Att vara annorlunda! Hur slutar man att jämföra och att vara avundsjuk och känna sig utanför?

Jag har alltid varit en "udda fågel" ända sedan jag var liten. Få vänner genom åren, utfryst i skolan för jag vägrade tjuvröka och smaka alkohol som 12-åring. Då jag är rödhårig har jag dessutom alltid sett annorlunda ut. 

Hur har jag hanterat det? Tja, jag är den jag är. Ta det eller försvinn. Jag har inte orkat göra mig till för att passa in. De gånger jag har försökt har det bara blivit ännu mer fel. De få vänner jag har idag accepterar mig som jag är. De vet att jag behöver vara ifred ibland, de vet att jag ibland säger saker som låter superfel när de kommer ut (men lät jättebra i min hjärna). 

Jag har ett socialt yrke och måste få vara ifred på lunchen för att klara av eftermiddagen. Behöver min restid hem för att ha tålamod med familjen hemma. Vissa dagar önskar jag att jag bara kunde fly ut på landet, slippa umgås med folk och bara få vara själv med mina böcker... Men, med barn och partner fungerar inte det och då får man njuta av de stunder av ensamhet som man faktiskt har istället. 

Har jag någon odiagnostiserad diagnos? Kanske. Skulle det hjälpa mig att få den diagnostiserad? Nope, jag har mitt sätt att hantera mig själv på. Är jag avundsjuk på andra? Nä, inte direkt. Älskade jag pandemin, när alla tvång på umgänge försvann? Absolut, helt självklart!

Nej, JAG anser inte att det hade hjälpt mig för fem öre eftersom JAG trivs med den jag är. JAG accepterar mig för den jag är. Skit samma vad alla andra tycker, speciellt inte FL-folket. Varför skulle jag bry mig om vad totalt okända människor tycker om mig? Folk jag aldrig kommer att träffa?

Och det är något magiskt i det där, ju mer jag har accepterat mig själv, desto bättre har jag mått och desto enklare har det varit att hitta det fåtal människor som accepterar mig för den jag är. Jag har aldrig haft behovet av att passa in. Jag trivs bra på egen hand och vet att jag klarar mig på egen hand. Ja, det är trevligt att ha folk som bryr sig om en omkring sig men det är ingenting jag faktiskt behöver för att trivas med livet. 

Men det kanske är där det skiljer sig mellan dig och mig. Du vill inget hellre än att ha andras bekräftelse medan jag skiter högaktningsfullt i den. 

Fast jag har inte behövt hjälp, vare sig i skolan eller på annat vis bara för att jag inte passat in i mallen om hur man "ska" vara. Lägg ner att försöka förklara för mig hur jag känner gällande mig själv. Bara för att du inte trivs med att vara annorlunda så betyder inte det att alla som är annorlunda och udda gör det. 

Som sagt, jag skiter högaktningsfullt i om jag skulle ha en diagnos eller inte. Jag kan hantera mig själv i olika sammanhang, jag vet hur jag fungerar och vad jag mår bra av. Vad skulle eventuella insatser vid en diagnos kunna hjälpa mig med? Noll, nada och ingenting. Jag har inget som helst behov av att få veta varför jag är som jag är, varför jag gör som jag gör i vissa lägen. Jag har levt med mig själv i snart 50 år. Jag vet hur jag fungerar och människor runt om kring mig får acceptera mig för den jag är.