Lämna destruktiv relation

När ett förhållande ger ångest så får man tvinga sig att avsluta, det bara är så. Man kapar allt som är en koppling till personen, noll kontakt är det man behöver göra. Spelar ingen roll om man älskar personen, det är ett sätt att leva som förstör en.

Han älskar inte dig, det ser du på hur han behandlar dig. Du är beroende av den där bergochdalbanan, hjärnan är van vid dopaminet både vid bra beteende och vid det dåliga. Det blir som ett beroende, se till att avgifta dig själv så att säga. Det kommer att gå över med tiden.

Har gjort det själv och kan undra i efterhand hur i helvete jag stannade. Men det är så det kan funka.

+1

Bra att du älskar och respekterar dig själv tillräckligt för att lämna! Jag lovar att du om ett år kommer att se tillbaka på det här och tacka dig själv för att du inte ägnade en minut till åt detta förhållande. So what om han träffar nya tjejer...inte längre ditt problem! Se framåt, inte bakåt, och ta hand om din hälsa. Det kommer att gå alldeles strålande! Kram

Det är klart du ska lämna honom. Han beter sig riktigt illa.

När du gjort slut och flyttat ifrån honom så behöver du avsluta alla kontakter med honom. 

Du kan skriva ett mejl till honom först, tacka för er tid tillsammans, önska honom lycka till med allt i livet och att du nu går vidare med ditt. Ni är ju två olika indvidier, han har sitt liv och du har ditt. Nämn att du kommer avsluta kontakten helt.

Avfölj honom sen på sociala medier och svara inte om han ringer. Flytta gärna en bit ifrån honom så att ni inte behöver ses.

Jag skulle även försöka be någon hjälpa dig att kolla så att han inte installerat något på din telefon för att hitta dig. 

Meddela familj ovh vänner att du gjort slut och varför. Att du inte bör träffa honom.

Det kommer kännas jobbigt i början men efter 1-2 år så är du på andra sidan med helt avsvalnade känslor. Skriv dagbok.

Vill även tillägga att du i mejlet till honom också skriver VARFÖR du gör slut, så att inte han går behöver gå runt och undra. En viss mejlkontakt i samband med avslutet -ja, men sen behöver du avsluta skarpt. Svara inte något mer - så att han slutar höra av sig.

Kram och lycka till!

Jag håller med ovan M som skrev att din hjärna blivit beroende av honom. 

Det kan vara farligt för dig att lämna så hade jag varit dig så hade jag kontaktat Kvinnojouren för att göra upp en plan. 

En man som är så här elak mot dig när du är sjuk och nära döden säger hel del om hur onormal han är, ingen empati. 

Jag har varit i ett förhållande där exet inte ville hålla med mig om att det var slut. Han började tycka det var hans fulla rättighet att övertyga mig om att gå tillbaka, rena stalkingfasonerna. Med andre exet hade jag fått utstå psykisk misshandel (och en del fysisk som jag på den tiden såg som gränsen till fysisk, inte förstod att den var det) och gick i terapi hos en kurator, man sa bestämt att det gällde ingen kontakt/No contact med honom, och det följde jag. Vi märkte då också hur han blev, precis det som kuratorn förutsett hände (och mer). Det han använder mot dig är rädsla och konsekvenser, blandat med resten. Jag hade det lättare än många andra offer för när jag lämnade visste jag att jag inte älskade honom. Jag var alltså inte längre kär i den bilden, han hade inte den hållhaken på mig. Jag visste att han var en bluff. Han var dessutom mitt rebound (även om jag aldrig sa det till honom). Vi hade aldrig blivit vi från början om jag inte varit sårbar, om jag inte blivit manipulerad, om jag inte blivit smickrad av att han var så kär i mig och känt skuld för att jag först och länge inte ville ha honom ens. Du måste skilja på den bilden du har av honom från början, och vad du själv har kryddat den bilden med - har detta varit din drömkille? Har han vetat hur han skulle forma sig till att bli det? Den här smekmånaden går över och masken börjar trilla av, har lite svårt att få den på igen så som innan, och den psykiska terrorn tar sin form. Han har också haft ett överläge då du varit fysiskt underlägsen, sjuk, och inte haft full fysisk kraft, eller mental att ta dig ifrån. Det krävs en oerhörd styrka att existera i en sådan relation, så det här är inte en fråga om att du varit svag eller är svag. Det är bara det att han tryckt ner dig så pass mycket att du knappt kommit upp för att ta in lite syre. När jag fick höra att jag var väldigt stark (av kuratorn) tänkte jag att det måste vara fel, så pass nedtryckt var jag och jag hade också tryckt ner mig själv. Man skäms också. Det är mycket svårt, om inte helt omöjligt för andra som inte levt i en sådan relation att känna igen sig. De förstår inte det här psykiska spelet, hur skickliga sådan personer (män som kvinnor) är. De tycker det bara är att lämna. Det är just när man blivit starkare, ser mer klart på situationen som då i det här fallet mannen trycker ner extra, spelar extra, vet precis hur man ska göra. Också då mannen blir mer farlig för man är på väg ut, eller har lämnat. 

Det kan vara svårt att själv avgöra hur farlig och inte farlig ett ex kan bli i de här situationerna, så det är bättre du är försiktig än inte. Du kan lämna. Ta som sagt med Kvinnojouren. Sedan för att du ska bli dig själv igen, rent mentalt, bli av med beroendet, så hade jag pratat med någon t ex en kurator eller psykolog. 

Kram.

Glömde att säga att exet var expert på att ha människor i vår närhet utvalda, dvs människor han kunde och hade manipulerat också, detta kan vara familj och vänner. Man kan tro att dessa borde veta bättre, men det gör de inte alltid. 

Sedan också märkte jag någon som skrev att man ska berätta varför det tagit slut osv. Jag ser lite faran i det. Hade detta varit en normal kille, absolut, helt rätt sak att göra, men detta är ingen normal kille. Mitt ex ville också vi skulle gå igenom varför det tog slut, och träffa honom igen osv. Det är också då som man kan läsa om fall i nyheterna kvinnorna dör. Jag fick rådet att inte träffa honom för att gå igenom någonting. Ingen kontakt. Vi hade vänner som han vunnit över på sin sida. Dessa fick jag också ge upp. Många vill inte inse att någon som kan verka mysig och trevlig mot dem kan vara rena monstret bakom stängda dörrar. De var hans medhjälpare. 

Om jag inte haft kuratorn i den stunden jag hade som hjälpte mig igenom, vet jag inte hur det hade slutat. 

Han fortsatte i flera års tid med stalking. 

Var rädd om dig. 

Först och främst hoppas jag att du mår bra idag och att ditt tillstånd har blivit botat. Din kille verkar vara ett riktigt psykfall förmodligen narcissist bla, hans beteende är verkligen inte ok, du ligger för döden och han bryr sig bara om sig själv, stryp all kontakt och skaffa någon som faktiskt bryr sig om dig istället. Kärlek ska vara åt båda hållen inte enkelspår åt den enas håll 

Jag håller med dom andra att du måste lämna den där mannen..

Han låter inte riktigt frisk..Att hålla på och misshandla sin partner, vilket är det han har gjort..Det är om inte fysisk misshandel så psykisk misshandel eller terror..

Jag vet hur man mår efter att man hållt på att dö..och det räcker mer än väl utan att man har en sambo som är elak också..
Jag hamnade i koma för ngr år sen och höll på att dö ngr ggr och låg i koma i 2 månader, så när jag vaknade så hade jag tappat alla muskler och kunde inte röra mig..
+ att jag också mådde jätte dåligt psykiskt..

När jag kom hem så kunde jag knappt gå och det tog över ett år innan jag var återställd..
Om min man hade betett sig som din sambo så hade jag ju mått ännu sämre, än jag gjorde...
Så jag förstår verkligen att det måste varit (och är) fruktansvärt jobbigt när han blev så kall och elak fast du var sjuk..

Han låter som sagt inte helt frisk.. Du har ju fått bra råd här som att gå och prata med någon, vilket vore jättebra..efter det du har gått igenom, både när det gäller att du var nära att dö och pga vad han har gjort mot dig..
Och för att få stöd för att kunna lämna honom..För det måste du bara göra om du vill må bra igen..

Jättebra råd - jag tänkte att hon även kunde skriva i mailet varför hon gjorde slut. Men absolut inte träffa honom. 

Vänner kan få veta att man hlr slut för att man inte mår bra i relationen. Punkt slut. Relationer är ju frivilliga. Hon bör säga att hon förklarat orsaken för honom. De får inte förmedla någon kontakt till henne. 

Håller med om att han verkar farlig. Du har säkert mer erfarenhet än mig.  Bra råd att vända sig till Kvinnojouren.

Ursäkta jag förhastade mig där, som du skrev, att hon bara skulle skriva i mailen att det tog slut, det är något annat det ju än att gå och träffa honom. Mitt ex använde flitigt min mail, flera års tid med jämna mellanrum, skrev han. Han skrev i tomma intet, nästan som något tvångsmässigt, som att det skulle gräva sig in i min hjärna, fast jag då bara blev påmind om allt det hemska. Han kunde också tricket att skriva väldigt fina ord om kärlek. Bara det att under vår relation så hade han byggt upp ett eget språkkod system så när andra hörde honom prata eller om han då skulle skriva till mig så sågs det inte som hotfullt, och inget jag då kunde lämna över till polisen, men jag visste vad de orden betydde, något annat. Detta är vad han använde sin skarpa intelligens till. Skadad. Nån mental störning. 

Jag märker av i TS:s text att han skiftar mellan kyla och värme på ett sätt som är så typiskt för den här typen av psykiska misshandlare. Det gör att man till slut inte vet vilken fot man ska stå på och man blir helt osäker och gråtmild. Jag anklagade mig själv. Jag förstod inte varför jag mådde så dåligt som jag gjorde. Han var expert på att få mig att tro det var något med mig. Han projicerade mycket. 

Jag minns det exakta ögonblicket jag vaknade upp, när det bara sa "bling" i min hjärna, när jag såg honom för vad han var. Han var igång att projicera över, igen, sin avsmak på mig, såg så där irriterad ut, att han höll igen (för han var ju den duktiga då ju att han höll igen, att jag på något sätt alltid förtjänade mer ilska än han gav, för han kunde ju kontrollera sig...). Jag var så nära att säga "förlåt", men något i mig bara sa nej. Jag var så anpassningsbar på den tiden men han stampade över min mentala tå och jag bara stannade upp. Jag sa inget. Jag kände min styrka. Jag kände min stolthet. Jag kände mig själv. Jag blev nykter på ett kick rent mentalt just där och då. Jag satt bara där. Var medmänsklig ändå, lyssnade. Jag var så nära att ta på mig skulden för något jag inte orsakat, men gjorde det inte. När jag väl kom ifrån kom jag ur den här psykiska dimman jag varit i, ett slags fängelse och när de luckrades upp så blev jag chokad över hur starka känslor som existerade och kom ut ur mig, skakade mig. Jag hade gått omkring nästan som en slags zombie i relationen, det var lager på lager på lager av manipulation, och min hjärna hade gjort sitt yttersta för att skydda mig. Jag har fortfarande minnesluckor då hjärnan bara stängt av. Jag minns än idag inte hur jag kom därifrån. Jag vet bara att jag hade mina kläder på mig och skor. Jag vet inte från ett ögonblick till just det ögonblicket när jag stod där rätt upp och ner. Jag vet bara att jag kom ifrån. Andra saker som man kan tro skulle vara bra också att kunna komma ihåg såsom vår första kyss är också borta med vinden. Har ingen aning. Jag tror inte man kan fatta hur ens egen hjärna kan gå in i det här överlevnadsmodet och bara ta över men det är just det den gör. Än idag kan jag bara känna "Men jag sov ju". Jag sov alltså delar av relationen men jag vet ju att jag var i full färd att klara studier, jobb, familj, vänner, att jag ständigt var på språng, jag kan ju titta i efterhand och se att men jag klarade ju av allt det här. Men ändå "sov" jag? 

Mitt ex hade inget kriminellt känt förflutet, kom från en "fin" och rätt så rik familj med "goda vitsord". Andra såg de här ytliga "normala", "framgångsrika", status-symbolerna, som för att säga han är en fin kille han. Där var ju inget. Jag fick lära mig att inget av det där betyder något. Något vi lärt oss i vårt samhälle att värdera som normalt eller som fint, som tryggt. Jag hade smycken på mig som mina vänner avundades mig för, smycken från honom. Det gjorde att de tyckte att han var snäll mot mig och att han inte var rädd för att tala om för världen hur mycket han älskade mig. Man får inte köpa sånt där. Han kunde ta hårt tag på ett sätt som inte såg ut som hårt för andra om mina armar, ett tag om mitt ben, då vi var runt andra, uppklädda, skulle skratta och må bra. Det krävdes så lite, jag bara visste, det och det taget, ingen såg det - de såg, men de såg det inte, de kände det inte. Det var också ett kod-system han byggde upp med mig. Jag var rädd för att kasta vanära och göra dem eller de som var framgångsrika i hans familj om jag skulle säga eller göra något mot då exet. Vad skulle hända med mig? Och de var ju alltid så väldigt snälla mot mig. Han hade i mitt tycke världens bästa, kärleksfulla familj. Och ändå var han så? Det var ofattbart. Han borde ha varit som dem. Sen vet jag att det pågick mer under ytan, särskilt en som var väldigt smart (och kall, men hade hjärta) som anade eller visste vad han var för en, men resten agerade som att han var världens gulligaste. När insikten kom till mig att de som såklart visste hur han var inte var kvar längre i hans liv eller så långt ifrån att de inte kunde hjälpa mig, jag inte kunde spegla mig i dem, var stor. Där var såklart bara de som var trygga för honom att ha mig runt, för jag fick ju inte tro att jag hade rätt, att jag var stark, att jag inte var ensam. Allt noga genomräknat från hans sida. Sen förstår jag också de som inte var i bilden längre varför de inte ville vara det. 

Tänker att TS varit så sjuk så länge. Jag hoppas att hon har en bra omgivning, eller i alla fall att hon har någon eller några han inte kommit åt. Annars vet jag inte hur han kunnat fortsätta med sitt onormala beteende så länge utan att andra reagerat på det. Men om ingen annan reagerat så är det om hon har det som hade det med de här människorna han omgav mig med. De blev ju min värld. Min verklighet. Ett slags fängelse med. De andra starka, de som kunde hjälpa mig - de var utanför deras mur, men de fanns där. Jag kunde inte se dem, men de var där. Det är väl det i så fall jag vill säga till TS, spegla dig inte i muren, de som vill dig väl, de som tror dig, de som vet du har rätt att bli normalt behandlad, de finns där ute. Du ska bara lämna planen, gå från muren av de här människorna. 

Mitt ex använde min empati emot mig, så att jag skulle vara rädd för att dra in andra då de skulle då riskera råka illa ut. Det fanns de som råkade illa ut bara för att ha pratat med mig och jag lett tillbaka. Svartsjuka. Särskilt en man minns jag som helt oskyldigt pratade med mig och flera andra. Mitt ex såg till att få hans rykte nedsvartat, och få honom blockerad, utslängd ur gruppen. Det ligger alltså ett stort arbete bakom alla de här små stegen som till slut leder till att en sådan manipulatör lyckas, för på något sätt hade han då lyckats manipulera resten att tro att den här killen inte betett sig illa. 

När det började gå upp för mig just hur djävulskt och annorlunda hans hjärna fungerade, allt det som hänt, skakade det mig från grunden: Det är så svårt för vanliga normala människor att föreställa sig hur man kan vilja fungera på det viset och hur man kommer undan med det. Jag tror det här var mitt ex's hobby, samlade på människor, manipulerade dem lite i taget, såg deras sårbarheter. Han hade i flera års tid innan vi ens började dejta sikta in sig på mig och fick förvånande mycket hjälp av andra i min omgivning just för att han tog det steg för steg, nästan så små steg under så lång tid, att de inget märkte. 

Han var inget stöd alls vid sjukdom, skada. Senare i mitt liv hittade jag en man som reagerade helt på egen hand, världens bästa, när jag blev sjuk och skadad, också under lång tid, det räckte med att någon anhörig till mig blev det. Han fixade saker utan att ens erkänna det eller ens vilja få ett tack och tyckte att så gör man väl bara. Hade jag inte träffat exet innan hade jag inte uppskattat, sett värdet i hans medmänsklighet så mycket tror jag utan precis som han, tagit den för given. 

Jag sa aldrig varför till våra vänner varför det tog slut. Jag visste att han var så rädd om sitt rykte, och jag var rädd också för att säga något för att inte bli trodd, för konsekvenserna. Jag visste också med tiden, tyvärr, att vad jag eller de än sa, så levde han på den kopplingen, den kontakten, det syret. Jag ville inte prata om honom med dem, men det hjälpte inte. Han försökte också på helt sjuka sätt elda upp en reaktion hos mig. Jag gav ingen. Jag sa adjö till alla dem på ett sätt genom att jag inte skapade någon våg utan jag bara gled ut i periferin. Nu är TS bara i 20 års åldern och då hoppas jag hon kan använda sig av lite mer friheter som ingår i den åldern, jag gjorde det, så de kunde tro att jag studerade eller jobbade i en ny stad långt ifrån, att jag tappat mobilen, att jag blivit för upptagen med mitt nya liv för att hålla kontakten, jag hade lite olika knep. Det gjorde ont i mig också för jag visste att de var inga elaka människor utan bara manipulerade. Jag visste också att han inte skulle skada dem, det var nog mitt sätt att skydda dem också utan att de visste om det, för då kunde han inte använda dem till att komma åt mig på, och då hade han inget intresse av dem mer. Jag fattar om vad jag skriver låter helt sjukt. Jag vet fortfarande inte hur han fick tag på mitt hemliga mobilnummer jag hade en gång och såklart de som hade det nekar till att de gett ut det. Såna här män är smarta. Just den här kylan som TS beskriver hos honom hade mitt TS också. Det är en slags intelligens också i kyla. Det räckte om jag hade en i ledet, som jag hade kontakt med efter flera år, så visste han det bara, då när jag trott han gått vidare. 

De som jag "kom hem till" var personer som jag medvetet hållit honom borta från. Men jag var rädd att säga något och jag saknade också orden på den tiden. När allt det här skulle grävas upp igen såg jag paralyserad, ledsen ut. Jag kunde ockå börja stamma. Jag började stamma i relationen med honom, aldrig stammat innan. Man blir så rädd. Mitt värsta var inte att han skulle ge sig på mig eller lämna mig. Mitt värsta var att jag kände mig totalt isolerad, att bara jag anade hur hemsk han var, att ingen skulle tro mig. Att han kunde valsa in precis var som helst och framstå och anpassa sig till den han talade med. Att alla skulle tycka han var en toppenkille, och att jag stammade och anklagade honom för saker som inte var sanna. Det är mycket vanligt att de normala, de som blir utsatta för detta får psykiska symtom som ångest och/eller depression. Man blir psykad till det. Min styrka låg i att jag inte sa något, för då hade han inget på mig. Ingen reaktion. Ingen kontakt. Då trappade han upp sitt spel, men det var bara att fortsätta med det. Det gav honom mindre och ingen makt till slut, för han hade inga fler grepp. För mig var det viktigt att vara rädd om den lilla energin jag hade. Jag vet jag försökte en gång säga något, rädd var jag, men säga bara något litet om honom och genast så var min allra bästa kompis där och protesterade, tystade mig meddetsamma, för sån var inte han inte. Det visste hon. Så pass duktig var han. Jag kunde senare aldrig förlåta henne för det. Jag vet sedan dess, och hjälpt andra, att om något sägs, så kommer det sägas väldigt försiktigt, och då är det bara att greppa tag, bara att visa med kroppsspråk med något ord, bara det här: Jag tror dig. För man blir psykad att tro att ingen förstår en osv. En kvinn som jag visste långt innan var utsatt fortsatte jag alltid säga  hej till. Hon var tillsagd att  inte prata, inte hälsa på någon. Många kvinnor såg henne som uppblåst, som mallig, och aldrig i livet de tänkte säga hej till henne. Jag bara fortsatte, sa hej, log, såg henne i ögonen. Jg visste att vd hon hade var bara en image, bara en ridå. Så en dag hände det, hon behövde hjälp, hon kom till mig. Bara för att jag fortsatt säga hej. Dvs man måste vara lika smidig som den psykiska misshandlaren, som hon hade, han kunde inte förbjuda mig till att säga hej. Dvs man måste balansera på precis samma linje. När jag visste att han hörde, var i närheten så kunde jag också bara le åt henne, le och se henne i ögonen, "jag är här". Så det är väl mitt tips att ge ifrån sig ett stadigt och under radarn signal till den man ser är utsatt. Jag såg att hon var utsatt för jag kände igen mig själv. Jag kunde också verka "uppblåst", det var en fasad, jag var livrädd under, livrädd att någon skulle komma mig närmare än vad han tillät (på fester tex). Jag var bra på att hålla folk ifrån mig. På ytan såg jag säkert stark ut. Det är inte alltid som i filmerna när de visar upp det här. Jag tror det är där mycket blir fel, så vanliga som inte själva haft sådan erfarenhet tror att det är så tydliga signaler man ska hitta, som att kvinnan är helt nedtryckt och visar det så tydligt. Ingen kunde se det på mig. De gör också, kanske för att det är en film och de vill att publiken ska fatta, se det, fatta det, så tydligt hur förövaren är, de kan inte spel upp alla de här lagren, allt det här subtila. 

Länge efter uppbrottet kunde jag bli så berörd, få tårar i ögonen om någon bara så öppnade en dörr och höll den uppe så jag kunde passera. Alltså minsta möjliga vänliga gester från främlingar kunde röra mig till tårar, för så utsvulten blir man, så kall blir världen också på nåt sätt innan bara för att han var det. Man skulle förtjäna minsta lilla. Han hade svårt för att ge. Jag är motsatsen till det och jag blev det ännu mer efteråt för jag vet hur viktigt det är att visa vänlighet, man vet inte vad någon annan går igenom. Det var en helt fantastisk känsla när jag såg värmen finnas överallt runt om mig. Jag var inte rädd för att jag skulle råka illa ut igen med någon annan man för jag förstod att någon som han måste det bara finnas få av, och att jag skulle känna igen typen nu. Ingen sådan man har jag råkat ut för sedan. 

Håller verkligen tummarna!

Du måste bara lämna den "där" ...och du kommer inte ångra dig en sekund om du gör det..
Han är en typisk psykopat..eller en farligare typ av psykopat t.om..

Jag var själv sambo med en psykopat i 4 år för länge sen..Men han var ju jätte trevlig, charmig och kärleksfull i början..

Men efter ngr år så förändrades han och började misshandla mig psykiskt och han växlade från att vara kärleksfull till aggressiv till att ångra vad han hade gjort . till att skylla allt han gjorde på mig..

Sen kom den fysiska misshandeln där han tex slog ner mig med knytnäven och sen sparkade mig i magen..Han var nära att döda mig flera ggr..så tillslut så tog jag hjälp och bara drog ifrån honom..

Jag bröt kontakten HELT, även om han ringde till mitt jobb flera ggr för att prata med mig, och kom hem till min lägenhet och stalkade mig på olika sätt..Så pratade jag bara med honom 1 enda gång efter jag dragit.

Så det bästa är ju att inte ha kontakt med idioten..Säg det du vill säga en gång möjligtvis, sen beh du inte ens prata med honom..

Finns det någon som du kan prata med, anförtro dig åt, som du känner kanske?
Det kan vara ett syskon, en kompis, förälder eller vemsom helst som du kan prata med och/eller kanske kan bo hos ett tag..

Visst det finns terapeuter, men om du har någon du känner som du kan vända dig till närsom är bättre än en terapeut, eller också bra..Det ena utesluter inte det andra givetvis..

Du klarar det här TS..

förklara inte varför du gör slut, då han verkar vara hemsk. säg bara att du vill avsluta relationen då dina känslor har dött.

Fast TS har väl ingen skyldighet att förklara någonting för en sån episkt skithög?
Varför ska hon vara snäll mot en snubbe som själv inte är snäll?

Varför ska hon ge vänner en bantad / censurerad version? Finns väl ingen som helst anledning till det, de vänner som inte tål sanningen är ju inga riktiga vänner och dem kan hon lika väl vara utan.

Man kan inte behandla skithögar som "vanliga" människor. De bör behandlas som de förtjänar, punkt slut. Det är ju precis detta som gör att folk är kvar i sjuka relationer, för att de ska behandla sin sjuka jävel till partner bättre än vad personen förtjänar, ge personen fler chanser än den förtjänar, etc.

I grunden är det ganska enkelt. En person som inte behandlar sin partner väl förtjänar faktiskt inte ett jota, inte en förklaring, inga samtal, ingenting. Det är när man börjar tumma på detta som det lätt kan gå fel. När det gäller sjuka jävlar måste man vara väldigt svartvit och konsekvent.

Det kan också vara bra att ha en bild och en plan för det där "efter" som kommer. att du fyller ditt liv med sådant som får dig mås så bra som det går, och inte bara blir sittande med grubbel. Inte minst för det där med tanken på honom med andra kvinnor. Då behöver du ett tryggt sammanhang att vistas i. Leta rätt på gamla vänner, om du skärmat av dig. Ta upp hobbys, idrotter, skaffa rutiner, vanor.