Känner mig så annorlunda!

Jag känner igen mig i mycket, förutom att jag inte är översocial. Jag är introvert och behöver mkt egentid. Haft jobb där det var mycket kontakt med folk och jag var helt slut när jag kom hem. Drar mig undan stora tillställningar, konserter och marknader t ex.

Låter som en exakt beskrivning av min unga vuxna dotter. Glad, sprallig, pratsam och "smågalen" i sociala sammanhang. Den roliga som lyfter stämningen! Och sedan hemma "stänger av", behöver vara själv och inte prata. Behöver återhämtning efter att ha varit social. Ogillar spontana besök och svarar helst inte i telefon. Har umgänge men bara en riktigt nära vän, vilket är självvalt.
Här snackar vi off-and-on på hög nivå. Det gäller även i nära relationer som familj.

Du undrar över diagnos. Min dotter har ADHD. Alla uppfattar henne som socialt superbegåvad, hon kan konsten att konversera osv. Men i själva verket tycker hon det är väldigt ansträngande. Det ger en känsla av att folk inte känner hennes rätta jag, att den hon uppvisar bland andra människor inte är den hon egentligen är. Det är som att hon (på ett intensivt sätt) spelar ett socialt spel för att bli accepterad och uppskattad, bli bekräftad. Det behovet finns i sin tur där för att självkänslan är låg. Och låg är nog självkänslan för att livet med ADHD har varit tufft, hon har fått kämpa så mycket hårdare med sådant som är enkelt för andra. Innan hon visste att hon hade ADHD, så tolkade hon det som att hon helt enkelt bara inte va lika bra som andra. 

Vid ADHD är det ofta allt eller inget, på eller av. Men sen tror jag vi är många som upplever behovet att social vila. Hoppas jag kunde ge lite perspektiv och tillföra dig något i dina funderingar.

Måste det vara en diagnos bara för att man är extrovert ibland och introvert ibland? Det låter rätt normalt och vanligt. Var glad att du har förmågan att växla, många har ju inte det. 

Känner igen mig i din beskrivning. 

Det är lite allt eller inget. Då jag känner för det, eller är i den stämningen så är jag glad, skämtsam, social osv. Jag tror att många på mitt arbete skulle beskriva mig som en social och utåtriktad person. Men i övrigt så är jag gärna med mig själv och undviker social kontakt bortsett från närmaste familjen. Undviker personer då jag handlar mat eller är på offentliga platser osv. Har gärna musik i öronen och nickar bara åt bekanta som jag möter. 

Men jag har accepterat att jag är introvert och får energi genom att vara med mig själv, utan sociala intryck. Jag kan vara rummets mittpunkt och vara social, men då måste jag också lyssna på mig själv och se till att jag får den återhämtning jag behöver efteråt. 

Vet inte om det behöver någon närmare diagnos. Jag har iaf bara accepterat att det är så jag är. Jag prioriterar att lyssna på mina behov för att må bra. 

Jag är så tacksam för era svar här och att där finns fler som är som jag. Känner mig verkligen konstig och annorlunda.

På jobbet blir många förvånade, eftersom jag ibland när vi har utekvällar så är jag flippig, pratig, högljudd och glad. Centralfiguren helt enkelt. Sen på jobb så igen så tror de att jag är likadan, men där håller jag mig helst för mig själv i min hörna. Jag vill luncha ensam, ta pauser ensam och kollar i pauserna på internet istället och gör min egen grej. Är verkligen utanför, men av EGEN vilja. Likaså har jag vänner OM JAG VILL OCH NÄR JAG VILL, men orkar bara med en, som mest som känner mig in och utantill. Har jag en pojkvän så blir han min bäste och ende vän, så då har jag inget umgänge alls, för att jag inte behöver det.

Vågar inte öppna dörren om någon kommer oanmäld, svarar inte när min bror eller någon annan ringer för att det tar för mycket energi.

Fick faktiskt diagnosen ADHD och borderline och antisocial personlighet för ett litet tag sedan, men känner mig inte som en ADHD person, eftersom jag trivs i mitt eget sällskap och kan sitta helt själv en hel dag och trivas jättebra i mitt eget sällskap. Blir inte uttråkad heller när jag är ensam. Jag vet ju att om jag vill så kan jag kontakta i princip vem som helst så finns de där inom ett par minuter, så ensamheten infinner aldrig sig.

Helt klart handlar en del om låg självkänsla, att jag måste spela ett spel ibland kanske, att jag innerst inne är introvert. Det tror nog ingen annan att jag är och det trodde inte jag själv heller. När jag beskrivit mig själv som person så har det alltid varit översocial, ärlig, rak, anpassningsbar etc. Men jag är ju egentligen bara rak och ärlig men inte social eller anpassningsbar alls. Lustigt hur man kan tro ett helt liv att man är någon annan.

Det enda jag har naturlig inom mig är att jag behöver kickar då och då och kan göra busiga och oförbjudna saker som ingen annan vågar. Kanske därför folk tycker man är så rolig.

Haha det är verkligen mycket som du beskriver som jag känner igen. 

Känner mig lite konstig jämför med andra, alltid varit så. Kan nog vara rätt fri i mina tankar och även medvetet bryta lite mot sociala regler, för att göra livet lite roligare. Jag söker nog kickar. Men sedan upplever jag samtidigt att det är det som många uppskattar med mig. Var inte länge sedan en person sa att jag är lite konstigt, men på ett bra sätt.

Känns ofta som att jag spelar ett spel. Att jag måste anpassa mig efter omgivningen. Att sådant jag tänker på väldigt ofta är utanför spelreglerna här i livet.

Men egentligen är jag nog rätt duktig på anpassning, skaffat mig hög utbildning, välbetalt jobb, familj och barn osv. 

Har du testat terapi eller något? Tänker att livet i vart fall blir härligare om man kan acceptera den man är. Det är okej att inte vara precis som alla andra.

Kan vara ADHD. Man blir då lätt trött av all input, även om man egentligen gillar att det händer saker runt en. 

Jag tror att många artister är lite så, speciellt de som verkligen inte anpassade sig. Och det är de som man minns.
Prince, David Bowie, Freddie Mercury t ex 

Låter nästan som en klockren beskrivning av mig.
Har många gånger funderat på om jag är bipolär faktiskt. Sen är min adhd självklar. 
För mig finns tyvärr aldrig ett lagom. Jag jobbar borta och i mitt arbete är jag översocial. Så i 4 dagar kan jag åka bort, och är mitten av festen, är överallt, pratar med alla. Och sen kommer jag hem fullständigt tömd och måste stänga in mig i 2-3 dagar och till med att gå till Ica och se människor blir jobbigt. 

Jo har talat med psykiatriker och psykologer på gamla dar. Men de förstår inte mig alls. Sköter ju mitt liv med bra jobb, familj och allt. Den enda skillnaden är att ingen vet 100% var de har mig och att jag ställer till med dramatik i nära relationer och gör ibland förbjudna saker för att få kickar. Men tror att det är charmen med mig. Jag är himmel eller helvete. Får nog acceptera det och leva med det.
Har ni andra fått diagnoser förutom ADD? Kan det vara något annat, som aspergers eller nåt?