Förlorad son

TS, du kommer inte kalla mitt inlägg ?insiktsfullt? och du kommer t o m tycka att jag är elak men någon måste berätta för dig... Du är helt fel ute med din syn på saker o ting; faktisk är det enda jag tänker efter att ha läst alla dina inlägg att du lider av (förmodligen covert) narcissism.

Du är ett extremt offer och blandar ihop samtliga oförrätter som någonsin gjorts mot dig samtidigt som du har en genomgående grandios tendens: Det var DU som födde barnen och offrade ALLT för dem helt utan hjälp (fast bara varannan vecka visade det sig sen). Du skjutsade, du bjöd på middag, dina barn blev framgångsrika (uppenbarligen är yttre faktorer viktiga för dig?) och därför är det minsta du kan kräva att få tillbaka i detta nollsummespel att du ska vara viktig nu också. 

 Men istället tar de avstånd, de mäktar inte med dig, och vad värre är; de bjuder in ditt ex (som varit otrogen medan din mamma var döende) och vad värre är; hans nya får nu vara låtsasfarmor! Hör o häpna, att de KAN TILLÅTA SIG DETTA, vilken total förnedring. De måste vara avundsjuka! Nej.

Jag förstår att allt detta som händer går illa ihop med din sköra självkänsla. Att du HAR RÄTT att nu få tillbaka av allt du gett, och vill de inte ge dig det så kan det vara så, ?INGA FLER BARNBARN TILL MIG TACK!?. Men sanningen är att det med all sannolikhet inte är fel på alla de människor du omtalar. De vill dig inte illa, de orkar helt enkelt inte med ditt beteende eller så sprider du på annat sätt dålig energi. Jag är ledsen TS men detta är enda logiska förklaringen till din situation.

Gör dig själv en tjänst och jobba med dig själv, hela ditt trauma som förmodligen går way back. Och gör sen något för andra utan att förvänta dig något alls i retur. Du blir bara viktig och älskad om du kan sätta andras behov över dina egna och det är tyvärr inte vad jag läser här?

Jag har massor med livserfarenhet och förstår att det såklart är en sorg när nära familjen tar avstånd. Men det finns alltid en orsak och utifrån din tendens att förminska andras liv och insatser (tänker främst på ditt ex som ju haft det så otroligt lätt eftersom han hade en partner, fast det kanske tvärtom gjorde vissa saker svårare med barnen har du tänkt på det?) drar jag slutsatsen att det inte är alla de andra som är fula och falska utan något i ditt beteende som gör att de tar avstånd. Men visst, jag kan ha helt fel, jag utgår bara från hur du beskriver andra människor.

Med detta sagt önskar jag dig det bästa och jag hoppas innerligen att du kan se inåt och hitta en lösning så du kan få meningsfulla relationer med dina barn och barnbarn. 

Om det är en tröst för dig TS så är det vanligt att låta den föräldern man står minst nära få vissa fördelar. Detta kan upplevas som orättvist på ett sätt av den andra föräldern men handlar om att det finns ett visst andningsrum i den ytligare relationen. Din son kanske känner sig tryggare när det är lite lättsamt, låter sin pappa komma o hälsa på oftare just för att han kanske beter sig mer som en gäst?

Jag får känslan att någon eller flera i din närhet upplever dig som gränslös i ditt beteende och därför vill ha dig på lite avstånd. Som andra påpekat är dina söner i princip inte skyldiga dig annat än basal medmänsklig respekt. Du beskriver dem dock nästan som förlängda delar av dig själv och jag tror det är där skon trycker. Hur var det med andra relationer? Till din nye partners barn t ex?