Kan det funka att vara kompisar?

Jag ska tillägga att jag är helt öppen med min sambo om att jag har kontakt med killen nu. Där finns inget hemlighetsmakeri.

Jag skulle gärna höra från några som faktiskt försökt vara vän med någon man strulat med tidigare, oavsett hur det gått. I stället för moraltanterna med förutfattade meningar.

Jag förstår det men jag gissar att du hela tiden känt en viss attraktion till killen i fråga? Det gör inte jag, jag gjorde det knappt ens när vi hamnade i säng, men jag var olycklig och ville ha bekräftelse. Sexet var inte direkt bra heller, vi var båda rysligt berusade, och jag har varit arg på mig själv för att det hände och för att det förstörde för oss. Det finns noll flirt i våra samtal eller meddelanden. Nu ser jag honom mer som en lillebror än en potentiell partner.  Men jag vet ju inte hur han känner och det är det jag är orolig för idag, inte mina egna känslor.

Nej, risken är inte alls lika stor idag för förutsättningarna är annorlunda.

Agerar människor enligt dig alltid enligt en förutbestämd mall? Utan hänsyn till att man blir äldre, lär sig saker, är i olika situationer och förhållanden?

Om jag skulle bli lika olycklig med min nuvarande partner och känna mig lika osedd och nedvärderad som jag gjorde av mitt ex, tja då vore det ärligt talat ingen fara om jag så hoppade i säng med tio killar, för den relationen vore ändå död. 

Vad vet du om det? Är sex så jäkla viktigt för dig att det tar över all anna kontakt? Har man legat så är det det man har, oavsett om man är ytliga bekanta eller själsfränder innan. Varför kan inte den vänskapliga relation vi har betyda mer än att han i fyllan och villan kom in i mig en gång?

Jag hade gärna hört reflektioner, erfarenheter mm. Och det skulle jag fortsatt gärna höra om. Tyvärr har det enda lite mer nyanserade inlägg som skrivits här inte följts upp efter att jag ställde en följdfråga.

Det är väl inte konstigt att jag reagerar när jag blir påhoppad och kallad narcissist etc.