Hurdan kontakt med barnbarn och vuxna barn

Barnens farmor och farfar är skilda och bor 50 respektive 80 mil bort. Farfar fick barn samtidigt som oss och har aldrig fattat att han är farfar också. Farmor blev aldrig riktigt intresserad av barnen. 
Morfar dog när barnen var 4, 10, 14 och 15. Bodde 4 mil från oss men nån kontakt fick de aldrig. Mindes aldrig vad de hette. 
Mormor bor 500 m bort och efter 30 år har hon inte fattat att hon har barnbarn
Inte en enda gång har hon tagit ut nåt barn i vagn, umgåtts med, "lånat" eller lärt känna, avlastat/hjälpt oss med någonting. 
Och jag menar aldrig. 
Min mormor och morfar var tvärtom. Det är så synd att mina barn aldrig får veta hur fint det kan vara att umgås med mormor och morfar som jag gjorde. Min man har samma erfarenheter. Våra föräldrar fick enorm stöttning med oss men det tycks ha fallit bort någonstans. 

Oxå uppväxt på -60 med mm/mf som jobbade men hade lust och tid att umgås med oss. Mormor var dessutom  lärare och hade ungar omkring sig på jobbet. 
Mina föräldrar jobbade plus att de fick stöttning men de själva saknar vilja att umgås med sina barnbarn. 
Jag undrar hur de tänker? Minns de inte att deras föräldrar umgicks med oss? Hur ofta vi sprang över och sov där bara för att det var roligt? 
Alla gångerna vi åkte med till deras stuga och det blev barnfria veckor hemma? 
Jag fattar inte....