Terapi för mansbebis?

Till anonym (N) (vet inte hur jag ?taggar? och svarar rätt person i telefonen??) så har jag provat det i all ilska men då pratade han inte med mig på flera veckor. 

ibland kan han öppna upp sig och prata lite om sitt mående och jag försöker förstå men han kan ha rätt ?konstig? syn på saker han hänger upp sig kring så får oftast bara nicka och le och det går ej prata med honom när han har sina perioder. 

Han kan också hota med att sticka, vilket jag somsagt inte vill då jag vill att barnen får växa upp i sin kärnfamilj i detta huset? Åtminstone i detta huset och det har jag svårt att klara själv. visst kan man träffa någon enkelt snabbt men kan ju inte ?hoppas? på det och att det sen inte blir så. 

Svårt att läsa allt och jonglera barn men här kommer lite svar?
Absolut har han alltid varit egen och jag (och många andra) har nog alltid tänkt att tex ADD ligger bakom för att han haft svårt att planera, höra av sig, ta instruktioner? Alltså han är ju inte korkad på något sätt utan GRYM kring allt som har med telnik att göra och så.

och han var SUPERBRA fram tills vårt andra barn föddes. Med första barnet så tog han ändå en del städning och så trots att jag var ?hemma?. Sen köpte vi hus och det blev fler måsten. Och så ville han skaffa barn tätt för att han inte haft syskon och alltid saknat det, så han ville ge barnen det ?Bandet?. Men typ direkt jag blev gravid med andra så bara stängde han av. Dom blev tom förbannade på honom på förlossningen för att han sa något otrevligt när jag fick en värk när vi spelade kort och han tyckte jag skulle lägga nångång? knappt haft något intresse av barnen eller huset sen dess. 

ja jag vet att många är pro skilsmässa, det har jag med varit men när det väl kommer in nya i bilden osv? nej alla i min familj är överens om att vårt liv hade varit bättre i den toxic relationen våra föräldrar hade än kaoset som är nu. Och många kompisar osv jag har håller med om det. Men ja självklart finns det gränser och barnen kommer såklart först. 

ang att skaffa någon ny för att behålla huset så har jag alltså råd att ha huset själv i några år, men knappast när tex köket ska renoveras att jag har råd att spara undan så mycket själv med 2 barn? så skulle såklart ALDRIG slänga in någon ny i barnens liv direkt bara för att behålla huset, utan menade mer att jag inte kan chansa på att det blir så och att jag kn renovera färdigt. Och vågar inte stå SJÄLV med ett hus med renoveringsbehov som man i dessa tider kanske går back på? 

Jag har kanske varit lite otydlig. han är endast otrevlig och oresonlig i perioder. han är inte alltid sån. Men han är alltid passiv och gör sällan något. Och eftersom han sällan har barnen så har dom inte så mycket relation. Men överlag är han inte otrevlig mot dom.

och han och jag kan absolut ha trevligt ihop förutom i hans dåliga perioder.. 
när han är resonlig kan vi prata mycket om hans mående och vi har pratat om allt från depression till diagnos, men då han inte vill söka hjälp så kommer man ju inte längre än till spekulation. 

han säger att det händer för lite. Att dagarna bara går och man gör inget. Han vill ju gärna ut och festa och så o gör ibland, men dom flesta av hans/våra kompisar har ju också barn och inte så mycket intresse av nattklubbar längre. 

när jag fixat midsommar och sånt med våra kompisar (som nu också har barn) så vill han inte vara med för att ?dom är trista och bara snackar om barn? och detta året åkte han tex till en stad med en kompis istället för att fira med oss? 
han blir också alltid arg om jag tar upp hur mycket han spelar både på dator och telefon så jag tror absolut han har ett spelberoende men det går inte alls diskutera?

mycket av problemet bottnar i att han inte förstår hur jag sliter hela dagarna och hur lite han egentligen bidrar med, tar han disken EN gång på helgen så kan han liksom sedan prata om det som att det är han som gör ALL städning hemma. 

meanwhile så har vi nu bott o huset i över 2 år och han vet inte hur man startar vår tvättmaskin och nyligen frågade han vart vi har städprodukter (är liksom ett platsbyggt/inbyggt skåp som inte är astydligt). Var likadant sist jag var hos frisören och han skulle ut med barnen, då visst han inte ens vart deras kläder fanns och kunde inte gå ut. han har alltså aldrig lagt fram/klätt på barnen insåg jag då? visst att även dom skåpen är inbyggda, men inte osynliga? 

Jag älskar verkligen vårt hus och har såna visioner för det. Har dessutom renoverat det mesta själv och således har sonen fått vara med på sina villkor att skrapa gamla tidningar från väggarna, tapetsera, måla, spackla och slipa? så det hade verkligen tagit emot att sälja alla dessa minnen. Men visst livet blir aldrig som man tror eller vill. 

Jag tycker heller inte lägenhet funkar med barn. Speciellt inte barn som är vana vid att få väsnas. Så ush nej bara tanken ger mig ångest och tror inte sonen varit nöjd med det, han pratar mycket om vårt hus och tomt.. och dom månaderna vi bodde i lägenhet med honom gjorde mig SÅ stressad varje gång han skrek eller vaknade på nätterna?.
behöver jag göra mig av med huset och det blir sån omställning för barnen så hade jag nog faktiskt gett upp om sambon med i ren besvikelse tyvärr? eller hade jag vikt mig där med för barnens skull när det väl gäller, men känns som en sista utväg. 

Vart hittar man utredning för add där det inte är världens väntetid då? 

familjerådgivning tycker han är samma som att soc tar barnen typ? 

Lyckades vända hans humör och var på honom igen nu kring att söka hjälp och han var ganska resonlig, men när det sen väl ska göras så tycker han att jag är tjatig för att han aldrig ringer typ till vårdcentralen.

Jag har haft hus tidigare, vilket inte han hade haft. Så innan vi hade barn tjatade han om hus och jag sa nej eftersom jag trodde att det skulle bli just såhär då han inte gillar att ta tag i saker. Sen tyckte jag att det var jobbigt med barn i lägenhet så då köpte vi hus ändå. Och det är jag glad för, men precis som jag förutspådde var det för mycket för honom. Så mja, det är min dröm nu men inte något han inte ville från början. 

Hans far har i princip aldrig funnits i hans liv, men är likadan som honom och lite till. Därav att hans mor inte stod ut och skaffade en ny. Hon är väl medveten om att sambon var problematisk i tonåren och är således bara glad över att det ändå gått så bra för honom karriärmässigt osv. jag har bra kontakt med hans mamma, men hon är själv väldigt utbränd och har mycket psykiska problem. Dessutom skaffade hon sig en 20 år äldre dörrmatta som gör ALLT åt henne, så hon vet väl knappt ens hur det är att sköta ett hushåll längre. Dock extremt tacksam över hennes underbara dörrmatta för det är honom jag också ringer när något händer med huset som jag inte lyckas lösa, och vi har väldigt bra relation. 

men nej ingen har nog sett det som att sambon är deprimerad, utan bara egen och som hans mamma säger egoistisk. Vilket jag tycker är lite trångsynt. han har dessutom en väldigt konstig hat-relation till sin mamma så minsta lilla hon sagt eller påpekat om att han inte gör något hemma (för det har hon sett och sagt många gånger) så går han i taket och säger upp kontakten med henne ett tag. 

perioderna varierar men oftast är det bra i ett par månader och sen händer något och det är katastrof i en vecka eller två. 

han kan ha konstig syn på andras beteende och tjura ihop. Saker som en annan bara accepterar. Alltså tex på jobbet så hade en kollega (som är lägre i ?rang?) otrevligt sagt åt honom att ge henne en grej som han hade. Han har då saken i fickan men säger att han inte vet vart den är eftersom hon inte frågade fint. Han kom sen hem och var arg i minst en vecka över hennes beteende och har fortsatt säga att han inte har saken, för att jävlas. En annan hade ju kanske påpekat att man kan be snällare och bara lämnat över den. Inte tjurat så länge över det, skrikit på barnen pga det osv. 

likadant så ville han trotsa en fobi han har och nyligen blev påmind om för att det störde honom att ha den (inget man utsätts för dagligen eller någonsin ens behöver stöta på  så verkligen INTE ett problem. Men då höll han på i över en månad med att bara vara arg, sitta med VR-glasögon och tyckte att vi störde, åkte till platsen och ?rekade? flera gånger där han skulle utföra grejen osv. Så han kan hänga upp sig något OTROLIGT på helt absurda grejer. 

Förstår ju också att det inte handlar om BARA ?mansbebis? men han är ju ÄVEN en mansbebis som inte gör något hemma, inte har barnen, alltid tar sig rätten att åka iväg/göra planer utan att fråga mig för att det är så självklart att jag har barnen själv. Eller bara tex som att man plötsligt hör dörren slå igen. Då kan han ha bestämt sig för att åka och handla (inte storhandla då alltså, utan typ energidryck och flingor till sig). Då kan det ju vara så att vi har slut på typ mjölk så att han hade kunnat fråga om vi behöver något annat. Men nix han bara åker utan att ens säga hejdå, vilket gör barnen ledsna när jag inte ens kan svara på vart han är eller när han kommer tillbaka. Och sen kan jag få lasta in barnen i bilen och få åka och handla det som behövs. 

likaså har vi båda stort intresse för att träna och han är jätteduktig och tränar när barnen gått och lagt sig. Men när jag då frågat om vi kan lösa så att jag kan få åka och träna (blir bara sporadisk hemmaträning med barnen nu liksom) så säger han att han minsann tränar dåliga tider för att jag inte ska gnälla om att han inte umgås med barnen så det kan jag också göra. Men grejen är ju att jag ?passar? barnen (dvs är på den våningen där dom sover då äldsta är mörkrädd och får panik om man inte är där direkt han vaknar och yngsta är en klätterapa som tar sig ur ALLT om hon vaknar) så jag har ju ändå barnen eller är låst, vilket han inte kan tänka sig göra medans jag tränar för ?dom somnar inte om ifall jag inte är där?? Men då är jag bara gnällig och ser problem i allt enligt honom. 

Nja, hade jag fått bestämma hade jag helst haft 4 barn. Vilket var planen. Han sa att det var viktigt för honom att barnen hade många syskon att luta sig mot. Men nu säger han absolut stopp till fler. Och ja det gör ju jag med under dessa omständigheter. Alltid drömt om att få ha fosterbarn med men det vill inte han och är ju inte läge nu direkt. 

jag hade nog kunnat fortsätta ta det större ansvaret bara hans beteende gentemot barnen i hans dåliga perioder upphör. 

Jag gillar inte att lämna barnen med honom, för han har inte riktigt koll eller vet vad dom klarar eller ej så 2 gånger har  jag kommit hem till barn som ramlat och har bula/är svullen. Visst det har absolut hänt att dom hoppat i soffan trots 100 tillsägelser och missbedömer och ramlar, men lite mer koll har man ju ändå?. Dessutom panikskriker barnen konstant. Tog med sonen för egentid på ett evenemang i somras och fick åka hem halvvägs igenom för då orkade han inte med yngstas skrik mer. Kom hem och han satt med hörlurar på i soffan. Bar inte på henne eller ens försökte. Enligt honom hade han försökt allt och gett upp, men så gör ju inte en annan. Om en bebis är sjuk eller något så fortsätter man ju såklart ge tröst även om dom fortfarande är ledsna, men det får jag inte honom att förstå? 
samma sak en gång när yngsta bara var några veckor gammal och jag åkte på magsjuka med feber och mådde jättedåligt och bad honom komma hem från jobbet och hjälpa mig. Då satte han på ett filmmaraton och gnällde över att barnen störde, så jag fick ha dom, laga mat osv själv ändå. Han tycker att det är samma sak som att jag kan sitta i soffan ibland. Det han inte ser är ju att jag samtidigt letar upp det barnen frågar efter, bygger banor, hämtar dricka/snacks, startar saker dom är intresserade av eller hjälper med appar osvosv. han är så inne i tvn/telefonen att han inte märker det och om jag sedan ber om hjälp med läggningen för att jag är trött säger han ?vadå du har ju också bara suttit ner nu?? 

hans verklighetsförankring är liksom lite skev..