NPF som "gåva"...

Förstår din känsla,absolut.
Arbetar på förskolan och möter dessa barn i verksamheten och ser deras olika svårighetsgrader och behov.
Kan bara tänka mig hur svårt det är att tackla allt detta i en familj och alla hinder man behöver möta och tackla i vardagen som andra föräldrar inte behöver lägga din energi på.
Sedan är det ju också en stor skillnad på spannet av problematik de enskilda barnen har så att säga att det är en superkraft gör alla med NPF är nog att ta i.
Jag har levt nära en familj i min uppväxt där ett barn hade NPF och såg på nära håll hur mycket hela familjen anpassade sig efter barnet,på både gott och ont.
Som du säger är det ibland ett livslångt åtagande då dessa personer har stort behov av stöd av vuxen och ibland  även i vuxen ålder, förstår din oro.
Jag ser också på nära håll unga vuxna ( nära min arbetsplats) som är ute och åker buss med sina assistenter(  från ett boende för unga med NPF) till någon utflykt  och varje gång när jag ser och hör dem ser jag hur väl de mår och får sina behov mötta och bekräftade och jag kan känna så stor glädje att se hur väl det kan fungera med ett självständigt liv för dessa ungdomar.
Med det sagt så förstår jag dig att det måste vara enormt svårt att bemöta alla de hinder som står i vägen och vad det orsakat mellan dig och din man samt de drömmar som gått förlorat.
NPF är inte enkelt men på något sätt tar man sig igenom det och jag hoppas att du har rätt stöd så du orkar att vara den bästa versionen av dig.
Jag skulle nog säga att det är FÖRÄLDRARNA med NPF barn som har en särskild superkraft!!!! 

Stora varma kämpkramar💗💗💗

Det du måste förstå, att det finns grader av helvetet. Det låter som om din son har allvarlig grad av både AS, och ADHD, då du skriver att han troligtvis kommer behöva stöd av er föräldrar resten av livet osv. 

För vissa andra som har AS och/eller ADHD, är symptombilden inte lika stark. 

NPF är varken gåva eller förbannelse det bara är. Det är tragiskt att du inte älskar din son som han är, utan sina diagnoser hade han varit en annan person de är en stor del av hans personlighet. 

Har han IF också eftersom han är så pass mycket yngre mentalt och inte kan prata? 

Sen får man tänka att barn är barn och vad som är jobbigast under den perioden är inte vad som kommer vara jobbigast förevigt. Npf eller inte utvecklas barn faktiskt.

Du tar inte upp något nytt, klart att det kan vara jobbigt, ingen förnekar det.

Jag förstår dig precis och håller med. Det är väl någon form av överlevnadsstrategi att kalla diagnoserna för en superkraft och det är klart att har man en mildare form och kan hitta sätt att spela på sina styrkor så är väl det bra. Med för de flesta är funktionshindret just ett hinder som ställer till det i vardagen. Jag har barn med as, add, dyslexi och selektiv ätstörning. Fantastiska pojkar men usch vad vi kämpar i vardagen. Jag blir därför, som du, sjukt provocerad av de som kallar npf en gåva.

Det är väl bara sådant man säger så att personer med diagnoser inte ska se sin diagnos som något som enbart hindrar dem i livet. 

Att det beskrivs som en gåva eller superkraft har nog att göra med tiden som vi lever i. Det är trendigt att hylla olika och att framstå som inkluderande och förstående. De som faktiskt är sådana personer har nog inget behov av att svänga sig med dessa termer utan det är helt enkelt ett lätt sätt att plocka poäng för alla andra.

Realistiskt sett så har givetvis personer med olika diagnoser mycket svårare att fungera väl i samhället. Däremot kan de vara bättre på vissa specifika moment än människor utan diagnoser vilket är den "superkraft" som man pratar om.

Håller med. Det sägs ju i ngt sorts pedagogiskt syfte, men varken jag eller mitt barn håller med. Det är ett skit som ställer till det och som gör att mitt barn inte klarar av att göra sånt hon egentligen vill.

Hade skolan anpassat sig hade det väl gått lite bättre, men dagens skola kör ju flera av de här barnen rätt in i väggen. De resurser som finns läggs på de barn som stör och förstör (villet också behövs!), men de som blir tysta, försvinner mer och mer och till sist inte orkar gå i skolan alls, de får ingen hjälp förrän möjligen när det redan är mer eller mindre för sent. 

Håller med. Oavsett om det handlar om npf eller inte - man behöver inte älska varenda skit hos sitt barn. Och föräldrar som påstå göra det tycker jag är extremt suspekta.

De jag känner som själva har npf, brukar säga så här:

Npf kan vara en gåva, men är oftare en belastning.

Och de avskyr att det kallas superkraft.

Samtidigt är man den man är. Precis som alla andra, skulle de inte vilja vara utan sina styrkor, däremot skulle gärna vara utan sina svårigheter. Livet skulle bli så mycket enklare för dem.