Kan det funka att vara kompisar?

Jag ska tillägga att jag är helt öppen med min sambo om att jag har kontakt med killen nu. Där finns inget hemlighetsmakeri.

Jag skulle gärna höra från några som faktiskt försökt vara vän med någon man strulat med tidigare, oavsett hur det gått. I stället för moraltanterna med förutfattade meningar.

En jämförelse är ju att jag även är vän med mina barns pappa. Visst, vi har barnen ihop men vi babblar även om en massa annat. Vi träffas regelbundet vid födelsedagar, skolavslutning mm och jag kan även gå och ta en kaffe med bara honom. Det är been there, done that, precis som med killen. Jag är inte minsta lilla osäker på mina känslor för den här killen. Men jag har inte riktigt koll på vad han ev känner för mig. 

Det är sjukt svårt att diskutera en fråga som man har tänkt igenom och reflekterar kring, försöker beskriva den på ett korrekt sätt och sen bara få tillbaka att den verklighet man beskriver inte stämmer, att man känner känslor man inte har, tänker tankar man inte tänker och att man har en agenda som känns helt främmande.

Vad ni än tror är jag ingen naiv barnunge med huvudet i det blå. Jag är förmodligen äldre än de flesta av er. Det svart-vita tänk flera av er uppvisar brukar filas av med mer erfarenhet. Jag inser att jag inte kommer få något mer än påhopp här så feel free att diskutera hur hemsk jag är som inte vill tappa bort en värdefull vän. Jag går vidare.