Går under av att bära oss båda

Hej
Det är jättetufft att vara anhörig till någon som är deprimerad. Jag råder dig, om du inte redan har det, att söka stöd för egen del.

Du skriver inget om hur länge det har pågått, vilken insikt han har i sin sjukdom eller vilken hjälp han har sökt/fått.
Har han kontakt med vården, medicinerar, samtalsstöd? Jobbar han eller är han sjukskriven?
Är det första depressiva episoden eller har han haft liknande perioder tidigare.
Hur öppen är han med andra anhöriga om sitt mående eller är det "er" hemlighet.

Massa frågor, jag vet...och du besvarar om du orkar såklart.

Jag har vuxit upp med deprimerad pappa och en mamma med borderline.
Jag vet hur ens liv, behov och drömmar kan försvinna i någon annans mående.
Men kom ihåg att du har lika rätt att må bra och ansvaret för hans mående är hans, inte ditt.
Du kan vara stöd till honom men det är han som måste vilja och söka hjälp och sen göra "jobbet"

Ta hand om dig