Varför ska vissa jämt skylla på ADHD, ADD, osv så...

Instämmer det du skriver om skolan. Har varit en stadig ökning av diagnoser sedan lgr11 infördes när småbarnen började hanteras som universitetselever som ska projektarbeta och argumentera istället för att lära sig fakta.

Under mitt barns utredning har många pusselbitar gällande mig själv fallit på plats. Äntligen förstår jag varför jag var så oförmögen kring läxhanteringen i skolan (var jätteduktig på de strukturerade lektionerna, men misslyckades med det mesta som skulle hanteras utanför lektionsstrukturen). Och har jobbat hela livet med att hitta strategier för att "hantera mig själv", men vissa saker har varit helt omöjligt att lära mig. Att jag troligen har adhd är inte en ursäkt man springer och viftar med till höger och vänster, men en förklaring till varför jag trots massiva ansträngningar och intelligens över snittet inte klarar av vissa enkla vardagssysslor.

Inte alls bra när det kommer i mellanstadiet innan man lärt sig någon fakta. Och väldigt stor skillnad mot "gårdagens" skola där uppgiften som beskrevs ovan var begränsad till att man sökte npgot i en tidning eller i en bok. Nu söker man igenom hela internet och för barn med npf som har svårt att sovra i informationen och skilja på vad som är viktigt ocv oviktigt är det en extremt svår uppgift. 

Kan tillägga också att mitt barn som går i nian, som inte har npf och har väldigt lätt för att lära är helt beroende av hjälp från oss föräldrar för att klara av sina uppgifter med betyg högre än C. Självklart skriver hon dom själv, men det är bollandet med oss som gör skillnaden. En elev utan föräldrar med högre utbildning måste vara extremt duktig (eller ha skola med rejält omfattande lärarstöd utöver grundundervisningen) för att kunna få höga betyg.

Ja, precis som mitt barn nog hade klarat sig alldeles utmärkt i den skola jag gick i så hade jag nog varit totalt kaos och utåtagerande i den som han går i. Men jag klarade mig bra i skolan, var "bråkig som en kille" (är tjej) och klarade inte av att hantera läxor och inlämningsuppgifter, men lektionerna var inte några problem. 

Anpassningarna är bättre, men grundförutsättningarna är så mycket sämre i och med lgr11.

Drömskolan för de med npf skulle väl vara att återgå till mer struktur och fakta, mindre projektarbeten, luddiga uppgifter och krav på egen planering och argumenterande. Och kombinera det med anpassning för de som behöver det.

Om jag tar mig själv och min son som exempel (är helt säker på att jag skulle få en adhd-diagnos om jag utreddes) som gick i skolan på 80-90-talet.

Lektionerna funkade utmärkt för mig. Kort genomgång av fakta och sedan satt alla tysta och arbetade och räckte upp handen för hjälp. 

För min son är lektionerna skitjobbiga, det ska diskuteras, samarbetas och resoneras i ett ständigt brus och väldigt lite tid när hela klassen sitter helt tysta och arbetar med sitt egna arbete. De anpassningar han får där med skärmar, hörselkåpor och möjlighet att gå iväg till ett annat rum att arbeta hade han inte ens behövt om han hade gått i min klass.

En annan sak min son också har är möjlighet till läxläsning på skolan och anpassade uppgifter. Det hade inte jag men hade absolut varit betjänt av att få en timmes lärarledd läxläsning på skoltid och möjlighet att tex redovisa labbrapporter muntligt (eller att någon hjälpte mig att schemalägga de på läxläsningstimmar).

Vi som klagar på skolan nu tror jag till största delen har vår utgångspunkt i att hela tanken i skolan med minskat fokus på fakta och tyst arbete slår ut barnen med npf så att de trots mängder med anpassningar inte klarar sig (min son är hemmasittare trots engagerade lärare och en skola som verkligen försöker för hur man än vrider och vänder på det så är klassrumssituationen en plåga för honom trots att han går i en rätt lugn klass, för den samarbetande skolundervisningsmetoden skapar ett konstant brus även om ingen bråkar). Medan du i ditt berömmande av dagens skola fokuserar  på anpassningarna. Som ju är jättebra, men med en annan grundfilosofi inte ens skulle behövas.

Men det behöver ju inte vara antingen eller. Tänk om man skulle kunna backa bandet och fokusera på fakta och tyst arbete igen och kombinera det med anpassningar för de som även då är i behov av det. 

Jag tycker du är väldigt nonchalant för de problem som kommer med npf. 

Du förstår inte att om man måste jobba hårdare än alla andra för att uppnå samma sak så blir man lätt utbränd? Man behöver snarare utgå från vad som är rimligt att förvänta sig av en person med npf utifrån att den anstränger sig lika mycket som en person som inte har npf. 

Sedan om man har "mild adhd", ja då kan det ju vara så att man har enormt mycket energi och drivkraft och det kan bli riktigt bra om man också har intelligens och lyckas fokusera all den där energin i en bra riktning (och troligen något som snarare kommer efter skoltiden).

Men om man har add som innebär att man saknar startmotor så är det ungefär lika lätt att "jobba hårdare" som det är för en med fysiskt handikapp att kunna uträtta samma sak som de andra eleverna på idrottslektionen. 

Ja jag är jätteorolig för mitt barn med add, hur han ska klara vuxenlivet.

Har insett också att jag har adhd men för mig funkar det superbra i arbetslivet men det beror på att jag är riktigt bra på saker som de flesta andra tycker är riktigt svårt och riktigt dålig på en del saker som "vem som helst" kan göra. Vilket gör att det har blivit en win-win i anpassningar med att jag ofta samarbetar  med någon mer junior som gör de saker som jag inte riktigt klarar. Tidigare behövde jag göra även de sakerna och det spelade liksom ingen roll hur mycket jag kämpade och tränade, lyckades aldrig riktigt. Men det är ju få förunnat att få vara så pass seniora och efterfrågade som jag blivit så att man kan få gräddfila med att bara göra det man kan bäst.

Känns som att tråden tog ett sidospår huruvida hsp finns eller inte och personligen känns inte det som det viktigaste utan insikten att alla inte fungerar på samma sätt.

Jag tex har en fysisk sjukdom som jag gick jättemycket till läkaren för som ung men man kunde aldrig hitta felet för den famns helt enkelt inte. Sedan några år finns det en diagnos och det känns väldigt skönt att ha fått ett namn på det. Sedan gör det ingen skillnad i sak då det inte finns någon medicinsk behandling som botar utan det är gymmet som gäller och det gjorde jag ändå  

Och gällande hsp, även om det inte finns några medicinskt fastställda kriterier så innebär det ju inte att det finns "gemensamma problem" hos en massa människor som kan förklaras med det. Rent krasst så känns det som att symptomen sorterar in som en delmängd av autism eller add men att man har bara de problemen och inte de andra som de med npf-diagnoser har. Mitt barn med add tex bockar av alla kriterier för hsp plus andra saker för att också få en npf-diagnos. Om han inte hade bockat av de andra sakerna så hade jag som förälder absolut tyckt det varit bra att ändå förstå det där med intryckskänslighet och kunna ha en förståelse för att vissa varfagliga situationer som är enkla för de flesta kan vara svåra för honpm även om han inte fått en diagnos.