Anonym (Lisa) skrev 2024-01-08 18:27:00 följande:
Jag förstår verkligen att det kan kännas jobbigt efter så lång tid... Men
Fortsätt bara ta ett steg i taget framåt..och om du känner att det bara är små framsteg du orkar med just nu..Jättebra!
Du går ff framåt..Eller hur..Framåt och inte bakåt är väl alltid bra hur små steg det än är sas..
Det kommer ju kännas bättre och bättre..kanske så smygande att du knappt märker det förräns du mår bra..och framme vid "målsnöret"
men om du jämför med nu och efter det precis hade hänt..så verkar du ju må mycket bättre nu i varje fall..
Du kommer klara det här galant TS..Du behöver kanske bara tro på dig själv lite mer.

Tack jag behövde verkligen läsa detta just nu..
Satt i bilen nästan 30 min nyss efter jag varit i tränat, ensam.
Har min dagbok på mobilen skrev i den..
Att jag är en mkt svag person som alltid stoppar huvudet i sanden, går med på det mest för att inte orsaka tjafs eller bråk. Det är ju galet.
Alltid satt alla andra före mig själv. Vill att alla ska må bra.
Vet att jag måste bli starkare och våga stå på egna ben.
Utåt sett ser alla mig som så stabil lugn stark bla på. Jobbet.
Men jag visar aldrig mina innersta känslor för ngn. Bara sambon som fått ta alla mina utbrott och gråtatracker. Gråter av minsta lilla alltid varit så. Och han är tvärt om, blir tyst o bara låter allt vara o glömmer snabbt.
Kanske är vi egentligen inte kompitabla?
Men hur har vi då kunnat hålla ihop i 25 år utan att bryta en enda gång? Utan att vara otrogna en enda gång (innan detta)?
Har vi bara stått ut eller har vi utvecklat ngn form av band som hållit starkt, ända fram till nu?
Vi känner ju varann utan o innsn, gjort allt tillsammans, velat göra allt tillsammans.
Har vi varit ifrån varandra ngn kväll så har båda tyckt det är skit trist.
Där är kanske felet? Vi har bara haft varandra o det har nog i längden slitit på oss mer och mer smygande tills nu.. Då bandet sprack.
Han lever ut nu, han gör saker vi inte gjort på länge. Sånt ha. Alltid sagt är tråkigt tex gå på stan o shoppa eller prova ny mat etc.
Han har bytt ut hela sin garderob på ett par månader, köper parfym...
Gått ner i vikt men det började han med redan innan henne iof.. Men är smalare än på länge.
Trimmar skägget noga...
Nej jag känner knappt igen honom, samtidigt som jag ju märker att han verkar må bra av allt detta. Och alla är väl värda att må bra?
Tyvärr gjorde han det på helt fel sätt.
Han kunde ha gjort alla dessa förändringar för sig själv, med mig..
Tar jag upp det att varför har du aldrig sagt att du vill tex gå på bio?
Då svarar han alltid : du har ju inte heller sagt ngt??
Nej kanske inte.. Ingen av oss har nog ansträngt oss på många år..
Kanske var detta ganska väntat ändå? Kanske hade vi gått isär ändå?
Sorgligt och så synd att vi inte gjorde ngt tidigare...