• Anonym (41)

    Nog med barn?

    Hur visste ni att ni var klara med barn? Har två, och nu när många vänner pratar om en trea blir jag typ ..avundsjuk?

    Jag är egentligen nöjd, och krasst sett tror jag orken inte skulle räcka, yngsta är också bara 3 månader. (vänta är dock inget alternativ, jag är 41).

    Men ändå känner jag lite avund. Undrar lite om det är att jag ju vet att det är sista chansen jag har åldersmässigt. Jag känner annars att jag inte ser vad ett tredje barn skulle ge, och jag är jätteglad att ha lyxen och förmånen att ha fått två så sent i livet.

    Men hur visste ni??

  • Svar på tråden Nog med barn?
  • LFF

    Fick två på en gång när jag var 37. Hade visserligen en underbar graviditet men en överjävlig förlossning (igångsättning, akutsnitt, IVA i 24 timmar). 

    Det tog oss 5 år och två missfall att ens få tvillingarna så att försöka en gång till fanns inte på min karta. Ville aldrig mer riskera att få förhoppningar som sedan gick åt helvete. 

    Plus att jag inte är en bebismamma. Bebistiden, fram tills de var typ 2, var bara något som skulle genomlidas. 

  • fjanten

    Nu har jag fler än dig, men det var egentligen först när sista föddes som jag verkligen kände NU, NU är jag FÄRDIG! Jag tänker "hela tiden" att jag gör dessa saker för sista gången med just honom (så tänkte och kände jag inte med hans storasyskon). Om vi t.ex. går till lekparken så sätter jag honom i bebisgungan, då har jag en snabb tanke att "detta är sista barnet av mina som kommer gunga i bebisgungan" och jag känner mig (vemodigt) nöjd med den tanken. När hans yngsta storasyskon blev torr under förra vintern, då tänkte jag "Nu är det bara ett barn kvar att potträna", så har jag inte tänkt förr. Det känns som i mig och i mina tankar att jag gör hela bebis-småbarnsgrejen för sista gången nu.

    Även om det kan göra mig en smula ledsen, så är det absolut överhängande POSITIVA tankar kring det hela. Med alla mina andra hade jag nog dessutom saknat att vara gravid nu, men det gör jag inte denna gång. Känns skönt att veta att jag inte kommer vara gravid igen. Föda igen. Det är förbi!

    ...nu ska man aldrig säga aldrig. Vi är förhållandevis unga (29 och 30), men efter andra barnet så har efterföljande barn kommit till via IVF (och vi har kvar både embryon och ägg i frysen), men ingen av oss har någon önskan om fler barn.

  • Anonym (41)
    LFF skrev 2023-11-09 09:35:12 följande:

    Fick två på en gång när jag var 37. Hade visserligen en underbar graviditet men en överjävlig förlossning (igångsättning, akutsnitt, IVA i 24 timmar). 

    Det tog oss 5 år och två missfall att ens få tvillingarna så att försöka en gång till fanns inte på min karta. Ville aldrig mer riskera att få förhoppningar som sedan gick åt helvete. 

    Plus att jag inte är en bebismamma. Bebistiden, fram tills de var typ 2, var bara något som skulle genomlidas. 



    LFF skrev 2023-11-09 09:35:12 följande:

    Fick två på en gång när jag var 37. Hade visserligen en underbar graviditet men en överjävlig förlossning (igångsättning, akutsnitt, IVA i 24 timmar). 

    Det tog oss 5 år och två missfall att ens få tvillingarna så att försöka en gång till fanns inte på min karta. Ville aldrig mer riskera att få förhoppningar som sedan gick åt helvete. 

    Plus att jag inte är en bebismamma. Bebistiden, fram tills de var typ 2, var bara något som skulle genomlidas. 


    Skönt att höra nån annan som inte gillar bebistiden. Det är en sån sak som får mig att vafa nöjd, att jag inte älskar den tiden. Jag är för orolig av mig för att slappna av när jag ansvarar för nån som inte kan prata alls.
  • Anonym (41)
    fjanten skrev 2023-11-09 09:45:50 följande:

    Nu har jag fler än dig, men det var egentligen först när sista föddes som jag verkligen kände NU, NU är jag FÄRDIG! Jag tänker "hela tiden" att jag gör dessa saker för sista gången med just honom (så tänkte och kände jag inte med hans storasyskon). Om vi t.ex. går till lekparken så sätter jag honom i bebisgungan, då har jag en snabb tanke att "detta är sista barnet av mina som kommer gunga i bebisgungan" och jag känner mig (vemodigt) nöjd med den tanken. När hans yngsta storasyskon blev torr under förra vintern, då tänkte jag "Nu är det bara ett barn kvar att potträna", så har jag inte tänkt förr. Det känns som i mig och i mina tankar att jag gör hela bebis-småbarnsgrejen för sista gången nu.

    Även om det kan göra mig en smula ledsen, så är det absolut överhängande POSITIVA tankar kring det hela. Med alla mina andra hade jag nog dessutom saknat att vara gravid nu, men det gör jag inte denna gång. Känns skönt att veta att jag inte kommer vara gravid igen. Föda igen. Det är förbi!

    ...nu ska man aldrig säga aldrig. Vi är förhållandevis unga (29 och 30), men efter andra barnet så har efterföljande barn kommit till via IVF (och vi har kvar både embryon och ägg i frysen), men ingen av oss har någon önskan om fler barn.


    Alltså jag kände ju så när tvåan föddes - sån lättnad att inte behöva gå igenlm det fler gånger. Pga två missfall är jag orolig under mina graviditeter att det ska gå dåligt igen och sen är jag mer en småbarnsmamma än en bebismamma.

    Men jag kände en sån lättnad och glädje att vi fått två barn, att den stressen var över. Så jag känner ju så med. Att vi nådde fram till mål. Ändå känner jag det där draget av att vara avis på de som kan planera för fler, ha den möjligheten.

    Lite funderar jag på om det är för att jag var så stressad och ångestfylld att aldrig få bli mamma själv och avis på de som fick - att det liksom alltid sitter kvar när jag hör om nån som plussat nu.
  • Anonym (Tvillingmorsan)

    Fick också två på en gång när jag var 36. Inga missfall innan samt en relativt lätt graviditet. De föddes med ks, men trots att de kom några veckor för tidigt blev det inte så dramatiskt.

    Men en trea fanns ändå aldrig på kartan. Två är fullt tillräckligt! Möjligen hade vi kunnat tänka oss en sladdis om vi hade varit yngre. Men jag tvivlar på det.


    Nu var en sladdis ändå inget alternativ för oss pga ålder. Lika bra det. Jag kan sakna bebistiden när jag gullar med andras bebisar, men inte så mycket att jag ångrar att vi inte försökte få en trea.

  • Anonym (Tvillingmorsan)

    Däremot är jag ganska säker på att vi hade försökt få ett barn till om vi bara hade fått ett barn. Då hade vi nog försökt få dem ganska tätt, kanske börjat försöka när den första var ett år och jag 37.

    Med tvillingarna blev jag gravid efter några månader, så det var aldrig en lång eller jobbig process för oss. Men sånt kan ändra sig fort.

  • Agda90

    Jag har två underbara barn. Det jag saknar är att gosa med en liten bebis, och den känslan har min man med. Men jag vill inte gå genom en graviditet till, en förlossning till, sömnlösa nätter i det oändliga, spyor, vabb osv osv osv. Jag är FÄRDIG med den biten. 

    Så jag väntar till den dagen jag kanske blir farmor/mormor istället. Under tiden lånar jag mina kollegors småttingar

  • LFF
    Anonym (41) skrev 2023-11-09 10:11:11 följande:

    LFF skrev 2023-11-09 09:35:12 följande:

    Fick två på en gång när jag var 37. Hade visserligen en underbar graviditet men en överjävlig förlossning (igångsättning, akutsnitt, IVA i 24 timmar). 

    Det tog oss 5 år och två missfall att ens få tvillingarna så att försöka en gång till fanns inte på min karta. Ville aldrig mer riskera att få förhoppningar som sedan gick åt helvete. 

    Plus att jag inte är en bebismamma. Bebistiden, fram tills de var typ 2, var bara något som skulle genomlidas. 


    Skönt att höra nån annan som inte gillar bebistiden. Det är en sån sak som får mig att vafa nöjd, att jag inte älskar den tiden. Jag är för orolig av mig för att slappna av när jag ansvarar för nån som inte kan prata alls.
    För egen del så handlar det mer om att jag tycker att bebisar är dötrista De GÖR liksom inget och man kan inte kommunicera med dem heller på så vis att man har diskussioner etc. 

    Vill jag ha gos och någon som är beroende av mig så skaffar jag hellre hund igen Cool
  • Anonym (Svårt)

    Det där är svårt. Jag har två vuxna barn, och möjligheten att få fler är förbi sedan minst 10-12 år. Jag ville egentligen från början ha tre, och jag kan fortfarande tänka att jag kanske borde ha skaffat trean. Särskilt när man träffar andra trebarnsfamiljer, då känns det som att man är lite sämre och har det lite sämre... Jag hade gärna haft en större familj NU, när trean i så fall skulle ha varit 17 eller 18 år gammal. 

    ...men bebis-och småbarnsperioden var så oändligt jobbig. Min äldste är en pojke, som under många år var mer vild än tam (numera får jag dock höra att han är "en så trevlig ung man"! Glad ) Han saknade självbevarelsedrift helt, kunde bara hoppa av spårvagnen och springa iväg, jag fick ringa polisen ett par gånger och de fick leta rätt på honom åt mig... Skäms I simhallen hoppade han bara i på det djupa fast han inte kunde simma säkert än, och sådana saker.

    Allra värst var dock sömnbristen under perioden innan lillan började sova hela nätter. Då fick jag typ aldrig sova: jag var uppe med lillan om nätterna, och på dagarna hade jag både henne och en vildbasare som inte kunde lämnas ensam en minut, så jag kunde inte sova när bebisen sov som jag kunde när vildbasaren var baby. Min dåvarande man vägrade också att förstå detta, han tyckte att jag hade det bra som fick "gå hemma" när han måste ARBETA... Sedan vet jag inte om han hade kunnat göra så mycket för att hjälpa till ändå, då han hade ett ansträngande och krävande arbete under denna period, och han kunde ju inte bara sluta jobbet heller för att vara hemma och passa sonen, medan jag sov medan lillan sov mellan amningarna...

    När lillan började sova hela nätter blev det bättre, för då fick jag åtminstone sova, men den ständiga oron när vi var ute och sonen sprang iväg, samtidigt som jag inte kunde springa lika fort med barnvagen, tog också på mig. Jag drog mig för att gå ut med barnen, men då blev ju sonen oroligare... Jag måste ständigt vakta så att han inte skulle leka för våldsamt med bebissyster.

    Att slänga in ännu en bebis i detta hade helt enkelt inte varit ansvarsfullt. Jag skulle inte ha orkat. Det skulle till och med ha kunnat hända någon olycka, när jag hade somnat ifrån alla ungarna... Jag VET att det är så, jag minns fortfarande hur jobbigt det var, men ÄNDÅ kommer den där tanken ibland att andra klarar ju tre barn, och det borde jag också ha gjort bara jag hade bitit ihop... Och då kunde jag ha haft en lite större familj nu. Två barn är rätt "avhugget".

  • Anonym (41)
    LFF skrev 2023-11-09 11:51:08 följande:
    För egen del så handlar det mer om att jag tycker att bebisar är dötrista De GÖR liksom inget och man kan inte kommunicera med dem heller på så vis att man har diskussioner etc. 

    Vill jag ha gos och någon som är beroende av mig så skaffar jag hellre hund igen  // Cool
    Haha! Men jag kan hålla med, och det har blivit roligare när det äldre barnet blir mer och mer kommunikativt och leker mer på eget initiativ, startar lekar jag kan delta i, vill läsa. sånt.Trotsigare men roligare.
Svar på tråden Nog med barn?