg varje helg, fast hennes barn sover i samma lägenhet, och inte kan sköta preventivmedel eller blir gravid med flit för att komma ifrån arbetslivet ett tag, är något HELT annat, och de båda typerna av människor/kvinnor ska inte dras över samma kam. 
  • Anonym (XXX)
    Anonym (erfarenheter) skrev 2023-09-25 14:28:45 följande:
    Och om man sätter sig på händerna och konstaterar att man minsann inte är felfri så kommer man heller aldrig bli bättre än så. Så ja ingen är felfri men vissa försöker iaf bli bättre än så, andra verkar nöja sig med att bara springa runt och fela och förväntar sig att andra ska acceptera deras brist.

    Nej hormoner får inte folk att agera på ett visst sätt för då hade alla med samma hormoner agerat exakt likadant, och så är det ju bevisligen inte. Hormoner kan PÅVERKA hur du känner, men vad du sen gör av det beror till stor del hur du är som person och hur du förhåller dig till saker, tex hur förlåtande du är mot dina egna brister (ingen är felfri) och hur duktig du är på att rationalisera dina misstag och skylla dem på annat (hormoner).
    Fast du vet ju inte hur många av de förträffliga personer du känner, som bara har legat med en enda person i hela sitt liv, som mer än gärna skulle ha agerat på sina hormoner om de fått möjlighet.

    ...men den de blev förälskade i ville inte ha dem, eller de hade dåligt självförtroende och vågade inte visa sina känslor, eller de blev förälskade i någon de bara sett på film och TV och inte hade någon ingång till överhuvudtaget... Så de hade inget annat val att än att tråna på avstånd och lida sig igenom det.

    Kanske var det så för dig också? Och nu sitter du här och är holier-than-thou gentemot dem som ändå fick till det med någon de älskade en gång i livet...
  • Anonym (XXX)
    Anonym (B. Pitt) skrev 2023-09-25 16:17:27 följande:
    Det låter som att du rationaliserar din mans betende för att godkänna ditt val att stanna kvar hos honom efter hans otrohet. 

    Ja, ingen av oss är felfri, men det finns stora och det finns små fel. Fel som man göra som förstör familjer och äktenskap och barnens liv är MYCKET stora fel och dessa görs oftast av egoister. Man styrs inte av hormoner. Du har inte svarat på min fråga. Pedofiler kan sägas styrs också av hormoner och passion. Menar du att de inte har något val?
    Pedofiler har valet att söka vård, och då kan de få så kallad "kemisk kastrering". Det vill säga mediciner som motverkar hormonerna, så att de inte känner förälskelse eller kåthet gentemot barn (eller någon annan) längre.

    Men DET menar du väl inte att vanliga människor ska behöva göra, för att safe-guarda sig mot att bli kära? Om man tar sådana mediciner, så försvinner även den sista lusten som fanns kvar att ha sex med sin man eller fru. Och då är skilsmässan snart ett faktum ändå.  
  • Anonym (XXX)
    Anonym (Tvillingmorsan) skrev 2023-09-26 17:36:33 följande:
    Du måste ha missförstått mitt inlägg grovt. Det är inte fult att hålla ihop familjen. Men det ät fult att förvänta sig att en bedragen person ska göra det.

    Det funkade kanske för dig. Det funkar inte för alla. Det är inte det minsta egoistiskt.

    Den som är otrogen är den stora egoisten.
    I ett sådant läge - om man blivit bedragen (hemska ord) - så anser jag ändå att man bör försöka älska sina barn mer än man - för ögonblicket - hatar sin man eller fru. Det viktiga är att barnen inte blir olyckliga. Inte vems fel det är, om de blir det. 
  • Anonym (XXX)
    Anonym (erfarenheter) skrev 2023-09-28 15:37:08 följande:
    Borde inte den som valde att bedra (rätt ord) sin partner tänkt på barnen INNAN personen valde att gå vidare med det? Och är det inte lite smått patetiskt att först skita i det och sen komma och kräva att ens partner ska förlåta en för barnens skull?
    Du har inte barnperspektivet, det ser jag det. Jag skulle inte ha gjort mina barn olyckliga i onödan for the world. 
  • Anonym (XXX)
    Anonym (erfarenheter) skrev 2023-09-28 17:35:09 följande:
    Personligen tycker jag att om man ska förlåta någon så behöver man förlåta det personen gjort i dess VERKLIGA format, inte genom att minska ner det till något som man kan förmå sig själv att svälja. Jag menar om man gör om svek till godis så är det ju klart att det kommer vara jättelätt att acceptera men sen kan man ju fråga sig om det är rationellt, realistiskt och verklig förlåtelse.
    Fast alla TAR ju inte på en tillfällig otrohetsepisod så allvarligt som du gör. Du kan inte förstå att folk kan tycka OLIKA, utan att de för den skull försöker ljuga för sig själva?

    Jag kan t.ex. tänka mig många saker som skulle vara värre än ENSTAKA otrohetsepisoder - till skillnad från om karlsloken skulle ha haft en älskarinna i flera år, som han satt upp i en våning och betalat räkningarna åt, medan barnen och jag fått leva fattigt i tron att han inte tjänar mer. Det senare går såklart inte att förlåta, för det har ju gått ut över ungarna jättemycket. 

    Först och främst allting mot barnen naturligtvis: sexuella övergrepp, fysisk eller psykisk misshandel - det skulle föranleda omedelbar separation, polisanmälan och en ansökan om ensam vårdnad. Men även ointresse i barnens mående, skolarbete, kamrater, fritidsaktiviteter. Då skulle nog också min kärlek till honom dö med tiden. 

    Eller ekonomiska bedrägerier. Typ att han har tömt alla våra konton utan att berätta det, och intecknat huset, för att spela bort pengarna eller investera i något osäkert. En sådan människa skulle jag inte våga lita på mer. 

    ...men lite utbyte av kroppsvätskor en blöt kväll, med en kvinna som han inte älskar, utan som bara råkade vara där och ställa upp när han var full och kåt... lika full och kåt hon, kanske... t.ex. på en konferens på Finlandsbåten. Nä. Det skulle jag inte bryta upp en familj för. Ska också säga att jag INTE har varit med om det, så jag behöver inte försöka minska ner något, utan det är så jag känner nu i alla fall. 

    Jag tror att du behöver gå och prata med någon professionell, för att få perspektiv på det du varit med om. 
  • Anonym (XXX)
    Anonym (Stannade) skrev 2023-10-06 15:32:11 följande:

    Jag stannade och var olycklig. Men jag tror inte att jag hade blivit lyckligare om jag splittrat två familjer, jag har för mycket samvete för det. Men det var ett tufft pris att betala och det tog många år att komma över. Det var mitt livs kärlek men vid fel tillfälle. Tror det var samma för honom. 


    Ja, det är jättetråkigt när det blir så: "vårt livs stora kärlek men vid fel tillfälle". Jag vet många som har varit med om just detta, det verkar vara "lagen om alltings jävlighet" som arbetar för högtryck i dylika fall.

    En av mina väninnor ingick mycket medvetet ett resonemangsparti när hon var 34 - både hon och hennes man hade pratat öppet om att de inte kunde bli kära i varandra, för det går inte att tvinga fram - men de var goda vänner sedan barndomen, de hade samma värderingar och skulle kunna göra något bra av ett äktenskap ändå. Båda hade haft en rad obesvarade svärmerier, och de hade gett upp hoppet om en besvarad kärlek, och tog nu det "förnuftiga" beslutet för resten av livet. 

    Min väninna blev gravid kort efter bröllopet, och när hon var ungefär halvvägs i graviditeten och det inte fanns någon "ångerrätt" längre - träffade hon av en slump en löjligt attraktiv man (verkligen objektivt väldigt attraktiv med spännande ultramaskulint yrke och allting, jag träffade honom), och de blev tokförälskade i varandra... Men som sagt: då hade hon ingen ångerrätt mer. Men hon har ofta pratat om, att hade hon bara haft is i magen och vågat vänta NÅGRA MÅNADER TILL med graviditeten fast hon var 34 fyllda, så hade hon kunnat få uppleva det där som hon hade längtat efter sedan hon var 13 år...
  • Anonym (XXX)
    Anonym (Kvinna) skrev 2023-10-10 21:48:32 följande:

    Ja tänker att du kanske delvis har rätt. Men jag tänker nog att vara kär handlar om vad den andra personen får mig att känna. Sedan är det såklart en sak att jag ju inte levt med honom, inte sett alla hans sidor. Därför blir det ju lätt en idealiserad bild av personen. 


    Jag vet inte om jag någonsin kan bli riktigt lycklig i den relation jag lever i. Men samtidigt vet jag inte ens vad som är realistiskt när det gäller lycka eller att älska någon. Jag tänker väl att jag ska rida ut stormen och hoppas att jag kan nöja mig med det jag har..


    Ja, så är det ju. Man kan se att en man inte är någon superhjälte, men ändå älska honom precis som han är. För att han är han, och trots att man kan se rent objektivt att det finns snyggare, charmigare, mer atletiska och mer framgångsrika män i världen... så skulle man inte vilja byta. För ingen av de männen är ju - HAN! Det är en fantastisk känsla! Men naturligtvis väldigt olycklig, om det är så att man råkar vara gift med en annan man...
  • Anonym (XXX)
    Anonym (erfarenheter) skrev 2024-01-12 16:29:07 följande:
    Finns säker många förklaringar för varför folk tappar vettet men det är ju bra om man kan...

    1) Erkänna för sig själv att man har tappat vettet och inte inbillar sig själv (och andra) att det man håller på med är jättevettigt och alla andra har bara inte fattat det än eller skylla sin egen brist på vett på relationen eller sin partner.

    2) Vara ärlig med att man saknar självkontroll och tappar vettet när det pirrar till underlivet redan från början och låta bli att försöka lura sin partner att inleda eller vara kvar i en relation med hjälp av falsk marknadsföring. 

    Ta tex personer som bara måste prova om gräset är grönare på andra gräsmattor och när det skiter sig så ska de försöka krypa tillbaka... hur schysst är det mot sin partner? Visst man kan säker tycka att är man dum nog att ta tillbaka en sån person så får man skylla sig själv, men det är ju ändå jävligt egotrippat och hänsynslöst att försöka övertala någon att ha en relation med en när man vet att man saknar självkontroll.
    Ja, fast det är ändå skillnad mellan kåthet och förälskelse (det senare inbegriper oftast även kåthet, men inte bara utan det är mycket mer). Just när man är inne i en förälskelse för en annan man än maken, så UPPLEVER man inte det bara som "pirr i underlivet", utan det UPPLEVS som både hett och rent. Ja rentav magiskt.

    Det här beror på urgamla funktioner långt inne i hjärnan, som man kan tycka vad man vill om, men det betyder inte att de inte finns där. Sedan kan man såklart tycka att vuxna människor borde ha självkontroll ändå, i alla fall om de har egna barn som kan bli lidande... att kärleken till barnen borde vara starkare.

    Men jag vill ändå inte beskylla människor sådär rakt av, för att de agerar på en het men olämplig förälskelse. För det är inte så lätt att avstå. Man får en massa lyckokänslor när man inser att den man svärmat för i hemlighet känner likadant tillbaka... Eller om man TROR att han gör det, HAN kanske bara vill stilla klådan tillsammans med en uppenbart tokförälskad kvinna. Så kan det ju vara. Det är inte lätt att vara människa, vi balanserar ju hela tiden på eggen mellan natur och kultur.
Svar på tråden Någon som blivit förälskad i en annan men stannat kvar med sin partner?