Missed abortion upptäckt i v 13

Min första graviditet slutade som ett upptäckt MA i vecka 11. 

Tyvärr så innebar detta är lång period av komplikationer så vi kunde inte försöka igen förrän efter nästan ett halvår men när vi väl försökte igen så gick det på andra försöket. Nu, 5 år senare, sitter jag här med två barn. 

Men för egen del innebar mitt MA att den där magin, som jag kände när jag blev gravid första gången, skuggades lite av oro. Att något skulle hända. Men samtidigt så försökte jag tänka att det är större chans att en graviditet går bra än tvärtom. 

Beklagar verkligen!.

Jag fick MA i v 16, så oerhört sorgligt. Mådde uselt men själva framfödandet gick bra, och sen blev jag gravid 2-3 mån senare. Den graviditeten gav mig min lille son. 

Tror och hoppas att du också får din lilla till slut.

Beklagar innerligt! Går igenom samma sak just nu, upptäcktes igår ❤️

Jag hade samma. I v.13 och de sa att fostret dött i v.9. Jag fick blödningar i v.13 och åkte in till akuten. Där kunde de bara konstatera att det var dött, gav mig igångsättningsdropp. Jag fick stanna över natten och på morgonen när jag skulle på toa så åkte allt ut i toaletten. Fick göra en skrapning efter också, för säkerhets skull. 

Det var väldigt trist eftersom vi hade kämpat ett tag för att få barn. Jag kände mig som att min kropp lurade mig. Om inte kroppen själv ens känner att något är fel, vad ska jag då lita på, liksom. 
Det tog ca 1,5 år till innan jag blev gravid igen. Idag har jag två barn så allt gick bra men det är klart att det är en chock när det händer, och speciellt som det var vår första graviditet. 

Jag hanterade det inte på något speciellt sätt. Var ledsen ett tag men fick tänka att det troligen var något så stort fel på fostret så att det inte hade kunnat överleva vad man än hade gjort. 

Tack alla ni som svarat.

Jag har sjukskrivit mig några dagar nu, dels har jag ont efteråt och sen känner jag mig svajig i humöret. är ledsen och har fortfarande inte fattat riktigt?

@hannis1983 vad tråkigt att höra :( upptäcktes det på kub?

Nej jag började blöda så vi åkte in, och då såg de inga hjärtslag. Det hade avstannat i vecka 9 ska på andra bedömning i eftermiddag och förmodligen få tabletter så det kommer ut. 

Hur mår du?.❤️

Men åh :( hoppas det går bra för dig.

Har fått såna hemska eftervärkar idag, efter den medicinska behandlingen, går dubbelvikt. Endast lite rester kvar som kollades igår.

Det är en enorm sorg och tomhet som börjar komma ifatt nu, så konstigt att ha eftervärkar men inget barn. Det var inte så här det skulle bli :(

Jag hoppas komma ur det här starkare och vågar försöka igen. Hur är dina känslor och tankar?

Beror det på medicinen? Jag har haft ett ma förut och då hade jag inte alls ont efter att allt kom ut, nu vet jag ju inte då det inte hänt så mycket ännu. 
Jag hade det på känn så sörjde nog mest dagarna före det verkligen blev bekräftat nu vill jag mest ha ett slut på det. 

Efter förra gången så blev jag gravid utan att ha fått mens och där blev det en son. Nu vet jag ju inte, dels är jag äldre men det ska inte vara ett hinder enligt läkaren igår så vi kommer nog försöka igen och se vad som sker. 

Att jag fick så fruktansvärda smärtor idag fick jag svaret på nu, då de kom ut ytterligare en klump flera dagar senare? aldrig varit med om det här, varken abort eller missfall och upplever det väldigt jobbigt.

hur långt gången var du i ditt förra ma? Kom allt ut på en gång?

Jag är inte heller purung längre, men vet ju att det är fullt möjligt att få fler barn.

Jag ska göra mitt på sjukhus på måndag, för första tabletten lördag. Läkaren tyckte inte att jag skulle vara hemma dels med tanke på blödningen men också för smärtan så det känns skönt. 

Förra gången var jag i vecka 11 hade avstannat omkring vecka 7. 

Jag fick veta idag att båda mina äggledare är bra och jag har många äggblåsor så det känns skönt 

Hur har det gått för dig Anonym (Ledsen)? Jag gick igenom samma i våras. Allt såg bra ut i v8 sen på kuben i v12 trodde vi allt var fortsatt bra för hjärtat slog etc, men sen förstod vi att det fanns avvikelser och på specialist besöket dagen därpå så hade hjärtat slutat slå då barnet inte var friskt. Väldigt traumatiskt och chockerande. Jag försökte vara positiv därefter men nu har jag haft ytterligare två missfall och ett som fortfarande ligger kvar som rester och blöder..

Jag skulle rekommendera att du pratar med något om de erbjuder dig det, för jag märkte inte förrän min tredje graviditet att jag var traumatiserad då jag i princip fick en panikattack när jag upptäckte att jag var gravid för jag blev så rädd att något skulle gå fel igen, vilket det också gjorde några dagar senare.. Hur vi mår påverkar också en graviditet, så jag kommer jobba på det nu för att skapa rätt förutsättningar. Hoppas du inte blir skrämd av min historia och att det går bättre för dig <3

Jag mår bra mestadels, men ibland så bara kommer det över mig och jag drabbas av ångest attacker. Känner en djup sorg inom mig. Ultraljud verkar gett mig trauma, såg en film där de skulle göra ett ul och jaag bröt ihop fullständig :( behöver nog verkligen söka kurator, trodde jag skulle klara av det själv? men det har nog tagit hårdare än vad jag vill tro.

tack för att du delade med dig. jag vill så gärna försöka igen, även om det skrämmer mig att det ska upprepas :(

Du ska erbjudas kurrator av sjukvården efter detta. 

Har varit med om ett missfall, fruktansvärt.. en total tomhet i kroppen. Den enda förmildrande omständigheten var att det inte var ett MA. Det är nog än värre..

Blev gravid snart igen men var LIVRÄDD halva graviditeten. När vi gjord kub i v13 var jag så nervös. Dessutom mötte vi ett par som kom gråtande ur ett annat rum.. kändes som att marken höll på att tömma. Men allt gick tack och lov bra. Nu har vi två fina ungar och det jobbiga är ett minne blott.

Det är trösten jag kan ge. När du väl har dina barn- då är det fantastiskt och det jobbiga bleknar.

Tycker absolut att du ska prata med någon om det. Jag fick en tid till kurator direkt jag fick beskedet så ska dit imorgon. 

MA 2017 upptäcktes i v. 12 pga blödning men hade avstannat i v. 7. Fullständigt fruktansvärt, jag var helt knäckt och om jag ska vara ärlig så var det en väldigt mörk period om både jag och min sambo fungerade vidare på jobb. Vi hade redan då försökt i typ 1 år+ så det var väldigt efterlängtat och efter MA:t så följde ytterligare 1,5 år av kämpande.

Dessa 1,5 år var riktigt vidriga på många sätt, mkt var fokus på barn och fyllt med rädslor över att aldrig lyckas. Sex utan lust. Hoppet varje månad om mensen var sen, tröstlösheten varje gång den kom. Vi gjorde utredning och allt var tipto och oförklarlig barnlöshet. Just som vi skulle få hjälp med IVF så blev vi dock med barn, i början av 2019, och nu sitter vi här med två underbara döttrar födda höst 2019 och sommar 2022 (även med det andra försökte vi ett år innan det lyckades). 

Mitt främsta mål med detta inlägg är att säga vänta inte, försök så snabbt ni kan och så ihärdigt ni kan. Det finns bara ett botemedel mot sorgen att förlora ett foster i MA eller att försöka med att bli gravid och inge lyckas och det är att lyckas. När vi väl lyckades så glömdes allt det mörka snabbt bort och allt började kännas bra, jag vågar inte ens tänka på, och skulle inte kunna föreställa mig, hur jag skulle mått/må om vi inte lyckats med barn.

Och ja, efter att genomlevt ett MA så kommer en graviditet alltid vara förbipasserande med en oro som de som aldrig fått MA eller missfall slipper men sånt är livet och det är givetvis värt den mentala prövning det blir. Bör barnen började sparka kunde vi äntligen känns oss lugnare, då fanns det hela tiden bekräftelse men helt lugn var jag aldrig förrän de kom ut och gav ifrån sig sina första skrik. Om det gör ngn skillnad så är jag pappan i familjen. 

Hej! Hittade denna tråd och vill dela med mig av min resa. Kanske även få chans att få höra solskenshistorier, det behöver jag nu. 

åkte in i söndags pga blödning, då 17+6 och RUL på torsdag denna veckan. Kommer in och de konstaterar att bebis har dött, strax efter jag gjorde KUB i v13 nånting. Fick bra siffror och allt såg jätte fint ut och bebis var så livlig och sprallig där inne. Men bara någon dag sedan slutade hjärtat att slå. jag blev igångsatt och det var som en förlossning, exakt som en förlossning, förutom att jag inte fick det fina efteråt. Bara en massa tårar, ångest och massor med frågor. Det absolut värsta jag någonsin varit med om. jag fick även se han, då jag ville det, och det var en pojke. Har två flickor hemma sen tidigare, 6 och 1år. två tidiga missfall i bagaget men efter dom kom min 1åring. 

de skickade en del av moderkakan på utredning och tog väldigt många prover på mig. så nu väntar jag på svar. 

kommer man våga försöka igen??? Är LIVRÄDD för samma utgång igen, jag klarar inte det. känner mig så rånad på min bebis, och jag mår rakt skit. Min fina lilla pojke. usch vad jag klandrar mig själv!! 

Beklagar :( jag kan säga att min kropp och mitt hjärta skriker efter att få bli gravid nu igen. Även om jag är livrädd för att det ska hända igen, så kommer vi försöka. för det känns som att den här sorgen man bör på, inte kommer att täppas igen helt förrän vi får vår bebis som vi trodde vi skulle få?

Sorgen är fortfarande lika stark, men jag gråter inte varje dag längre. Sen kan jag få jobbiga flashbacks från ultraljudet, vilket blev som ett trauma för mig.

Jag håller tummarna för dig 

Jag förstår dig fullt ut! Fick du skrapas eller fick du tablett? för mig var det som en riktig förlossning med värkarbete och allt därtill, men när han väl kom ut fick jag han inte upp på bröstet. ibland kastas jag tillbaka, när vi får veta att hjärtat inte slår, och själva förlossningen. Förlossningen är nog mitt största trauma i detta och jag levde som en dimma i 2-3 dagar. gråten Börjar lägga sig här med men jaf tror det är för att jag inte hinner tänka så mycket på det nu i å med jul osv. 

viljan är nog en väldigt stor drivkraft och den kan ta oss långt <3 håller tummarna för er också!