Am I the asshole?
Min pojkvän och jag har dejtat i 8 mån. vi bodde långt ifrån varandra och ingen av oss har körkort/bil. Så tåg var enda alternativet. Han bodde utanför Sthlm och tågbiljetten kostade flera tusen per mån. Jag var arbetslös vid den tiden och hade bara råd att köpa en biljett för en mån. Så ungefär de första 2 mån av vårt förhållande kunde jag åka till honom vilket jag gjorde varje helg. Sen kunde jag inte det längre. Han sa att han alltid kunde komma till mig. Men det blev inte riktigt så. Hans jobb är väldigt fysiskt krävande och han är konstant trött efter jobbet. Pendlade lång väg varje dag tog på hans krafter också. Så han orkade typ aldrig komma under vardagarna. Helgerna var det knappt att han kom då heller. På över en mån hade han aldrig spenderat en hel helg hos mig. Det var alltid grejer han behövde fixa hemma (han var inneboende hos en vän). Jag fick hela tiden nöja mig med smulorna av hans tid och energi. Han uteblev flera gånger fast han sagt att han skulle komma. Jag kände mig mer o mer maktlös. I underläge konstant. Jag kunde aldrig åka till honom. All tid vi sågs dikterades av honom. Jag fick panik flera gånger. Jag har ett stort behov av fysisk närhet. Att bonda. Och det där avbröts för mig väldigt brutalt. Så när han väl kom o hade jag tur stannade han Fre kväll till Lör em. Jag blev så ledsen varje gång han åkte. aldrig att han sa ?vet du vad, jag stannar hos dig?. Aldrig. jag mådde skitdåligt för sen visste jag inte när jag skulle få träffa honom igen eller hur länge. Så jag började tänka jättemycket på hur jag kunde lösa detta. Jag erbjöd mig att hjälpa till med att handla, laga mat, tvätta, städa. ställde frågor om saker kanske kunde göras på en annan dag eller på annat sätt. För att lätta på hans stress o så vi fick vara tillsammans! Han blev irriterad. Tyckte att jag bara försökte ändra saker till min egen fördel. Att jag inte förstod att han är måste fixa sig själv. Han ville ha ett boende i Sthlm. Jag lade ner mycket tid o energi att söka ett rum pt honom här. Jag själv hade en inneboende vid samma tid så just då kunde han inte flytta in hos mig. För tidigt också i förhållandet. Till slut fann vi ett rum. Men så missade vi att fråga om han fick ta emot besök? vilket han inte fick. Så mardrömmen fortsatte. 7 mån av att inte kunna välja att själv åka till honom. Bara vänta tills han kan. Detta fuckade upp mig. O nu har vi grälat en massa om detta. För det enda jag kan göra är att erbjuda min hjälp med saker samt ställa frågan ?när kan vi ses?? men då ser han det som att jag bara försöker ändra till min fördel. att jag är självisk. Att den där frågan är bara till för mig. Att jag bara vill att han ska komma till mig. Att jag aldrig sagt till honom ?älskling, stanna hemma den här helgen o ta hand om dig själv? och det erkänner jag att jag aldrig gjort. För jag hade inte råd att höra det. Jag var så desperat att få vara med honom. Så han har lyckats krossa mig känslomässigt genom att nu hota med att göra slut. För han känner sig som en slav. En fånge. Är jag självisk?
