Den första riktiga (och enda) kärleken.

Kära TS,

stor kram till dig för att du berättar din historia. Kärlek kan vara så fin.

Jag tror också att många känner så, och jag tror på att en del av dem finns i din familj. Första eller inte, men tidigare kärlekar försvinner inte ur en bara så där. Alla vi har känt för finns kvar på sina sätt och det är först när man möter dem i ett oväntat sammanhang - eller minnet av dem genom dödsbud - som känslorna visar sina rätta ansikten.

Det finns de som berättar om att de ingenting känner för de som varit, men det finns de som berättar det så enkelt som att de man någonsin gillat, gillar man för evigt. Det betyder ingenting annat än det.

Vet du, människor kan påminnas om det förflutna eller sin egen dödlighet på massor av oväntade sätt. En vän till mig var deppig i veckor, för en gammal granne hade gått bort. Den enda kontakten hade varit i några av tonårens sena del, när de såg varandra och hejade. Nu blev min vän riktigt ledsen för detta.

Om en sådan kontakt kan beröra en, hur skulle en gammal kärleksrelation inte kunna göra det? Och varför skulle vi andra trösta mindre för att det är en kärleksrelation?

Nej, din berättelse är så fin och har så mycket värme i sig, trots det lilla formatet, att om de som delar din vardag hör den, vill jag tror att du får en stor kram.

Tack för att du berättade och här kommer en stor kram till.