Hurdan kontakt med barnbarn och vuxna barn

Som jag ser det så handlar det ju om kontakten man har med sina föräldrar. 

Jag har en nära kontakt med mina föräldrar, ringer eller träffar dem dagligen, och är involverade i varandras liv. 

Min man har inte alls den kontakten. Hans föräldrar verkade vara ointresserad av att främja kontakten med honom under tonåren och när han sedan blev vuxen, vilket resulterat i att han såklart inte alls har den nära relationen idag, eller när vi fick barn. 

Då faller det ju naturligt att jag tar med barnen när jag träffar mina föräldrar, planerar roliga grejer med dem osv, men att kontakten med farföräldrarna inte alls blir lika, eftersom dom inte har den relationen till sin son.

 

Som man sår får man skörda när det gäller relationer, snarare än att det är onda kvinnor som undanhåller barnbarnen från sina farföräldrar. 

Båda mina föräldrar (de är skilda så vi träffas alltid separat) har varit tydliga med att de inte vill vara barnvakt och att de "gjort sitt med småbarn". Så jag har i princip aldrig frågat dem.

När mina barn var små träffades vi någorlunda regelbundet, kanske 3-5 ggr per år, men det har glesats ut med åren. De har aldrig visat intresse för att lära känna barnen, de vill prata med oss vuxna, gärna OM barnen men inte MED barnen. Det har gjort att de inte har någon egen relation med barnen, utan bara genom oss föräldrar och då finns den ju inte nu när barnen är äldre.

Jag tror att mina föräldrar egentligen inte ville ha egna barn heller. De skaffade mig och mina syskon för att det var nåt som alla gjorde, nåt som hörde till. När vi växte upp var vi ständigt hos våra mor- och farföräldrar medan våra föräldrar gjorde egna saker. Därför är det ju lite märkligt att de själva inte vill göra samma för sina barn och barnbarn, men jag har kommit fram till att de nog inte gillar barn utan mest ser dem som besvär, därför lämnade bort sina egna ungar, och sen inte visar intresse eller skapar relation med barnbarnen. 

De verkar nöjda med upplägget, de lever sina pensionärsliv i lugn och ro, tänker nog inte så mycket på varken barn eller barnbarn. 

Min mans föräldrar är precis tvärtom. De vill träffas ofta, har tillbringat mycket tid med våra barn, har lärt känna dem personligen, och har egen kontakt med dem nu när de är äldre. De ville gärna vara barnvakt när barnen var små. 

Till #12
Det är verkligen märkligt att människor skaffar barn om de lämnar bort dom titt som tätt. Känns som att vissa har barn som någon slags statusprylar. Jag har alltid velat ha mina barn men tyvärr bara kunnat ha mina två på halvtid efter en separation när barnen var små. Separationen var inte mitt val och en av de största sorgerna i mitt liv. Jag födde ju inte två barn för att vara ifrån dom. Har inte själv så lätt att träffa mina barnbarn, då barnens mammas familj tagit över det mesta. Barnens mormor var med på förlossningen och sen har hon varit överallt och fixat och det har varit jättesvårt för mig att komma in där. Man kan ju inte tvinga sig på folk. Så ledsamt när jag verkligen vill umgås med mina barnbarn och lära känna dom. Har alltid velat det. Barnen gillar mig och jag dom.

Till #12
Det är verkligen märkligt att människor skaffar barn om de lämnar bort dom titt som tätt. Känns som att vissa har barn som någon slags statusprylar. Jag har alltid velat ha mina barn men tyvärr bara kunnat ha mina två på halvtid efter en separation när barnen var små. Separationen var inte mitt val och en av de största sorgerna i mitt liv. Jag födde ju inte två barn för att vara ifrån dom. Har inte själv så lätt att träffa mina barnbarn, då barnens mammas familj tagit över det mesta. Barnens mormor var med på förlossningen och sen har hon varit överallt och fixat och det har varit jättesvårt för mig att komma in där. Man kan ju inte tvinga sig på folk. Så ledsamt när jag verkligen vill umgås med mina barnbarn och lära känna dom. Har alltid velat det. Barnen gillar mig och jag dom.

Handlar nog inte om kön. Min mans föräldrar (skilda) är inte intresserade av våra barn alls knappt, maken har inte haft en jättebra relation till någon av dom. Tycker det är så trist när man ser hur många andra familjer har det. På min sida är det bättre men en av mina föräldrar är död. Men det är som det är, man kan inte tvinga någon, men jag förstår inte varför man inte skulle vilja vara i sina barnbarns liv. Helt oförståeligt för mig .

Till #9
Min erfarenhet är också att det är ofta kvinnorna som styr vilka som får träffa barnbarnen. Svärdottern med barnbarnens mormor och kanske även gammelmormor. Frågan är varför ens söner låter det vara så? Det är inte schysst och rättvist mot barnen och ej heller farföräldrarna. Varför är sönerna så lama och handlingsförlamade? Barnbarnen går ju miste om en sån värdefull kontakt i och med farföräldrarna. Men man ger upp till slut. Man orkar inte stånga sin panna blodig.

Pratade med en gammelfarfar nyligen. Han nöjer sig helt och fullt med att träffa sina barnbarnsbarn på bemärkelsedagar. Han säger bara att föräldrarna har så fullt upp. Fast sanningen är den att hans fru som gick bort för några år sen skötte kontakterna med barnbarnsbarn. Förstår inte varför män ofta är så oengagerade, även yngre? Det är ju inte bara en generationsfråga.

Jag är kvinna. Har 1 barn och är skild. Min exmans föräldrar ställde upp när som helst när vi var gifta, och de har jättefin relation med vårt barn. Min mamma ställer upp när hon "måste", men verkar egentligen inte ha något intresse av att umgås med barnbarnen (jag har syskon och deras barn har egentligen ingen relation med henne). Jag skulle klara mig utan att träffa min mamma någonsin igen, jag hade ingen bra uppväxt pga henne. Mitt barn träffar henne kanske en gång i månaden. Däremellan kan min mamma tjata om att de ska ses, men när de ses sitter hon med näsan i telefonen. Jag tror att hon umgås med barnbarnen för att kunna lägga upp bilder på instagram och visa vilken förträfflig mormor/farmor hon är.

Jag är uppvuxen med både mor/farföräldrar på långt avstånd.
Mormor arbetade dessutom.
Jag och mormor stod nära varandra, men den relationen växte fram när jag blev lite äldre.
Farmor gillade oss när vi var små, speciellt mina syskon. Men jag var inte så styrbar.
Däremot så såg jag till att träffa även mina farföräldrar regelbundet under min studietid.
Men mormor träffade jag så ofta jag kunde 
Sonen har träffat, som barn, sina farföräldrar och mormor med oss.
Men både han och hans halvsyskon har egna relationer med dom.
Min sambos äldsta stod båda väldigt nära sina morföräldrar  (som båda är borta nu), trots att de bodde 100 mil bort och träffades sällan.
Så jag är rätt säker på att det är så många fler saker än att bo nära i vardagen som styr.
Ingen av mina föräldrar hade nära relation med sina föräldrar.
Uppfostran, hur man är som person, förväntningar och hur man fungerar ihop.

En sak som man inte ska glömma är att orken tryter när man blir äldre. Det är alltid lättare att hjälpa till och hjälpas åt med barn när båda två är med på det. Syftar på mor- eller farföräldrar som bor ihop och ska ta hand om små barn. Det krävs mycket mer om man som äldre, som ensam pensionär t ex, ska ta hand om små barn. Sen beror det givetvis på hur lång tid. Det är skillnad på att hjälpa till ett par timmar eller en halv dag, ist f en hel dag. Men även ett par timmar kan vara en stor avlastning ibland och otroligt värdefull tid för barnbarn och mor- eller farföräldrar. Viktigt för barn att umgås över generationsgränserna.

En sak som man inte ska glömma är att orken tryter när man blir äldre. Det är alltid lättare att hjälpa till och hjälpas åt med barn när båda två är med på det. Syftar på mor- eller farföräldrar som bor ihop och ska ta hand om små barn. Det krävs mycket mer om man som äldre, som ensam pensionär t ex, ska ta hand om små barn. Sen beror det givetvis på hur lång tid. Det är skillnad på att hjälpa till ett par timmar eller en halv dag, ist f en hel dag. Men även ett par timmar kan vara en stor avlastning ibland och otroligt värdefull tid för barnbarn och mor- eller farföräldrar. Viktigt för barn att umgås över generationsgränserna.