Varför är det så tror du? Verkar ganska vanligt att kvinnor nobbar/mobbar mannens familj och vill bara umgås med helst sin mamma och resten av sin familj. Varför tillåter mannen detta? Det är ju även mannens barn. Mamman kan ju inte bestämma allt.
Dst är hemskt att vissa förvägrar sina svärmödrar kontakt med barnbarn för att de kanske tycker att deras familj är bättre på nåt sätt. Alla barn förtjänar ha kontakt och få kärlek från sina mor- och farföräldrar, så länge det fungerar bra. Det är omöjligt att kunna upprätthålla en bra relation mellan barn och barnbarn om man inte får träffas och det är definitivt inte rätt mot barnen, när de själva inte valt det. Det är hemskt och oansvarigt att förvägra barn kontakt med mor- eller farföräldrar. Det är en rikedom att ha människor omkring sig som genuint bryr sig om ens barn. Så sorgligt att vissa inte förstår detta pga några konstiga egoistiska skäl. Det finns barn som inte har några mor- eller farföräldrar och kanske inte heller vare sig fastrar eller mostrar. Sen finns det mor- och farföräldrar vilka inte bryr sig eller orkar med sina barnbarn.
Till #3
Det är verkligen sorgligt att det är så. Hur kan man glömma bort om man själv fått avlastning? Det är verkligen inte självklart att alla mor- eller farföräldrar ställer upp för sina barn/barnbarn, så de som får hjälp borde känna sig lyckligt lottade. Sedan är det supertråkigt att vissa förvägras umgänge med sina barnbarn, även fast de är helt normala och vill bara väl.
Till #12
Det är verkligen märkligt att människor skaffar barn om de lämnar bort dom titt som tätt. Känns som att vissa har barn som någon slags statusprylar. Jag har alltid velat ha mina barn men tyvärr bara kunnat ha mina två på halvtid efter en separation när barnen var små. Separationen var inte mitt val och en av de största sorgerna i mitt liv. Jag födde ju inte två barn för att vara ifrån dom. Har inte själv så lätt att träffa mina barnbarn, då barnens mammas familj tagit över det mesta. Barnens mormor var med på förlossningen och sen har hon varit överallt och fixat och det har varit jättesvårt för mig att komma in där. Man kan ju inte tvinga sig på folk. Så ledsamt när jag verkligen vill umgås med mina barnbarn och lära känna dom. Har alltid velat det. Barnen gillar mig och jag dom.
Till #12
Det är verkligen märkligt att människor skaffar barn om de lämnar bort dom titt som tätt. Känns som att vissa har barn som någon slags statusprylar. Jag har alltid velat ha mina barn men tyvärr bara kunnat ha mina två på halvtid efter en separation när barnen var små. Separationen var inte mitt val och en av de största sorgerna i mitt liv. Jag födde ju inte två barn för att vara ifrån dom. Har inte själv så lätt att träffa mina barnbarn, då barnens mammas familj tagit över det mesta. Barnens mormor var med på förlossningen och sen har hon varit överallt och fixat och det har varit jättesvårt för mig att komma in där. Man kan ju inte tvinga sig på folk. Så ledsamt när jag verkligen vill umgås med mina barnbarn och lära känna dom. Har alltid velat det. Barnen gillar mig och jag dom.
Till #9
Min erfarenhet är också att det är ofta kvinnorna som styr vilka som får träffa barnbarnen. Svärdottern med barnbarnens mormor och kanske även gammelmormor. Frågan är varför ens söner låter det vara så? Det är inte schysst och rättvist mot barnen och ej heller farföräldrarna. Varför är sönerna så lama och handlingsförlamade? Barnbarnen går ju miste om en sån värdefull kontakt i och med farföräldrarna. Men man ger upp till slut. Man orkar inte stånga sin panna blodig.
Pratade med en gammelfarfar nyligen. Han nöjer sig helt och fullt med att träffa sina barnbarnsbarn på bemärkelsedagar. Han säger bara att föräldrarna har så fullt upp. Fast sanningen är den att hans fru som gick bort för några år sen skötte kontakterna med barnbarnsbarn. Förstår inte varför män ofta är så oengagerade, även yngre? Det är ju inte bara en generationsfråga.
En sak som man inte ska glömma är att orken tryter när man blir äldre. Det är alltid lättare att hjälpa till och hjälpas åt med barn när båda två är med på det. Syftar på mor- eller farföräldrar som bor ihop och ska ta hand om små barn. Det krävs mycket mer om man som äldre, som ensam pensionär t ex, ska ta hand om små barn. Sen beror det givetvis på hur lång tid. Det är skillnad på att hjälpa till ett par timmar eller en halv dag, ist f en hel dag. Men även ett par timmar kan vara en stor avlastning ibland och otroligt värdefull tid för barnbarn och mor- eller farföräldrar. Viktigt för barn att umgås över generationsgränserna.
En sak som man inte ska glömma är att orken tryter när man blir äldre. Det är alltid lättare att hjälpa till och hjälpas åt med barn när båda två är med på det. Syftar på mor- eller farföräldrar som bor ihop och ska ta hand om små barn. Det krävs mycket mer om man som äldre, som ensam pensionär t ex, ska ta hand om små barn. Sen beror det givetvis på hur lång tid. Det är skillnad på att hjälpa till ett par timmar eller en halv dag, ist f en hel dag. Men även ett par timmar kan vara en stor avlastning ibland och otroligt värdefull tid för barnbarn och mor- eller farföräldrar. Viktigt för barn att umgås över generationsgränserna.
Till Anonym (Luttrad)
Har full förståelse för att du är arg, ledsen och frustrerad över att dina föräldrar inte bryr sig om barnbarnen när de själva fått avlastning med er/sina barn. Har du pratat med dom om detta och sagt att du känner dig ledsen och inte förstår varför det är så? Du har all rätt att fråga.
Och det här med åldrar. Nuförtiden är det många mor- och farföräldrar vilka är ganska gamla när de få barnbarn. Med åldern kan det även komma sjukdomar, hjärtbesvär, högt blodtryck, diabrtes med mera.
Jag var 56 när jag fick mitt första barnbarn och 60 när andra kom. Orken är definitivt inte densamma som när jag fick mitt första barn vid 31 års ålder. Men trots detta vill jag absolut träffa och umgås med mina barnbarn. Jag blir alltid så lycklig av att umgås med dom, men absolut alltför sällan, vilket inte är mitt val.