Osäker på vem som är pappan

Och snälla sluta skyll ifrån dig hela tiden och säg att MEEEEN SLLA GÖR MISSTAG. 

Då ångrar du dig inte ett dugg. Sluta sitt här och tyck synd om dig själv då. Den meningen gör mig förbannad på riktigt. försökte svara dig snällt men gång på gång så visar du ju ändå som att du absolut inte gör fel. Du har ju bara gjort ett misstag! Hoppsan! fattar du inte själv hur mycket det retar folk.Lägg ner det där. Väx upp och stå för felet du gjort åtminstone.

Hade du suttit här och varit ledsen för situationen och åtminstone funderat lite hade inte folk blivit så arga på dig. 

Nej du verkar bara bry dig om dig själv. Fattar inte ens vad du ska ha tråden till om du inte ens kan tänka eller fundera lite på vad folk säger. Du tar ju ändå inte in det. 

Här behöver du inte vara cool. Ingen vet ju ändå vem du är. 

Nej. Det kallas egoism, Moa.

För att slippa det mentalt jobbiga i att få en utskällning kanske du alltså stoppar en person från att veta att han blivit förälder och du kanske får en annan att tro han blivit biologisk far. För en del betyder det enormt mycket. Det är fegt och egoistiskt. Har du sldrig blivit utskälld i ditt liv? Man överlever. 

Plus. Tänk om det nu är vännens kille som är pappan. Han och vännen skaffar barn och det barnet blir ihop med ditt barn då era familjer umgås mkt. Tjoho incest!

Vill du vara det? 

Vad gör du åt det impulsiva beteendet då? 

Då är ju kanske det förklaringen till vad som hände. Ska du söka hjälp för det?

Om du tex hade förklarat detta för din kille Och sagt att du ska söka hjälp för beteendet så är kanske situationen lite annorlunda. Då verkar du medveten om ditt problem. Du kan ju till och med sägs i förväg att du förmodligen kommer göra om det. 

Kan du inte söka hjälp istället?

Ja det låter betydligt bättre än att klämma in att alla gör misstag. 

Ja alls gör misstag. Men man stär för det. Det gör man inte med den meningen.

Om man är en bra tjej är man ärlig till din kille , försöker finna orsaken till fet som hände och man vill inte göra om det. Man söker hjälp, om man är så impulsiv. 

För detta kommer säkerligen ändå skapa problem hos dig i alla möjliga sociala sammanhang. 

Om vi nu skiter i all moral i det här och bara ser det rent krasst. 

Alltså jag fattar att du är extremt osugen på att berätta. Det blir inte en kul sits att hamna i, man skaffar få vänner på det sättet och det kan nog bli en hel del snack. Så är det ju.

Men du måste ta reda på vems barn det är, på ett eller annat sätt. Först och främst räkna ut när du hade ägglossning och försök minnas när du legat med de olika killarna. Kanske kan du redan där få en rätt ok uppfattning om vartåt det lutar. Om inte får du vänta tills barnet är fött och kolla det då.

Killen du varit otrogen med vet. Ni är unga, hans förhållande kommer (kanske) inte hålla för evigt och det finns absolut inget som säger att han kommer vara tyst i framtiden. Om han inte fullständigt missat samtliga biologi och matematiklektioner i skolan kommer han ju inse att han potentiellt sett kan vara far till barnet du föder.

Att du varit otrogen riskerar att komma fram förr eller senare ändå. Men är barnet din sambos så blir det i princip bara en fördröjd reaktion på vad du riskerar nu om du berättar. Det är väl för all del en risk du kan ta. Den drabbar främst dig.

Om barnet inte är din sambos så måste du berätta. Det är så otroligt mycket som kan och allra mest troligt kommer gå fel. Barnets utseende, ögonfärg, blodgrupper, framtida dnatest. En snubbe som går och funderar på om barnet är hans och förr eller senare berättar för någon på en fest. Din kompis som ser likheter, din sambo som ser olikheter. Kanske kommer det fram när barnet är 3, 10, 18 eller 25. Men oavsett så blir fallet då helt brutalt. Du kan hamna med ett litet barn som förlorar sin pappa för att din sambo bara drar. Du kan hamna i ett läge med ett större barn att det vänder dig ryggen för att du undanhållit allt i alla år. Det är det inte värt. Då är vilken smäll som helst bättre nu.

Sen, ska du gå i alla år framöver och vara rädd? Rädd så fort någon säger att den lille inte är så lik er, rädd när de pratar genetik i skolan, rädd när barnet bestämmer sig för att bli blodgivare och pratar blodgrupper. Alltså det kommer äta upp dig och det kommer komma fram om pappan inte är den du säger. Frågan är inte om utan när. Det kunde gå för några generationer sen, knappast nu.

Om han förlåter dig eller inte vet bara han. Men det beror nog mycket på hur du lägger fram detta och hur mycket du kommit till insikt, om du ska förändra ditt beteende. 

Tycker du verkar oerhört impulsiv och bara tänka på allt för stunden. 

Men, det kan vara något du inte kan hjälpa! Du kan behöva hjälp för att komma ur det. För det kan ju knappast kännas kul när alla bara går på dig här. Kanske vill du väl men det blir fel.