Ni som inte får sex men inte vill lämna

Ofrivillig ensamhet kan vara plågsamt, faktiskt farligt.

Att vara ensam i ett förhållande är värre än att vara helt ensam, för då finns åtminstone hoppet om att träffa någon och göra sig av med ensamheten.

Jag förstår liknelsen ovan, men det är mer som att någon tagit bort stora delar av tunntarmen. Man överlever men näringen till kroppen/förhållandet minskar radikalt. 
Att utsättas för en sådan amputation utan att få någon som helst anledning, (Som där den ena bara inte har lust längre) . Det är nog så knäckande att det kan vara svårt att återhämta sig eller ens överleva. Finn det däremot en anledning för amputationen, som en sjukdom eller skada så kan man mycket enklare lära sig acceptera det. Man är nöjd över att ens leva vidare. 
Det kommer säkert vara många, som inte kan acceptera denna analogi. Men det är så väldigt många av oss fungerar emotiellt. Framförallt män. Det är inte för att vi behöver tömma oss som vi suktar efter sex! Det är för att knyta an och stärka banden. Det är lixom hela poängen med sexet och det intima samspelet. Tvärr har jag hittills inte hittat någon som kan presentera ett alternativ som fungerar som ersättning, för personer som knyter an genom sex. 
De som är på andra sidan, behöver känna de att emotiella banden, kärleken etc finns där redan, för att ens kunna få lust. Att uppfylla detta är något som säkert motiverat många män till att möta upp (de absolut rimliga kraven) från feminismen. Men tyvärr finns det sällan någon förståelse tillbaka om behovet av sex.

Du är ju uppenbarligen ett exempel på dem som inte fått den intellektuella kapaciteten att hantera att människor är och fungerar olika. En av dem jag skriver om i sista stycket i mitt förra inlägg.
Det handlar inte om bekräftelse utan att ge näring till relationen och känslan av förbund och tillhörighet. Det fysiska är lika fundamentalt som förtroende och omsorg för att känslan av kärlek ska bli fullkomlig.
Bäst att tillägga att det finns dem som tillhör gruppen jag skriver om sist förra inlägget som har den empatiska förmågan att förstå hur partnern lider av att lusten försvunnit. Och jag skulle säga att det är nog dessa som lider mest i sexlösa förhållanden. En känsla av otillräcklighet och samtidigt inte göra avkall på att vara intim utna att känna sig bekväm i det. För att ställa upp och ha sex emot sin vilja är minst lika förödande för kärleken. 

För oss började det när vi skaffade barn. Från att ha sex MINST en gång per dag till 3-4 gånger i veckan, till en gång i veckan och nu max ettpar gånger i månaden.
Barnen är i demdär härliga åldrarna mellan 2 och 4.

Jag försöker visa så mycket förståelse jag bara kan trots att jag känner ett större behov. Hon blir "over touched" av småbarnen som är väldigt mammiga av sig, hon har ett jobb som gör henne stressad och gör att hon får svårt att sova på nätterna (hon har dock sagt upp sig och ska börja studera om hon kommer vidare efter årsskiftet). Hon är en introvert och jag är en extrovert människa, vilket gör att vi får göra kompromisser i vårat sociala liv med allt från fritidsaktiviteter till att träffa kompisar. Jag har ett jobb som brukar leda till sena kvällar och en & annan affärsresa under åren. Allt detta gör att hon lätt blir överstimulerad vilket totaldödar hennes sexlust. Vi har pratat om det flera gånger och vi försöker hitta så mycket tid åt varandra vi kan. Jag är helt inställd på att det kommer bli bättre när barnen börjar bli mer självständiga och när hon har hittat ett jobb som hon mår bra av. Sen om det tar 1,2 eller 4 år till så får det göra de. Men om sexlivet fortsätter vara lika dött när vi känner mer stabilitet i tillvaron så kommer jag inte orka mer. Sexet är en sån central del för mig i ett förhållande och jag är en sån person som känner bekräftelse genom beröring, så jag vet att jag inte mår bra i ett ett sånthär förhållande jag lever i just nu. Jag skulle hellre vara singel och inte ha sex lika ofta än att vara i ett förhållande där man ständigt är kåt och inte får ligga.

Men allt mitt fokus ligger i att stötta henne och göra så mycket jag kan i hushållet så hon kan få så mycket andrum så möjligt. Jag har övervägt psykologisk hjälp då jag periodvis känner mig som en sexgalen när jag har tjatat på henne eller köpt sexleksaker för att stilla mitt behov, min hjärna och min lust vill fortfarade ha sex varje dag. 😅 Men hon tycker att det är överdrivet att jag skulle behöva hjälp och för henne så säger hon att det inte är ett problem att jag har såna perioder. Men vi får se, jag hoppas verkligen vi hittar tillbaks igen 😊

Du vet uppenbarligen inte vad du pratar om. Det här problemet gäller både män och kvinnor. Jag måste klämma in det med, eftersom vissa män tror det bara gäller män. Kvinnor har också sexlust och i mitt fall är den högre än mannens sexlust. Hur i H-e tror det det känns att ständigt bli avvisad? Sen finns det ingen forskning i världen som visar att barn till skilda föräldrar har det sämre än barn till föräldrar som bor ihop. Barnen blir lyckliga när föräldrarna är lyckliga. Att separera kan vara att ta ansvar för sin egen lycka och därmed barnens lycka.

En ny avhandling i sociologi från Stockholms universitet visar att barn till separerade som lever i växelvis boende mår ungefär lika bra som barn till föräldrar som inte har separerat.

www.su.se/nyheter/hur-m%C3%A5r-barn-till-separerade-1.650338