Min4åring längtar efter sin pappa

Det är ofattbart hur vissa kan bry sig så lite om sina barn. Var barnen oplanerade? Oönskade? 

Man bör varken svartmåla eller skönmåla den frånvarande föräldern. Svår balansgång. Men som någon skrev, när barnen blir äldre kommer de att förstå själva samt dra egna slutsatser.

Min svägerska har varit i en liknande situation. Hennes äldsta dotters pappa har bara funnits till och från i flickans liv. När hon var liten sade min svägerska att han inte mådde bra, vilket var sant, han har både missbruksproblem och andra problem. Dottern har dock inte frågat så mycket efter honom. De har aldrig haft en nära relation. Idag har de ingen kontakt alls.

Jag tycker att du ska vara ärligt. Den principen har jag följt med min dotter och tycker att det fungerade bra. Att jag var ärlig betyder att när hon frågade om sin pappa, som helt sket i henne (hon såg honom några gånger i sitt liv), svarade jag "jag vet inte". För det är det som var sanningen. Jag visste inte varför han inte brydde sig och inte kom på besök. Visst, jag var 99,999999999% säker på att det är för att han är en jävla skitstövel, men 100% säker kan man inte vara. Kan ju vara så att han har en hjärnsjukdom som ingen vet om eller att han är en spion och valde att inte ha kontakt för att skydda henne. Inte särskilt troligt, men helt säkert kan man ju inte vara. 
Därför betydde ärlighet att säga att jag inte visste.

Jag tror på att vara ärlig med sina barn så de vet att de kan lita på att man säger sanningen till dem. Ljuger man för barnen när det är små blir det svårt att börja tala sanning när de är äldre. Dessutom tar barn efter och om du undviker att prata om  saker som är svårt att prata om så kommer dina barn också göra det. Då lämnar du dem ensamma med sina svåra tankar. 

Säg att deras pappa inte klarar av att vara en bra pappa till dem nu men förhoppningsvis så kommer han bli bättre. Just nu klarar han bara av att tänka på sig själv men han vet att barnen har det bra eftersom de är med dig. Han har inte lämnat dem på gatan utan i trygga händer och det behöver dina barn få höra. Deras pappa vet att de har det bra med sin mamma men klarar inte av att vara där själv just nu. 

Även om det är jobbigt så måste ju barnen få prata om hur ledsna och besvikna de är. Du ska bara lyssna och varken förstärka eller förminska deras känslor men visa att du hör dem och att det är ok att vara arg och ledsen. När de frågar saker du inte kan svara på är det ok att säga att du inte vet och att du själv undrar samma sak. 

Tyvärr kommer det här kanske bli ett samtal ni kommer fortsätta ha under deras uppväxt och det är lättare att få till ett öppet samtal med små barn än med stora

Varför blir det så ofta "skit" mellan dig och pappan?
Finns det verklingen inget du själv kan göra där för att det inte ska bli så?

Jag tror på att vara ärlig med sina barn så de vet att de kan lita på att man säger sanningen till dem. Ljuger man för barnen när det är små blir det svårt att börja tala sanning när de är äldre. Dessutom tar barn efter och om du undviker att prata om  saker som är svårt att prata om så kommer dina barn också göra det. Då lämnar du dem ensamma med sina svåra tankar. 

Säg att deras pappa inte klarar av att vara en bra pappa till dem nu men förhoppningsvis så kommer han bli bättre. Just nu klarar han bara av att tänka på sig själv men han vet att barnen har det bra eftersom de är med dig. Han har inte lämnat dem på gatan utan i trygga händer och det behöver dina barn få höra. Deras pappa vet att de har det bra med sin mamma men klarar inte av att vara där själv just nu. 

Även om det är jobbigt så måste ju barnen få prata om hur ledsna och besvikna de är. Du ska bara lyssna och varken förstärka eller förminska deras känslor men visa att du hör dem och att det är ok att vara arg och ledsen. När de frågar saker du inte kan svara på är det ok att säga att du inte vet och att du själv undrar samma sak. 

Tyvärr kommer det här kanske bli ett samtal ni kommer fortsätta ha under deras uppväxt och det är lättare att få till ett öppet samtal med små barn än med stora

För barnen är det ju bra att de får träffa pappan och även farmor.
För dig är det bra att få avlastning. Så det låter väl som att det är bra att de får vara med farmor? Och träffar de pappa är det en bonus. 

Kanske du skulle ta av dig offerkoftan o bjuda in till samtal på riktigt? Är din ilska viktigare än barnens mående? 

Tror ofta att män tänker att barnen har det bättre med sin mamma. Men dom saknar sina barn jättemycket samtidigt. Men då ni inte kan kommunicera så blir barnen drabbade i längden. Försök att växa upp istället o buda in till ett riktigt samtal innan du beslutar dig för att vara ilsken för livet på han. 

Han känner sig säkert osäker o vet inte hur han någonsin kan rädda situationen utan bollen ligger hos dig. O han har samtidigt låtit dig få ansvaret över de han älskar mest. 

Va inte en kall kvinna utan försök rädda det hela istället. O fungerar det inte efter ett djupt samtal i lugn o ro, ingen stress (självklart fixar du barnvakt inför träffen t om kanske över natten) så gjorde du ett schysst försök iallafall. 

Men du ska inte göra det enbart för att leka den goda, utan gör det om du kan vara genuin. O fall inte för andra bittra kvinnors kommentarer. Deras svaghet lyser igenom då de hånar o baktalar. Sanningen är att de redan har misslyckats med sin make. Så tänk för dig själv, vad vill du egentligen? Går det inte att reparera alls eller finns det en möjlighet bara du är modig nog att vara genuin o bjuda in till en träff o strax därpå låta han få träffa sina barn? 

Tror många män fastnar i tankarna att de måste jobba ihjäl sig så att de kan ge ungarna ett bra vuxet liv senare. Så innan du säger att han skiter i dom helt.. se till att du är säker på vad du säger. 

Nej jag har inga egna barn. Men haft en del vänner som gråtit o saknat sina barn o känt att de inte får träffa dom. 

Lycka till.