Vaknar varje morgon med oro

Kan det vara så att oron du har kommer från det undermedvetna? Med tanke på hur den senaste tiden har varit med både skjutningar, över våld, katastrof i skolorna och händelsen med Palestina så blir man orolig.

En del slutar att läsa eller slutar att se på nyheterna för att de mår dåligt. Det blir för mycket på en gång.
Jag är inte förälder men jag skulle oroa mig över barnen då det är barn som rånar andra barn m.m

Bor ni i ett lugnt område eller nära ett stökigt område?

Åh tack fina för svar! Nej, just sånt påverkar inte mig p det sättet. Såklart finns oron och en sorg över det kaos och den misär som finns i samhället, oro ring barnens framtid med tanke på hur världen ser ut etc

Min oro är tyvärr mer självupptagen. En känsla av att jag alltid gör nåt fel. Rent mentalt och intellektuellt kan jag se att jag verkligen gör mitt bästa och gör mycket gott för både min barn och människor i mitt liv. Jag är snäll, omtänksam, hjälpsam, ganska rolig och positiv. Arbetar med människor och känner mig väldigt uppskattad.

Men känslomässigt är jag lite låg ofta. Får negativa känslor, oroar mig, känner stress etc Funderat på om jag har tex ADhd. Har alltid haft svårt att härbärgera känslor.

Bor i ett lugnt villaområde förresten.

Jag har inte barn själv men jag skulle nog också vara så att jag skulle oroa mig för mycket. Med första barnet blir det nog lätt så, och det blir väl ofta lite bortskämt. Är nog bra om man kan försöka tänka att man inte kan styra över allt, och det är positivt att du är så mån om dina barn. Samtidigt så ska du nog tänka på dig själv också, du är inte bara mamma. Du ska också få må bra och känna dig harmonisk.

Ja, jag ger upp mycket tid för min egen del. Nu är barnen större men jag lägger mycket tid på att de ska få stöd och hjälp, bra mat, samtal om livet, ha mysigt, köpa kläder etc Jag bokstavligen älskar att umgås med barnen. Det bästa som finns.

Barnen klarar sig bra, inga större orosmoment förutom de saker som dyker upp i livet. Min oro är mer kopplad till allt och inget. Bara en gnabbande känsla av att vara dålig, gör dåligt och jag får dåligt samvete för minsta otålighet och irritation jag visar. Vill liksom vara urmänniskan som bara är lugn, tålmodig, kreativ, energirik, som bakar, lagar mat från grunden, träffar vänner, bjudningar. Du vet när barn säger; min mamma är min största förebild! Hon är fantastisk.

Så känner jag mig inte!

Jag sa nog aldrig sånt till mamma när jag var barn, det är först på senare år man har insett saker. Och jag har sagt till henne att vi hade jätteroligt som barn, även om allt inte var perfekt. Vi hade inte mest pengar eller bodde i nåt fint område, men vi hade roligt. Tror det är det viktigaste. Och jag vet att hon gjorde så gott hon kunde och var en bra mamma.
Dina barn känner nog så med dig också.

Tack fina du! Vad fint skrivet.

Grejen är den, att mina två yngsta som är 12 år och 14 år säger det faktiskt ofta. Min 14- åring och jag har en väldigt nära relation, hon säger att hon älskar mig och jag är världens bästa ofta. Min yngsta är väldigt kärleksfull och skrev just världens finaste födelsedagskort. Min äldsta är mer restriktiv och är allmänt inte så mycket för att visa känslor. Det är också helt ok såklart och handlar nog inte om mig.

Så min känsla är nog mest min egen som du hör. Jag tänker ändå mest kring det dåliga och när jag inte lever upp till en bra förälder. Har nog väldigt höga krav på mig.

Samma här, också höga krav på mig själv. Både bra och dåligt med det. Vad underbart att dina barn är så med dig, det måste du ta till dig. Du är en bra förälder även om du inte är perfekt. Vem tusan är DET? 

Ja du har rätt. Höga krav ger även en bra inre kompass ibland. Jag är noga i mina relationer allmänt. Att jag inte säger och gör saker jag inte kan stå för. Och gör jag fel tar jag alltid ansvar. Är nog allmänt en ganska schysst person. Jag ställer egentligen inte så höga krav på andra. Har aldrig tjafsat med mina barn om betyg och sånt utan bara försökt vara hjälpsam.

Jag vet att perfekt inte är nödvändigt egentligen men när man känner sig mentalt nedsatt är det lätt att inte ta in det, att perfekt känns som ett rimligt krav. Så dumt! Jag tycker ju att andra är skitbra oftast.

Tack som sagt för dina fina, kloka ord!

Ja, man tycker inte sämre om andra även om de gör misstag ibland. Det kan vara rätt skönt faktiskt, att se att man inte är ensam om att inte vara perfekt haha 

Jag känner så igen mig.
Vaknar även jag med oro varje morgon.
Jobbet, barnen eller något annat.
Jättejobbigt med denna oro!!