Ja, som rubriken. Har ni gått i familjerådgivning/parterapi och har det hjälpt er relation? Varför kände ni att ni behövde hjälp utifrån? Dela gärna med er av era erfarenheter, behöver alla argument för att få med min partner på detta! ????
Har din partner någon som helst ansvarskänsla för er relation så följer hen med.
Vi måste tvätta bort "panikstämpeln" över det här med parterapi/familjerådgivning eller vad man nu vill kalla det.
Vi tränar för att stärka kroppen, vi kan gå på massage eller till en naprapat om vi får känningar i kroppen av att vi sitter snett eller stressar. Men vi kan inte gå och prata med en professionell om hur vi mår i relationen?
Det är inte ett tecken på kris eller att man måste skiljas heller utan man kan gå lite då och då om det är så att man har svårt att verkligen nå varandra eller att för fräscha upp verktyg mm som man fått och som man tappat bort.
Och då menar jag inte att man ska försöka rädda något som är förbi det stadiet men ibland finns det ämnen eller gammalt groll som ÄR svårt att ta upp hemma för att det är känslor inblandat tex. Man vill leva ihop, det finns inga andra konflikter eller så men ja - man vill ha stöd helt enkelt.
Vi har gått i omgångar, jag kan dra upp några:
1. vi skulle separera, det var akut och jag kände instinktivt att DET HÄR måste vi få hjälp med. Ska vi kunna ha en fungerande relation framöver (med barn inblandat) så måste alla kort upp på bordet och vi måste få möjlighet att prata i en helt neutral miljö. Med en person som inte känner oss eller kan komma och tycka si eller så som en vän eller släkting kan. Grym terapeut som lät oss var och en komma till tals. Vi gick 5ggr tror jag.
2. vi hade bott isär ett tag men bestämt oss för att försöka igen. Gick till samma som första gången - och där var det skönt att han hade lite bakgrundshistorik så att han visste vad vi hade haft att hantera innan. Gick bara ett par ggr.
3. ett år senare ungefär, vi hade börjat halka tillbaka i samma hjulspår som innan separationen i #1. Gick via kommunen (har vi alltid gjort) men hamnade hos en helt annan terapeut. Också helt okej men mer praktisk. Behövdes kanske 2-3ggr.
4. många år senare, konflikt oss emellan om familjebildning och fertilitet. Vi gick via kommunen och hamnade hos en helt underbar terapeut som dessutom visade sig ha fokus på just relationer och fertilitetsfrågor (barnlöshet mm). Vi gick de 5ggr som man fick, först tillsammans och sen varsin gång enskilt för att kunna prata mer fritt om saker och ting. Därefter de avslutande gångerna tillsammans. Fick lära oss mer om transaktionsanalys och hur vi pratar till varandra. Det är kunskap som jag fortfarande bär med mig och analyserar så gott som dagligen i mitt arbete. Dessutom löste sig själva kärnfrågan.
Nu har vi inte "behövt" hjälp på många år, tror det är 7-8 år senast vi gick. Men fler borde verkligen nyttja det stödet.
Senast igår lyssnade jag på Sveriges Radio kropp & själ som handlade om skilsmässor men där togs också detta med familjerådgivning upp ett par gånger.
Har din partner någon som helst ansvarskänsla för er relation så följer hen med.
Vi måste tvätta bort "panikstämpeln" över det här med parterapi/familjerådgivning eller vad man nu vill kalla det.
Vi tränar för att stärka kroppen, vi kan gå på massage eller till en naprapat om vi får känningar i kroppen av att vi sitter snett eller stressar. Men vi kan inte gå och prata med en professionell om hur vi mår i relationen?
Det är inte ett tecken på kris eller att man måste skiljas heller utan man kan gå lite då och då om det är så att man har svårt att verkligen nå varandra eller att för fräscha upp verktyg mm som man fått och som man tappat bort.
Och då menar jag inte att man ska försöka rädda något som är förbi det stadiet men ibland finns det ämnen eller gammalt groll som ÄR svårt att ta upp hemma för att det är känslor inblandat tex. Man vill leva ihop, det finns inga andra konflikter eller så men ja - man vill ha stöd helt enkelt.
Vi har gått i omgångar, jag kan dra upp några:
1. vi skulle separera, det var akut och jag kände instinktivt att DET HÄR måste vi få hjälp med. Ska vi kunna ha en fungerande relation framöver (med barn inblandat) så måste alla kort upp på bordet och vi måste få möjlighet att prata i en helt neutral miljö. Med en person som inte känner oss eller kan komma och tycka si eller så som en vän eller släkting kan. Grym terapeut som lät oss var och en komma till tals. Vi gick 5ggr tror jag.
2. vi hade bott isär ett tag men bestämt oss för att försöka igen. Gick till samma som första gången - och där var det skönt att han hade lite bakgrundshistorik så att han visste vad vi hade haft att hantera innan. Gick bara ett par ggr.
3. ett år senare ungefär, vi hade börjat halka tillbaka i samma hjulspår som innan separationen i #1. Gick via kommunen (har vi alltid gjort) men hamnade hos en helt annan terapeut. Också helt okej men mer praktisk. Behövdes kanske 2-3ggr.
4. många år senare, konflikt oss emellan om familjebildning och fertilitet. Vi gick via kommunen och hamnade hos en helt underbar terapeut som dessutom visade sig ha fokus på just relationer och fertilitetsfrågor (barnlöshet mm). Vi gick de 5ggr som man fick, först tillsammans och sen varsin gång enskilt för att kunna prata mer fritt om saker och ting. Därefter de avslutande gångerna tillsammans. Fick lära oss mer om transaktionsanalys och hur vi pratar till varandra. Det är kunskap som jag fortfarande bär med mig och analyserar så gott som dagligen i mitt arbete. Dessutom löste sig själva kärnfrågan.
Nu har vi inte "behövt" hjälp på många år, tror det är 7-8 år senast vi gick. Men fler borde verkligen nyttja det stödet.
Senast igår lyssnade jag på Sveriges Radio kropp & själ som handlade om skilsmässor men där togs också detta med familjerådgivning upp ett par gånger.
Har din partner någon som helst ansvarskänsla för er relation så följer hen med.
Vi måste tvätta bort "panikstämpeln" över det här med parterapi/familjerådgivning eller vad man nu vill kalla det.
Vi tränar för att stärka kroppen, vi kan gå på massage eller till en naprapat om vi får känningar i kroppen av att vi sitter snett eller stressar. Men vi kan inte gå och prata med en professionell om hur vi mår i relationen?
Det är inte ett tecken på kris eller att man måste skiljas heller utan man kan gå lite då och då om det är så att man har svårt att verkligen nå varandra eller att för fräscha upp verktyg mm som man fått och som man tappat bort.
Och då menar jag inte att man ska försöka rädda något som är förbi det stadiet men ibland finns det ämnen eller gammalt groll som ÄR svårt att ta upp hemma för att det är känslor inblandat tex. Man vill leva ihop, det finns inga andra konflikter eller så men ja - man vill ha stöd helt enkelt.
Vi har gått i omgångar, jag kan dra upp några:
1. vi skulle separera, det var akut och jag kände instinktivt att DET HÄR måste vi få hjälp med. Ska vi kunna ha en fungerande relation framöver (med barn inblandat) så måste alla kort upp på bordet och vi måste få möjlighet att prata i en helt neutral miljö. Med en person som inte känner oss eller kan komma och tycka si eller så som en vän eller släkting kan. Grym terapeut som lät oss var och en komma till tals. Vi gick 5ggr tror jag.
2. vi hade bott isär ett tag men bestämt oss för att försöka igen. Gick till samma som första gången - och där var det skönt att han hade lite bakgrundshistorik så att han visste vad vi hade haft att hantera innan. Gick bara ett par ggr.
3. ett år senare ungefär, vi hade börjat halka tillbaka i samma hjulspår som innan separationen i #1. Gick via kommunen (har vi alltid gjort) men hamnade hos en helt annan terapeut. Också helt okej men mer praktisk. Behövdes kanske 2-3ggr.
4. många år senare, konflikt oss emellan om familjebildning och fertilitet. Vi gick via kommunen och hamnade hos en helt underbar terapeut som dessutom visade sig ha fokus på just relationer och fertilitetsfrågor (barnlöshet mm). Vi gick de 5ggr som man fick, först tillsammans och sen varsin gång enskilt för att kunna prata mer fritt om saker och ting. Därefter de avslutande gångerna tillsammans. Fick lära oss mer om transaktionsanalys och hur vi pratar till varandra. Det är kunskap som jag fortfarande bär med mig och analyserar så gott som dagligen i mitt arbete. Dessutom löste sig själva kärnfrågan.
Nu har vi inte "behövt" hjälp på många år, tror det är 7-8 år senast vi gick. Men fler borde verkligen nyttja det stödet.
Senast igår lyssnade jag på Sveriges Radio kropp & själ som handlade om skilsmässor men där togs också detta med familjerådgivning upp ett par gånger.