Två barn, så trött, ge mig hopp!

Räcker det inte med att precis ta sig igenom dagen då? Du har två små barn. Det kanske är överlevnad som får vara ambitionen nu.

Det kommer ju lätta, en dag kan det äldre barnet leka själv en längre stund, och det yngre sover plötsligt mer regelbundet om dagarna. Kanske kan barnen snart sova samtidigt till och med?

Det räcker, men det vore bara så värt att få höra lite från andra som varit här att något ändrades om två mån, ett halvår etc - så man hat något att fästa blicken mot.

Just sånt som du skriver vore sånt som skulle göra en extrem skillnad nu - att få en halvtimme där båda sov att hara sitta i soffan och andas.
Stora får några h på förskolan i veckan men lilla är ett barn som vill ha mkt närhet och sova i famn, så då försöker jag ge det när jag kan - men då blir jag låst så de timmarna.

Skit i soffan och håll er på golvet ett tag.

Jag sparade en gammal dubbelsängsmadrass när vi bytte och la lakan på den på vårt vardagsrumsgolv, så blev det ett "kuddbo" med mjukisdjur som min son hade väldigt roligt i.

Vi typ bodde där, såg på TV där, om han vaknade på natten och hade kräkt eller nåt så så kunde han somna om där med en förälder medan den andra föräldern sanerade.

Jag tror det blir bättre om ett år. En treåring kan man börja resonera med så smått, de sover oftare hela natten, kan äta bättre själva, kan sluta med blöjan, och när bebisen är ett år kan alla äta samma mat.

Man delar på bördan. Du verkar mer eller mindre vara ensamstående så jag förstår att du håller på att gå under.

Så glad över att min sambo har vett nog att förstå att barnen är lika mkt hans ansvar.

Hur i hela friden läser du in det i vad jag skriver människa?

Jag skriver ju att vi TAR ETT BARN VAR hela tiden. Sluta skamma pappor. Min man sliter som jag, tar massor av jobb, jobbar igen sitt andra jobb på natten, går på aktiviteter med det stora barnet och sköter massa hushållssysslor.

Vi har lagt lekgolv i vardagsrummet men soffan är så KUL att klättra i att den lockar ju ändå. 

Ja, det kanske är så. En tre och en ettåring är ju fördelen att man kan sitta vid bordet allihopa med, så det blir enklare med rutiner kring mat. 

Skäms, människa. Jag anmäler dig nu.

Sanningen är jobbig att höra när man lever i förnekelse.

Ja, nånting i din berättelse går inte riktigt ihop. Låter som ni har en skev fördelning hemma. Men du verkar ha taggarna utåt så fort någon nämner det så jag tror att det ligger väldigt nära sanningen.