Den här tråden handlar om förlåtelse och jag ville bara höra mig för hur andra skulle tänka i en sådan här situation, dvs om folk skulle tycka att det är lätt att förlåta?
Det som hände var absolut det största svek jag varit med om i mitt liv. Har gått igenom en hel del svårigheter i livet, så detta är inte det enda. Hade dock aldrig kunnat drömma om att hamna i en sån situation. Men det var väl inget annat att vänta med tanke på att pappan till barnen är den otrogne typen ända från början. Ingen att hålla i hand när det stormar. Jag hade säkerligen tacklat separationen på ett helt annat sätt om åtminstone min mamma levt. Hon var mitt stora stöd i livet och vi hade otroligt bra kontakt. Så att när det exet svek mig och barnen när hon var döende var fruktansvärt. Han brydde sig aldrig om min mamma utan det var bara hans föräldrar som gällde och de blev 20 år äldre än mina föräldrar och vi träffade dom massor.
Jag vill träffa mina barnbarn, men hur ska jag kunna göra det när jag inte får nåt svar vare sig från sonen eller svärdottern? De är som bortblåsta. Men farfar och hans ?nya? får träffa dom. Jag har verkligen ingen aning om varför det är såhär och inget svar får jag. Jag bor själv, men det ska inte ha nåt med saken att göra. Jag vet att barnbarnen tycker jättemycket om mig.
Jag skulle vara betydligt gladare om jag kunde träffa sonen och barnbarnen. Jag vore onormal om jag inte brydde mig om mitt barn och barnbarn. Men det är väl också som många säger att svärdottern och hennes familj styr. Som om att det är bara dom som har rätt till barnen. Det är en otroligt sjuk situation och jag kan inte göra mer. Tycker bara att det är hemskt att barnen inte valt detta. Jag har aldrig varit sur, grinig eller bitter när vi umgåtts.
