Hej!
Har lite funderingar kring min relation.
Kort och gott.
Har ni någonsin kännt att ni är fast och ej kmr ur relationen?
Vad ska man göra för att fördriva tiden på bästa sätt?
Det som gjort att jag känner mer så här är att den jag är ihop med känner ej samma sak för mig.
Tar gärna pm.
Svårt med några barn och hus att bara gå skilda vägar.
Vet inte riktigt vad jag ska tro längre.
Känns så värdelöst allt ihop fast ändå inte.
Steg 1 är väl att börja ta hand om sig själv i första hand.
Jäklar vilken ångest idag.
Vaknar upp och vill bara skita i allt som har med henne att göra.
Problemet är att vi har de väldigt roligt tillsammans med.
Okej men ni gillar väl inte varann på det kärleksfulla sättet längre? Barnen märker sånt och ni lägger ribban för hur deras kärlek ska vara senare. Om ni inte visar kärlek för barnen så blir det normalt för dem. Om ni bråkar inför dem, samma sak. Kan bli att de hamnar i destruktiva förhållanden osv.
Folk skiljer sig dagligen.
Vad får dig tro er situation är så mkt svårare än andras?
Hus o barn är inget hinder bara en hanterbar omständighet.
Prata med din partner sen gör det som krävs!
Kände som dig under flera år under en 20 årig relation. Vi hade allt och en perfekt fasad utåt. Vi pratade aldrig om våra problem. Till slut valde jag att säga att jag ville skiljas och det blev det värsta året för mig, mina barn och min exfru. Nu bor vi båda i lägenheter med barnen varannan vecka. Båda är i nya relatione. Jag och min exfru lät allt försvinna. Kanske mest för att vi inte pratade. Min nya partner lider också av psykisk ohälsa men vi pratar och pratar och pratar. Ibland behöver kvinnor bara få ur sig allt som tynger dem och vi män behöver bara vara ett bollplank till dem och försöka förstå. Det är jättejobbigt att börja prata känslor med sin partner. Men gör ett allvarligt försök först några gånger innan du släpper bomben att du vill skiljas. Om det inte gått för långt så kan det finnas hopp i er relation. Jag önskar dig all lycka!!
Som jag skrivit tidigare så är väl min sambo ej den kärleksfullaste människan.alltså närhet.
Men hon vill ej umgås med vänner och familj utan det är mig hon vill umgås med .jag fattar ingenting.
Hon har även mig som stöttepelare och prata alla problem med om jobb osv.
Jag saknar mest de fysiska.
Vi har varit ihop i 10 år.
Jag säger bara TERAPI!
ALLA par borde gå i terapi tillsammans, gärna innan problemen blir för stora.
Jag och min man har levt ihop i över 20 år. Utåt sett har vårt äktenskap alltid sett perfekt ut. Ett tag kallade en vän till mig min man för den perfekta mannen. Och visst, vi har haft det oförskämt bra. Vi tyckte att vi kommunicerade så himla bra osv osv osv. Tills en dag när vi inte gjorde det längre. Vi mådde båda två skit med oss själva och i vårt förhållande. Det ena ledde till det andra och vi pratade inte längre. Tills en dag när jag satte ner foten och sa att antingen så gör vi något åt vår situation- dvs parterapi - eller så blir skilsmässa ett faktum inom ett år.
Visade sig att mannen inte alls var intresserad av skillsmässa. Det fanns ju känslor och en önskan att leva tillsammans men vi hade kört fast på många plan.
Vi gick i terpai tillsammans och var för sig. Det var det bästa vi har gjort!
Vi la ner ett jäkla jobb på oss själva och vårt äktenskap. Vi lät det ta tid också så att vi inte skulle stressa fram något. Fem år senare står vi starkare tillsammans. Vi kommunicerar på ett helt annat sätt. Vi älskar varandra mycket djupare än vad vi gjorde innan. Eller rättare sagt, vi har dammat av den kärleken som vi kände och underhållt den mycket mer noggrant.
Vi gjorde en deal att om någon av oss känner att något skaver och att vi behöver hjälp utifrån så bokar den personen tiden.
Så terpi är mitt råd. Du verkar själv lite tveksam till vad som pågår med dig själv. Då är terapi verkligen att rekommendera!
Man kan söka hjälp via sin kommun att komma till familjerådgivning. Man kan söka hjälp via svenska kyrkan (det var det vi gjorde trots att vi båda två är ateister men den personen var den bästa att prata med och kemin måste stämma).