Ska jag lägga mig i?
Min man och jag har varit tillsammans i väldigt många år. Vi har två utflugna söner som vi har god kontakt med.
Maken har även en dotter på 29 år. Under hennes uppväxt var hon hos oss varannan vecka. I tonåren blev det bara varannan helg eftersom varannan vecka inte var möjligt med anledning av skolan.
Av olika orsaker blev hon tyvärr ganska bortskämd under sin uppväxt. Hon var van att få som hon ville och var ganska oansvarig. Detta fortsatte upp i vuxen ålder och hon ansåg det självklart att vi och hennes mamma skulle betala hennes hyra och mat när hon festat upp sina pengar.
Detta pågick under ett par år tills hennes pappa och jag tröttnade, vi hade ju två minderåriga barn att försörja och hade helt enkelt inte råd att också försörja en extra vuxen.
När hennes pappa meddelade henne att hon inte kunde vänta sig mer pengar från oss och förklarade att hon själv måste reda ut sin situation togs det inte väl emot. Minst sagt.
Det blev en stor scen där dottern sa upp kontakten med oss och sina bröder helt och hållet.
Vi trodde nog att saker skulle lugna ner sig med tiden och att hon skulle komma tillbaka. Det har hon inte gjort.
Det har nu gått nästan sex år och vi har inte hört ett ljud från henne. Hon har även sagt upp bekantskapen med sin mamma, varför vet jag inte riktigt.
Jag försöker att hålla lite koll på var hon befinner sig och det senaste jag vet är att hon bor i Malmö. Vad jag kan förstå så har hon fått ordning på livet och det känns skönt att veta.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2023-11-30 14:51
Nu till mitt dilemma. Jag tycker att hela situationen är så sorglig och onödig. Jag skulle vilja försöka kontakta henne och försöka få till en försoning mellan henne och hennes föräldrar. Men jag känner mig osäker på om det vore rätt eller om jag går över gränsen för vad som är ok av en styvförälder.
Har ni några råd att ge? Hur skulle ni gjort i min situation?
Hon verkar ha issues med sig själv. Om ni vill skulle ni ju kunna skriva ett brev där ni säger typ att ni ofta tänker på henne och att ni önskar att hon har det bra. Förmedla att det känns sorgligt att ni inte har kontakt (utan att skuldbelägga henne för avståndstagandet). Ställ frågan om hon skulle vilja ses för att samtala om vad som orsakat smärta i relationen och förhoppningsvis därifrån kunna hitta en väg framåt där vi alla känner glädje i att umgås igen. Det är nog bra att ta tillfälle att lyssna in varandras upplevelse av det förflutna innan man kan gå vidare i positiv riktning tillsammans. Förmodligen finns det både historiska missförstånd och feltolkningar av varandras avsikter och syften, som lett till att det blivit som det blev.
Vad tror du om det?