ADHD Vuxen kvinna
Ganska vanligt med en sorgeperiod efter insikten att man har npf, och haft det hela livet utan att vetat. Det är många år av att ha känt sig udda, malplacerad, lite eller mycket fel. Knäpp. Osv.
Initialt rädslan för att ingen kommer tro på en. År av att ha talat ner sig själv och inte förstå varför alla andra kan, men inte jag. Har en tendens till att göra att man har svårt att lita på sin egen uppfattning om hur saker och ting upplevs.
Chocken att bli bekräftad och sedd, och få veta att nej man är ta mig tusan faktiskt inte galen. Utan det man upplever är verkligt, och det handlar inte om att man är en dålig människa som varför för lat/korkad för att inte fattat hur man gör.
Lättnad över att äntligen få veta vad som gjort att man haft det så kämpigt med sådant andra lyckas med utan att ens behöva tänka efter.
Sorg. Jag har gått med detta HELA livet och inte en jäkel har sett vad som pågått, och uppmärksammat att man hade behövt hjälp/stöd. Sorg kring att det är s.k obotligt. Men, detta går över. För i ärlighetens namn så är det inget fel på oss. Detta är bara ett annat sätt att vara på. Vi är sällan lågbegåvade dessutom.
Där finns möjligheter till självhjälp, hjälp ifrån utbildade och kunniga och även hjälp av medicinering. Att just förstå varför gör otroligt mycket för att kunna hitta vägen till ett bättre och mer funktionellt liv.
Se det som så här. Du har just precis blivit given instruktionsboken till hur man gör. Den där boken alla neurotypiska människor fötts med, som sitter inprogrammerat automatiskt hos dom sedan födseln. Du har tvingats försöka leva ditt liv som neurotypisk, när du inte är det. Du har tvingats försöka gissa dig fram till hur man gör, men det har aldrig blivit rätt ändå. Hur mycket du än gissar och försökt. För ditt operativsystem är inte programmerat för att fungera friktionsfritt i en neurotypisk värld, och du var inte född med den där introduktionsboken som hjälpmedel i livet. Det funkar inte att ta sig an världen när utgångspunkten är fel. Men att ta sig an världen med utgångspunkten ADHD? Det gör att du faktiskt kommer ha möjlighet att hitta rätt väg för en gångs skull!
Enkelt är det inte, men jäkligt mycket enklare än om du skall försöka vara något du inte är.
Jag har inte ADHD själv, men en annan npf diagnos. Fick min autism diagnos först som vuxen. 32 års åldern. Min sambo har sannolikt ADHD, och står i en lång kö för att få bli utredd. Han är idag 38, jag 35.