Är otrohet en förutsättning för 20+ förhållanden?

Du är inte den enda som skriver i denna tråd och kommentaren om att vissa propagerar för att normalisera otrohet är ju inte nödvändigtvis riktad mot just dig, eller hur?

Du verkar dela samma förkärlek för ordlekar, halmgubbar och förvrängningar som "vanligare än vi tror" ser jag. Man kan nästan tror att ni är samma person 

Jag skrev att alla kriser inte beror på en otrohet, men det lyckas du förvandla till att otrohet inte är en kris.... väldigt intressant sätt att argumentera måste jag säga.... och nej, jag står för vad jag skriver, men vad du förvanskar det till får du stå för själv.

Ser att du även duckade frågan om hur det kommer sig att du först påstår att otrohet inte förekommer i alla långa relationer för att sen påstå att de som tycker att otrohet inte är en förutsättning för en lång relation "saknar erfarenhet"?

Hur tänkte du där? Om man levt i en lång relation utan otrohet som du själv skriver faktiskt existerar, hur kan man då sakna erfarenhet? Har alla åren man varit i relationen aldrig existerat eller är det bara relationer där det förekommer otrohet som räknas som erfarenhet enligt ditt sätt att räkna?

Ger TS svar på sin fråga är ju precis vad jag gör för frågan handlar ju trotts allt om om otrohet är en FÖRUTSÄTTNING för otrohet. 

Tänker inte gå in i en argumentation som inte TS något svar på sin fråga. Om du har så svårt att förstå vad jag skriver är det inte lönt att jag ens försöker förtydliga för du fabulerar ändå ihop något helt annat.  Du ger inget svar på TS fråga

Sanningen är att vi vet att otrohet förekommer i långa relationer men det är av naturliga skäl omöjligt att veta i hur stor del av dem. Förhoppningsvis är det inte så många av dem. 

Du får fabulera hur mycket du vill och vill du se halmgubbar där de inte existerar så är det upp till dig.  För din information så använder jag bara ett anonymt nic, tycker det räcker för mig. De du tycker dig se påminner om mig är helt enkelt andra människor med livserfarenhet med liknande tankar om livet som jag har.

Men läs vad jag skriver. Självklart kan det inte vara en förutsättning, Det skrev jag i mitt första inlägg.
Jag vet inte hur många nic du skriver under och är inte intresserad heller. 

Förövrigt är jag inte intresserad av att göda dina vanföreställningar heller. Slutdiskuterat

Inte en "förutsättning", eftersom det faktiskt finns långa äktenskap där ingen av parterna har varit otrogen. Men helt säkert har otrohet räddat många äktenskap och familjer också, då alternativet hade varit att pappan eller mamman lämnat familjen i stället, tillsammans med den kvinna/man som han/hon förälskat sig våldsamt i.

För inte så många decennier sedan, kunde det i sådana fall hända att domstolen dömde att den otrogna parten inte ens skulle få ha umgänge med sina barn förrän dessa var vuxna nog att bestämma själva. För att det ansågs att en otrogen person måste ha ett dåligt inflytande på sina barns uppfostran. I verkligheten kunde det förstås vara tvärtom: att den otrogna personen var en "levande" person med förmåga att älska... men så blev barnen kvar ensamma med den andra parten som kanske var neurotisk, hysterisk, paranoid...

Alternativet hade inte varit att låta bli älskarinnan/älskaren, för känslan blir ibland så stark att det inte går... Men efter en tids hemliga träffar så har det värsta av förälskelsen slitits ned - älskaren/älskarinnan har börjat visa sina sämre sidor och kanske blivit krävande - och då finns familjen kvar. Intakt. 

Jag säger inte att ovanstående är "rätt" i biblisk mening, men för alla berörda parter kan det ha varit det mest rätta ändå. I förlängningen. 

Det finns ett jättebra sätt att undvika otrohet när man är i en relation: Sätt dig inte i några konstiga situationer. 

Börja inte skriv med något ex, gammalt ragg eller attraktiv kollega. Börja inte träffa någon på tu man hand. 

 

I mitt +20-åriga förhållande (som nu är över) är jag stensäker på att ingen av oss var otrogna. 

Efter några år träffade jag en man som jag kunde tänka mig att bilda par med. Döm om min förvåning, när han föreslog att vi skulle vara ett par, men ha "separata sexliv, som alla andra par i vår ålder"!

Jag tackade artigt nej. 

Så i hans bekantskapskrets är det tydligen vanligt. Man håller ihop av ekonomiska skäl, blundar och sköter sig själv.

Det funkar säkert hyggligt så länge man vill undvika otrohet.

Ja, men att INLEDA ett förhållande på de premisserna måste väl vara väldigt ovanligt..? VARFÖR, liksom, vill man ligga runt så är det väl smidigare att vara singel - även om man har en tolerant partner. Utan det är snarare så det blir efter ett antal år, när parterna har tröttnat på varandra sexuellt, men ändå gillar varandra som vänner... samt naturligtvis sitter ihop med barn, släkt, hus, ekonomi, i en del fall till och med en familjefirma.

Vet ej. Har aldrig fått det erbjudandet förr!

Min korta tid i dejtingvärlden, lärde mig dock att några män i övre medelåldern egentligen bara vill ha en ersättning för frun de skilt sig från och att sex ligger tämligen långt ner på listan.