Hur klarar ni av att vara ensamstående?

Så du har aldrig avlastning eller barnvakt? 

Nej, förskola såklart, men då jobbar jag ju. Kan inte gärna ta en promenad då. Kan få hjälp med vab, någon gång, mina föräldrar är gamla och sjuka. Och inte direkt deras problem att jag hamnade här. 

Barnet blir äldre och skaffar egna kompisar = följer med en kompis hem då och då. 

Någon nannyservice?

Skaffa en man och lös problemet!

Jag hanterar det genom att avvakta. Jag vet att den här situationen inte varar för evigt. Det är bara att vänta. Mitt barn är lite äldre än ditt men fortfarande liten, men inom ett år eller två kanske jag kan ha någon ledig kväll ibland.

Sedan får man se till att roa sig så gott man kan. Hitta på roliga saker med barnet. Göra något trevligt på kvällarna efter läggningen och så. Man måste ju inte gå på krogen eller spelningar för att ha ett fint liv.

Inga vänner, grannar som kan vara barnvakt? Betald barnvakt? Syskon? 

Hur gör du om du blir fast i trafiken eller råkar ut för en olycka? 

Tja man härdar ut och vänjer sig. Min son är nu 18 så snart kan jag börja tänka på mig själv igen, blir ovant. Jobbade så mycket när han var liten så var inte lockande att skaffa barnvakt, han behövde träffa mamma och jag behövde vara med honom. Vi har inga släktingar i närheten och inga vänner som passar bra som barnvakt. 

Min junior är 18 sedan april. Jag har (nästan helt) klippt navelsträngen, hahaha
Han hade ett riktigt bra sommarjobb och nu CSN
Jag - arbetslös och försöker hitta mat som funkar våra veckor tillsammans och mina veckor själv. 
Dessutom ... han kommer att behöva matlåda till son praktik. Blir jobbigt läge....

Jag får ofta hjälp av min storebror. Han har sina problem men som morbror är han underbar. Samt jag har inte så många andra att vända mig till.

Han har dels passat, hämtat från dagis, skjutsat till simskola och vart med där. Det där har gått lite snett ett par tillfällen då han kombinerar allt med att ragga men att få en vardags eftermiddag/kväll helt själv ett par timmar på schema varje vecka som med simskolan var underbart. Även att han ibland tar fritidsaktiviteter nu när hon är lite äldre är väldigt snällt (och raggar han upp nån morsa där på handbollen så blir det väl så då).

Pappan är inte i bilden alls, så morbror tar på sig en hel del och det är jag tacksam för.     

Ser att jag hade det så svårt och så pass mycket som hände medan man, vi jag och min fd. var tillsammans.
Så nu därför istället och medan man är lämnad ensamstående.
Så är det inte längre svårt att bo eller överhuvudtaget vara ensam!

Förstår precis hur du känner. När sonen var liten kunde jag känna den där instängdheten. Jag tror att det är svårt att förstå om man inte har varit där, Ibland gick jag till ett fik innan jag hämtade på dagis, bara för att få känna mig lite vuxen några minuter innan jag sprang vidare. Minns fortfarande hur lyxigt det kändes. 

Jag försökte tänka att det inte skulle vara för evigt, att livet blir annorlunda med tiden. Det blev det också när sonen började sova över hos kompisar och åkte på scoutläger och andra aktiviteter. 

Jag umgicks mycket med andra ensamma mammor också. Vi hittade på olika aktiviteter med barnen och reste tillsammans. När barnen hade somnat kunde vi sitta uppe och prata och ta ett glas vin. Små stunder av vuxenliv. 

Nu fyller sonen snart 19 och jag förstår inte vart tiden tog vägen. Numera har jag mer egentid än jag vill ha och fasar för den dagen han flyttar hemifrån. Det kommer att känns så tomt och oj, vad jag saknar de gosiga och roliga småbarnsåren. 

Ändå kan jag fortfarande uppskatta sådant som andra tar för givet. För ett tag sedan gjorde jag min första resa ensam sedan jag fick sonen och jag njöt av varje sekund. Jag glömmer aldrig hur tufft det kunde vara då men samtidigt mysigt och fint. 

Det blir bättre med tiden även om det är svårt att se just nu. 

Jag är 100% ensam till två pojkar och jag förstår känslan av instängdhet. Men jag känner och vet att det kommer att gå över Och att friheten kommer att bli större. Mitt äldsta barn har särskilda behov och visst är det tungt ibland men oj vilken fin familj vi är tillsammans. Jag älskar att se mina pojkar att växa upp. Att ha en bra vagn var a och o när barnen var mindre. 

Lunchpromenad? Friskvårdstimme?

Jag är inte ensamstående, men snart borde du komma över en puckel. Barnet blir tillräckligt stort för att gå upp själv på morgonen och sen vara hemma korta stunder själv.

Bor du långt från familj, släkt och vänner? I så fall skulle jag överväga flytt. Om den andra föräldern inte är med i bilden alls så är du ju faktisk fri att göra det, till skillnad från många skilda som sitter fast där de bor pga växelvist boende. Gör det i så fall nu innan sonen byggt upp sitt egna nätverk med vänner och fritidsintressen.

Om flytt inte är aktuellt så behöver du bygga upp  ett socialt nätverk runt dig och din son. Någon måste ju kunna ta sonen om du blir skadad eller försenad  till exempel. Försök att lära känna andra föräldrar på förskolan, om sonen och något barn leker mycket bjud hem barnet för lek. Lär känna dina grannar, finns det andra med barn i samma ålder? Kanske i den lokala lekparken? Samma där, om barnen lirar ihop, bjud hem för lek och kaffe.

Har varit i din sits. Ensamstående med en dotter. Tyvärr är det ju som det är och för mig som var ung när jag fick henne var enda trösten att det kommer en annan tid och då kommer jag inte vara särskilt gammal. Idag är hon 16 år och har sitt eget liv med skola, kompisar och så. Jag mår väldigt bra nu när jag kan gå till gymmet, gå ut och dansa nån kväll eller bara sitta i soffan och se en film i lugn och ro. 

Har du funderat på stödfamilj? Då kan din son vara där varannan helg och det kan ge dig mer frihet. 

Kan dock tillägga som nån tidigare skrev i tråden att jag längtar inte tills hon flyttar. Är van vid hennes sällskap och vi är så vana vid att ha varandra. Det kommer bli tufft. 

Nej kan inte flytta nära familj. 

Nej har pga jobb begränsad möjlighet att bygga upp socialt nätverk. Vi har bara varandra men det funkar ok. 

Tjo, man klarar det, för vad är alternativet? Sedan är det inte resten av livet, även om det kanske känns så när barnen är små. Blir de störra är de kanske ibland hemma hos kompisar på eftemiddagar/kvällar. Kanske tom över natten. Och så kan man lämna de hemma ensam en stund när de är mogna för det. Och sovmorgon kanske man kan redan få innan dess, beroende på barnet - kanske det funkar med lite mutor, som "Klarar du att leka tyt för dig själv tills jag vaknar, får du en större godispåse".