NPF som "gåva"...

Lyckas inte citera här, men för att svara på autistisk tjejs fråga: jag har aldrig skrivit att han inte kan prata. Det kan han. Hans verbala förmåga är som de flesta andras. Det jag menar med att han inte kan kommunicera är att han ständigt "krockar" med andra människor. Han känner ingen empati för andra, tänker inte på att säga vad han vill och får sedan raseriutbrott för att andra inte kunnat läsa hans tankar. Det är svårt med kompisar eftersom han är egoistisk och även kan bli våldsam. Pedagogerna kämpar men det är nya incidenter nästan varje dag. Inte ens hans far-och morföräldrar orkar med honom längre. Jag tror att han kommer att ha dessa enorma svårigheter hela sitt liv och hur svårt det än är för oss föräldrar är det nog han som lider mest. Jag skulle göra vadsomhelst om det gick att trolla bort detta och han fick vara "normal" och välfungerande. Betyder det att jag inte älskar min son? För mig är det tvärtom. Just för att jag älskar honom så mycket gör det mig så ont att hans diagnos innebär lidande.

Förstår hur du menar. Älskar min dotter oerhört men förbannar hennes diagnos som gör det svårt för henne i livet på flera sätt. Önskar så att hon fick vara som andra barn eller numera tonåringar med vanliga tonårsproblem. Ser inget positivt med diagnosen, för hennes del.

Blir trött på folk som kallar NPF-diagnoser för gåvor och superkrafter. Det är en funktionsvariation. En nedsättning. Inget annat. Det k a n vara rätt handikappande och kräva stöd från habilitering eller specialistpsykiatri samt LSS-insatser. 

Många här inne vill inte se den stora bilden, för att sanningen gör för ont. Man har alltid ett specialintresse, något som man går runt och lägger energi och tankar på, varje dag. Man gör det så många, många gånger så att man behärskar det sen till perfektion. De som bara lägger ALLA tankar på att städa noga hemma, att inte glömma vänners födelsedagar, att inte glömma alla ingredienser i det hemmalagade, att hitta sätt att få andra att städa lika mycket hemma som man själv gör, att införskaffa onödigt fina porslinsmuggar - det är det som man blir bra på till slut på fritiden, och inget annat. Det saknas den där komplexa kreativiteten.

Man blir inte bra på ovanliga aktiveteter eller hobbyer av att ha utvecklat konsten att välja rätt porslinsmugg inför rätt tillfälle. Autister tänker utanför denna vardagliga ramen och verkligen kommer med något NYTT, som de andra som saknar abstrakt tänk INTE KAN komma med. De jordnära missar mycket när de inte drömmer stort och FRITT. Det är omöjligt för dem att dra komplexa paralleller, de behärskar bara det vardagliga till perfektion istället. Detta är många människors sexuella preferens (med all rätt) att en partner är såhär uppfinningsrik, framför jordnära. Alla får tycka som de vill.

Batman - Extrem empati. Intuitiv (gör hjärngympa ang. framtiden istället för dåtiden). Beter sig autistiskt och "sticker ut". Autister tror inombords i många fall (inte alla, beror på personlighet) att de är en slags Batman. 

Lady Gaga, en extremt kreativ artist, mycket älskad och mycket känd. Beter sig autistiskt och sticker ut. Med låten "Bloody Mary" lär hon kvinnor att det är sexigt att vara farlig, eftersom världen är nu förändrad och många står ensamma, och kvinnor måste kunna försvara sig. Det är bra att döda i självförsvar, kvinnor måste förstå detta (ett nytänk, empatiskt, med inriktning på kvinnor (kvinnor mördas på löpande band)). 

Några andra kreativa autister, både verkliga och fiktiva, som ni kanske klarar av nu att beskriva själva? (Vem tror ni hittade på dem fiktiva?)

Det blir bättre när han blir äldre. Som barn så kan personer med Asperger och ADHD vara jobbiga. Men när dom blir äldre så lugnar dom ned sig.

Blev själv diagnostiserad som 16-åring med autismliknande tillstånd eller "atypisk autism" som det heter idag.

Har för egen del aldrig sett detta tillstånd som en gåva då omgivningen inte direkt varit så förstående gentemot de svårigheter som kommit med tillståndet.

Sen har jag också mött många med autism genom åren och de allra flesta av dem har inte utmärkt sig som särskilt begåvade eller speciella på ett positivt sätt de heller. Många som, tvärtom, varit intellektuellt nedsatta och även svårmodiga på det sociala planet. 

De som jag haft lättast för är de som fungerat som en själv, d.v.s., de med lindrigare drag där det knappt märks att de har en diagnos. 

Atypisk autism finns väl inte kvar, precis som Asperger.

Det heter AST nu för tiden. Autismspektrumtillstånd.

Tror nog att det finns kvar. Asperger är inte samma sorts tillstånd som atypisk. Jag hade inte Asperger som tonåring. Om så varit fallet så skulle jag nog fått den diagnosen på papper och nu fick jag inte det.

Jag och min man har olika varianter av NPF,  och ett av våra tre barn har det också.
Jag ser det inte som en gåva eller superkraft.
Jag har ADD och min man har Tourettes. 
Barnet har ADHD och autism. 
Vi fick våra diagnoser som vuxna, och ingen av oss tycker att det är en gåva på något sätt.    Vi har haft mycket svårigheter i  uppväxten.

Det finns säkert en del kända och ansedda personer med autistiska drag. Dock så tror jag att dessa tillhör en minoritet vilka också kan ha haft en lindrig variant som gjort att de fungerat i vardagen utan specialhjälp från samhället.

Jag kan förstå att många unga med autism behöver förebilder att se upp till. Det är också bra att dessa finns. Men samtidigt lite missvisande att se sådana personer som representativa för en hel grupp.