Hur fan får ni ihop det?

Hej
Vi började faktiskt aldrig pussla. Vi bestämde oss att leva som i en seriestrip...allt behöver inte få plats i varje ruta.

För det första bestämde vi oss för att inte jämföra oss och vårt liv med någon annan
Jag med permanent ryggskada och min man med ADD och jobb med obekväma arbetstider (han) kommer inte orka och hinna lika mycket som ett par där båda har fullfunktion och vanliga arbetstider och kanske flera far och morföräldrar som avlastar.
Vår vardag utgår från oss, inte från nån instagramnorm hur det ska vara och se ut.

Sen gjorde vi en struktur över sånt som måste göras varje dag, varje vecka, varje månad, varje halvår och en gång om året. Det kan vara alltifrån torka av skåpsluckor, städning, hjälpa med läxor, träningar, byta lakan, köpa julklappar, barnkalas, gå igenom garderoben, rensa kylen, avfrosta frysen, ta in utemöblerna etc etc
Vi har ett dagschema, veckoschema månadschema och årshjul. Vi har ett rullande städschema, där varje dag har ett städområde och på helgerna görs lite större projekt som att åka till tippen, rensa förråd etc (också på rullande schema)

Varje söndag sitter vi tillsammans och planerar den kommande veckan, gör matsedel, går igenom mail från skola förskola etc och bestämmer vem som gör vad. 
Numera är barnen med och de har också sina uppgifter.

Barnen har varsin aktivitet som är 2-3ggr i veckan.
Maken, som jobbar delat brukar träna i sina håltimmar och jag passar på att träna när yngsta har sin simträning.

Jag är väldigt duktig på att planera och laga mat och försöker alltid ligga steget före, exempelvis ha färdigt i frysen, laga morgondagens mat när barnen är på väg att lägga sig/lagt sig (jag gör maten med en bok i lurarna, eller samtidigt som jag pratar i handsfree med en vän). 
Det gör att vi i princip aldrig har haft stress på väg hem från jobb/förskola/skola utan har kunnat göra något mysigt av det. Gå i skogen, gå till lekparken eller sitta i soffan och läsa tillsammans innan maten.
Jag har alltid haft en frukt/macka i väskan som barnen fått på vägen hem.(det var jag som lämnade och hämtade)
Nu är de dock större och tar sig hem själva...
Ibland tar vi med oss maten ut (exempelvis soppa och bröd) och sitter vid stranden eller i skogen och äter den. Vardagsmys!

Det kan låta tråkigt med all struktur men det är ett måste i vårt liv och det möjliggör att vi kan vara spontana ändå...
Båda två jobbar heltid och är inte stressade. Jag tror även barnen skulle beskriva oss som väldigt närvarande.

Jag tänker att det viktiga är att utgå från sin situation, se på den, sig själv och eventuella partners realistiskt när man planerar och möjligtvis gör förändringar.

Man är olika men att utgå från att något försakas bara för att man uppfostrar barnen i en tvåsamhet, nja det tycker jag är trångsynt.
Lika trångsynt som att tänka att barn automatiskt far illa av att växa upp i en polyamorös familj.
Nu hoppas jag att det inte var så du menade.

Jag tror absolut på att utmana tvåsamhetsnormen och bredda vad som anses vara normalt...men det innebär ju inte att utesluta tvåsamheten...utan att öppna upp för den faktiska möjligheten att ha kärlek och familj på många olika sätt.

Att få en fungerande vardag handlar ju om människorna och relationerna dem emellan oavsett hur många man är...

Jag känner mig väldigt tillfreds av att livet ser olika ut i olika tidsåldrar..
Som sagt, jag ser livet som en serie-strip, allt behöver inte få lika mycket plats i varje ruta utan det varierar under berättelsens gång...där varje tids-era har sitt fokus, sina utmaningar och tjusningar.
Jag ser faktiskt inte det som att försaka något...

Jag har inte saknat egentid etc etc...jag tänker att det kommer sen och vi har istället fokuserat att på att njuta av nuet och försökt hitta en struktur i vardagen för att göra det möjligt...

Sen är jag inte heller polyamorös...så det blir liksom en icke-diskussion för mig...