Ännu en dejtingfråga, fast utan ynk ynk! Hur ser lösningen ut?

För att kunna känna något för andra människor behöver man vara i kontakt med sin sårbarhet. 

Att återkommande träffa nya människor för att vara "generös i sitt sökmönster", att tänka i termer av "guldkornen" i plural tänker jag snarare bygger upp en känsla av plenty of fish in the sea.

Jag har inte så mycket erfarenhet av att dejta olika män, men däremot har jag träffat många olika människor och haft relationer till dem.

Vad jag med tiden har lärt mig att uppmärksamma är om det verkar vara någon som har utrymme och intresse för mig specifikt, och inte någon som har tid och utrymme för ett tidsfördriv. Finns inte det intresset, den tiden och utrymmet för mig hos den andre spelar det ingen roll hur många listor och argument jag har, den andre kan inte relatera till mig och mitt liv ändå. 

I en kärleksrelation är det ännu viktigare att relatera till varandra om det ska hålla. Att objektifiera kommer inte att fungera som grund att bygga en mer långsiktig relation på. 

Jag kanske fokuserar på andra saker än du vill ha feedback på, men du säger också att du och dina vänner bekräftar varandra i vad ni söker och att ni tycker att ni i princip har rätt att få det. Det kan man tycka. 

Som 52 år gammal har man för det första stor konkurrens av yngre kvinnor som väljer äldre män med pengar och bildning framför yngre, ännu inte rika män med lökiga intressen. 

Därför stämmer det du och dina väninnor upplever. Det är för få män att välja på som ni tycker håller den nivån ni vill ha. 

Männen kommer inte bli fler med tiden. 

Det finns ett par kvinnor i kvällspressen som skriver texter om män och som verkar vara lite som du och dina vänner. De njuter ändå av den sexuella delen av dejtandet och av att visa upp det för världen, även om sexpartnern inte håller måttet att visa upp för väninnorna annat än som fuckboy att driva lite om. 

Jag får känslan av att du har nått en tomhetskänsla och inte kommer vidare där. 

Att vilja att ens liv ska vara amazing är inget fel, men de flesta riktiga liv innebär både goda och risiga stunder, och kanske mer så efter 50?

Behöver du göra en nyorientering? Om 8 år är du 60 år. 5 år till pension. Vill du vara på samma plats då som du är nu eller vill du ha ändrat något?

En liten mental och socialt obegåvad lista att ha i huvudet:

"Gäng" med kvinnor över 50 som hörs och syns mycket. Akta, det är emotionella tonåringar. Ynk Ynk. 

"Gäng" med kvinnor över 50 som är lite mer lågmält väsande och knappt kan röra ansiktet på grund av vad som är insprutat under det perukliknande "håret". Akta det är emotionella tonåringar. Ynk Ynk.

"Gäng" med kvinnor över 50 där "samtalen" består av växelvisa monologer om jobb, dejter och hur dåligt det går för någon annan väninna. Akta, det är emotionella tonåringar. 

Ynk. Ynk. Oink och FL-grisande mot "män" som är skrivna av en trettiopluskvinna som leker incel och skrattar hela vägen till stallet. 

Jag får känslan av att du missar min poäng, som är att vid 52 finns det bättre saker att göra med sitt liv än att sitta och gnälla på en eller annan låtsasperson på ett forum, skriven av en mycket yngre kvinna som skrattar åt resultatet av sin mytomani.

Mina förslag är i korthet:

Nyorientering. 
Vem omger du dig med, vad pratar ni om, kommer du framåt mot dina mål?
Vart vill du vara om 8 år när du är 60?
Hur skulle det vara att bli sårbar och börja känna? 

"Hej. Kloka tankar här också. Problemet är att man kanske tänker på framtiden och när jag är pensionär, men just det gör att man blir både sorgsen och längtande.  Jag har två manliga vänner som har flickvänner eller dejtar och inleder med kvinnor, men de båda gör det för att motverka ensamhet.Det kanske jag också gör. Jag har en målbeskrivning, men där är det också svårt eftersom det skrämmer en del män, för de vill kanske inte ha den framtiden att bo utomlands större delen av året. När man tänker så långsiktigt gör man stora penseldrag.

Så man kanske ska vara mer flexibel. Men det är så sorgligt det du skriver. Men man kan ju hoppas att de kloka männen med utbildning inte satsar på en 40 åring med hemmavarande barn i skolåldern. Jag vill ha någon att älska och satsa på och som bor i Göteborg med omnejd, hehe
Nå ja, jag har inte tappat hoppet men kanske blivit lite kantstött i hjärtat."

Hej igen Gina!

Jag blir på riktigt så glad att tankarna kunde hjälpa dig lite!

Göteborg med omnejd är ett stort "sökområde" på gott och ont.

Flexibel har hjälpt mig att vara på området vänner. Man kan gå på några minor men sedan märker man vad man dras till och vad som är bra och mindre bra. 

Vad som hjälpt mig är att ha större sökområde för vänner, ålder är bara en siffra, jobb oviktigt. Viktigt för mig är att dela sinnet för humor, och de flesta jag trivs med över tid orkar med mina långa haranger av tankar (samt kommer med egna). Ett exempel på de där sakerna man inte kan kompromissa om utan att känna sig missnöjd, och dem ska man hålla fast vid.

Utseende, utbildning och jobb är sällan sådana saker, tror inte jag i alla fall!

Men mänsklig värme vill man ju få av en partner. Vet en här som inte fick det. Hon gjorde slut och det gjorde hon helt rätt i även om hon också är i femtioårsåldern. Man ska inte nöja sig med en isbit. Däremot en som också drömmer om utlandet under pensionen, det kan bli amazing. 

Så är det ju! Det kan ställa till det, och man är hänvisad till appar eller att ha samma intresse för att överhuvudtaget kunna träffa varandra efter 50, om man nu inte har ett jobb där man träffar mycket människor. Studierna är oftast avklarade vid den åldern och jag gissar att en milf som går på studentgasquer i syfte att träffa någon skulle kunna upplevas lite... märklig. 

Ja, för nördar inom något område kan säkert internet vara en guldgruva.

Det finns ju par som har nördat in sig på vulkanforskning eller har varit massmördare ihop. 

För TS tror jag på att muddra Sverige efter en man som kan vara särbo till pensionen och sedan åka på långsemestrar utomlands efter pensionen. En härlig man som hon dessutom kan få ha för sig själv långt från väninnornas godkännande. 

Nyorientering, ta tag i saker, istället för det trygga gnället om att inga män finns, för det gör det. 

Det är lätt att slå ner på att någon som uttrycker hopplöshetskänslor säger att den inte vill uttrycka självömkan. Jag gjorde det delvis själv i inlägg #18.

För mig verkar det som om tidigare väldigt omsusade kvinnor kunnat vara väldigt kräsna och sedan ungdomen vant sig vid att döma ut partners. Dessa slår i glastaket om de fortfarande är singlar vid en viss ålder.

I inlägg #18 skrev jag lite raljant om hur jag tror att det beror på en emotionell omognad som i sin tur kommer sig av att man aldrig har behövt lämna sin trygga hamn av wingwomans.

Säg att man gifte sig vid 25 och hade sina tonårskompisar runt sig då. Säg att relationen bara uppfyllde barn, men inte alla de andra högt ställda krav som en sådan kvinna tycker sig ha rätten att ställa, och att man därför väljer att separera vid 30-50, bara för att upptäcka att konkurrensen från kvinnor som fortfarande är 25 är fortsatt hög även om männen blivit äldre.

Klart som fan att det är frustrerande. Herregud, t o m en historienörd som Christopher O Reagan (52) blir golvad av en 21 år yngre kvinna, som såklart tar tillfället i akt, han är ju supersnygg och nördig!

www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/9zalp5/christopher-oregan-har-en-21-ar-yngre-karlek-mottes-i-gamla-stan

Själv ska man nöja sig med mindre än O Reagan?

Eller leva ensam. 

Eller göra lite självrannsakan och eventuellt välja annorlunda. 

Jag har tänkt på en sak. Det verkar finnas kvinnor som väljer en jagsvag man som de "formar" till den perfekta älskaren och mannen. Hon förslavar honom alltså mer eller mindre.

Men även om hon gjort det med sin första man så kan äldre män vara svårare att få att sitta.